När Cristian talade om att gå i land trodde jag han syftade på att vi hand i hand skulle upptäcka den spanska staden innan mörkret började falla på, men han verkade ha andra planer. Tillsammans klättrade vi över strandkantens näst intill vita klippor och det var skönt att känna något annat material än hårt timmer under mina fötter.

I skydd av klipporna var det ingen borta vid kajen som såg varken oss eller Croptonia, vilket kändes befriande eftersom jag då slapp oroa mig över det.

Cristian hjälpte mig nedför klipporna och när han satte ner mig på marken sjönk jag ner i den mjuka sanden. Jag tittade upp, med tårna lekandes nere i den vita sanden, och betraktade nöjt den stillsamma viken som låg framför oss. Ännu hade inte solen gått ner helt och hållet, så vikens blåa vatten glittrade av solstrålarnas kyssar.

"Det är vackert," sa jag och tittade drömmande ut över det klarblåa vattnet. Det såg tilltalande ut, men jag visste att det såhär års antagligen var kallt. Det verkade dock inte hindra Cristian som började klä av sig.

"Ska du bada?", frågade jag och betraktade honom med lätt röda kinder när han drog av sig sina byxor.

Han flinade. "Det ska du också."

"Det måste vara kallt i vattnet," sa jag skeptiskt och tittade ut över viken. Det var trotts allt höst. "Jag tror jag avstår."

Cristian drog av sig sin vita skjorta och skrattade. "Jag beordrar dig att bada med mig, matros."

I adamdräkt steg Cristian ner i vattnet och jag betraktade honom med intresse. Några meter ut dök han ner under den klara ytan så att vattnet stänkte runtom hans kropp och när han ett ögonblick senare rök upp igen längre bort hängde hans blonda lockar slickade över hans panna. Han drog bak luggen som ramlat ner över hans ansikte med sin ena hand och spottade ut det vatten som sökt sig in mellan hans läppar.

"Det är skönt, Harriet. Jag lovar!", ropade han till mig som fortfarande stod med sandiga fötter på stranden och jag kunde inte låta bli att skratta. Jag gjorde som han önskade och började klä av mig med Cristians drömmande blick ständigt som åskådning. Lika näck som sjörövaren i vattnet närmade jag mig strandkanten och klev i. Det kyliga vattnet fick håren på mina armar att resa sig, men efter en lång dag av svettigt slit uppe i riggen kändes svalkan förfriskande. Det var trotts allt inte lika kallt som vattnet hade varit vid Eastbournes kaj.

När mina fötter inte längre nådde sandbottnen dök jag ner under ytan och simmade fram till Cristian där jag togs emot av hans famn. Han log brett och lyckligt över att ha mig nära honom när jag dök upp över ytan igen och jag klängde mig fast vid hans starka kropp för att inte sjunka.

Cristian drog en slinga av blött hår bakom mitt öra och sa med mjuka och karesserande ord: "Du är så vacker."

Jag klamrade mig fast runtom hans nacke med mina armar och pressade mina våta läppar mot hans. Hans mjuka läppar smakade saltvatten mot mina och för att få honom att öppna sin varma mun naggade jag lätt på hans underläpp. Cristian log mot mig, men godtog min önskan och lät min tunga äntra hans mun. Hans tunga dansade mjukt och finkänsligt med min innan den giriga sjörövaren inom honom tog över och han bad om mer.

Hans hand gled nedför min svank och med ett gediget grepp om min bak lyfte han upp mig högre upp över vattenytan och satte mig runtom hans starka midja. Jag korsade mina ben runtom honom och vattnets viktlöshet gjorde det lätt för mig att hålla mig kvar.

Vår kyss steg i tempo och jag kände hur hela Cristian blev spänd mot mig. Hans muskler blev strama ju mer laddad kyssen blev och hans händer sökte sig vilt över min kropp. Med kramande fingrar smekte han över min svank, midja och lår på ett sätt som fick skinnet han rörde att pirra stimulerat. Jag visste vad han ville.

"Dom ser oss från skeppet," mumlade jag mellan kyssarna och försökte att hålla tillbaka jämret som desperat ville lämna mina läppar när Cristian placerade sin hand mot min blygd.

Han andades tungt. "Det försummar mig."

När Cristian tryckte sig in i mig lämnade längtans gny mina läppar. Det blev svårt att hålla mig kvar runtom hans höft och runtom hans nacke när alla muskler i hela min kropp blev till en mjuk och orörlig massa. Min andning blev tyngre i takt med att Cristian rörde sig under vattenytan och för att inte trilla ner i vattnet förde jag in mina fingrar i hans hår och nöp tag om hans blonda lockar. Den besättningsman som lutade sig över relingen kunde utan svårigheter se oss i viken, men Cristians kropp mot min blockerade den tanken och oron.

Med vattnet skvalpandes runtom oss älskade vi och varje andetag blev svårare att ta ju snabbare den euforiska känslan pumpade genom min kropp. Något sa mig att detta var Cristians plan med att komma hit, listig sjörövare som han var, men jag klagade inte. Det förmådde jag inte att göra när Cristian uppfyllde allt det jag som kvinna var i behov av.

"Harriet," flåsade Cristian mot mitt öra, vilket fick en våg av beundran att strömma genom min kropp. En explosion av lyckorus och vällust ägde rum inom mig, i djupet av min kropp, och för att inte följa med den euforiska kår som rann längst min ryggrad och ner i vattnet, nöp jag mig fast i Cristians ryggtavla.

Allt kändes rätt. Trotts att han var en sjörövare och en gång i tiden krossade mitt hjärta till spillror kändes allt i stunden helt rätt. Trotts det korta, romantiska mötet var jag utmattad och detsamma verkade Cristian bli när samma euforiska kår rann genom hans kropp. Han lämnade min kropp och tomrummet efter honom kändes kyligt och kallt. Jag ville ha mer, jag fick inte nog, men skymningen nalkades och vi hade ett uppdrag att sköta.

Med tunga andetag lutade Cristian sin panna mot min. Han tittade ner i det klarblåa vattnet mellan oss och brisen från hans glödande andetag värmde mina läppar.

Han svalde. "Är detta vad du vill?"

Till en början förstod jag inte vad han syftade på, men när han sedan mötte min blick och hans havsblåa ögon förklarade hans ord var mitt svar självklart. Hur skulle jag någonsin kunna leva utan detta, utan honom? Sjörövare eller ej var han fortfarande mannen jag hade förälskat mig i och trotts att samma syndfulla blod inte rann i mina vener och ådror visste jag tveklöst att det var med Cristian jag ville leva.

Jag försökte stilla min häftiga andning och svarade, helhjärtat och hängivet: "Jag vill detta."