Kaptenen bar in min darrande kropp i sin hytt, men innan han hade hunnit lägga ner mig på den bäddade himmelssängens mörkröda överkast hann jag protestera.

"Sätt ner mig, Cristian," pep jag med skälvande röst utan att tänka på den lämpliga titeln och av endast medlidande gjorde han som jag sa.

Golvet kändes ovanligt gungande under mina fötter emedan mina ben efter båtsmannens angrepp mot min kropp hade blivit nästan sjukligt klena. För att inte rasa omkull grep jag därför tag om Cristians skjortärm, men att möta hans blick som brann av både ilska, sorg och sympati kändes för svårt eftersom jag då visste att han skulle kunna se raka vägen in i min ärrade själ. Den själen som båtsmannen Charles precis hade slitit sönder till inget annat än småbitar.

Att rädas för den arbetsledande mannen var dock inget jag längre behövde göra eftersom han för tillfället låg livlös ute på däcket och fick sitt vitnande skinn kysst av nattens mörker. Cristian hade mörbultat och dödat båtsmannen utan nåd, satt en patron i hans skalle utan ånger. Än en gång hade han dödat en man för min skull, men trotts det kände jag ingen tacksamhet gentemot kaptenen. Allt som hade skett, vartenda missöde, varenda synd, var Cristians fel. Hade det inte varit för den sjörövaren hade jag kunnat sitta tryggt hemma i England med min mor vid min sida, läsandes om havets alla äventyr. Istället hade jag fått upplevt dem och den rätten hade jag blivit mätt på.

Trotts att jag inte ville annat än att fly från hytten och kasta mig själv överbord satte jag mig på sängen när Cristian bad mig om det. Den mentala orken för att ta upp striden hade jag inte kvar och det kändes faktiskt skönt att få ta bort vikten från mina svajande ben.

Cristian, som klart som vatten försökte hantera sin ilska, stegade fram och tillbaka genom hytten med vredesfulla steg. Han mumlade svordomar för sig själv medans han klev över golvet, men stannade tillslut upp, mötte min blick och spottade ur sig: "Jag borde inte ha skjutit honom, jag borde ha låtit det svinet förblöda till döds!"

Med våldsamma rörelser drog kaptenen ut en av de rödklädda stolarna som stod utplacerade runtom det robusta bordet i mitten av rummet innan han slog sig ner på den. Han placerade sitt huvud mellan sina händer, med armbågarna vilandes mot sina knän, och suckade ur sig frustrationen som slet i honom.

Cristian höjde sin blick och när han väl låste fast den i min var jag oförmögen att titta bort. "Jag borde aldrig ha hållit kvar dig här, Harriet. Jag borde ha låtit dig kliva av när vi fortfarande var i England, det hade blivit bäst för oss alla. Jag vet inte vad jag tänkte på, kan du förlåta mig?"

Att höra sjörövarkaptenen Cristian Black be om min förlåtelse trodde jag aldrig att jag skulle få vara med om, men att benåda honom det var lättare sagt än gjort. Han hade inte bara vägrat förlåta mig när en groda råkade trilla ur min mun, utan precis som kaptenen sa var det han själv som hade dragit in mig i detta helvetet. Dessutom verkade jag inte kunna få ur den före detta båtsmannens ord ur mitt huvud; Cristian hade hela tiden talat med tomma ord, vilket var både barnasinnat och otroligt dumt. Såklart hade besättningsmännen förr eller senare fått nys om våran osedliga natt tillsammans och om det inte hade gjorts av Charles hade det gjorts av någon annan. Männen på detta skeppet var allt för hungriga efter någon sorts stimulering för att kunna hålla sina händer i skick och olyckligtvis insåg jag först nu att detsamma gällde kaptenen.

"Du kallade mig för fnask... hora... luder..." mumlade jag sittandes på sängen och slet bort min blick ur Cristians hårda grepp för att han inte skulle se tårarna som samlade sig som vattenplaning över mina irisar.

"Du kallade mig för våldtäktsman!", röt Cristian ifrån som försvar. "Du formulerade dig som att jag hade tvingat mig på när det i själva verket var du som kastade dig över mig!" Med en suck stillade sig stämman på Cristians röst. "Jag vet allt hur det kommer låta när du reser hem igen, hur du kommer lägga skulden på mig för att rädda ditt eget skinn och rykte. Men jag struntar i hur dålig du får mig att framstå, Harriet, för allt som dina pryda, engelska vänner kommer att se är ännu en sjörövare. Du å andra sidan... du kommer att leva med sanningen, med lögnerna som du spottar ur dig. Synden ligger i ditt knä, du kastade dig över mig och allt jag gjorde var att ta emot dig med öppna armar. Det vet han där uppe, men framförallt vet du om det."

Sanningen var för svår för mig att smälta och därför struntade jag i yrseln och mina svaga ben som nästan vek sig under mig när jag ställde mig upp från sängen. Cristian tvingade sig själv in i mitt huvud, kröp under mitt skinn, och det var inget som jag tänkte låta honom göra längre. Han hade styrt mig och mitt liv tillräckligt.

"Du är inget annat än ytterligare en motbjudande sjörövare, Cristian Black," sa jag med uttryckslös stämma på rösten innan jag med nonchalanta steg passerade skeppets kapten. Jag sökte mig till dörren, öppnade den och utan att vika ytterligare en blick åt Cristians håll steg jag ut i nattluften. Charles döda kropp låg fortfarande och blödde ur sig på däcket, men till skillnad från tidigare stod det nu några nyvakna och oförstående pirater vid likets sida. Skottet från revolvern måste ha väckt dem och när jag kom strövande ut från kaptenens hytt och mot kojen - med kläder på sniskan efter båtsmannens händer och med torkade tårar under ögonen - tittade dem två gånger efter mig. Jag kunde gissa vad de alla tänkte, men brydde mig inte.

Jag var färdig med sjörövare, alla typer av dem. Jag var färdig med Svarta Sara, färdig med nedvärderande pikar, färdig med ständig rädsla och jag var utan tvekan färdig med kaptenen Black. Han hade inte bara krossat mitt hjärta utan även fått mig att se sanningen - en sanning som jag inte skulle klara av att leva med.

Vid gryningen skulle jag kliva av skeppet, satta mina fötter på fransk mark och den som ens vågade ställa sig i min väg denna gången skulle ångra det senare. Jag skulle lämna allt bakom mig, precis allt. Med solen kyssande mot mitt skinn skulle jag nästa dag gå i hamn och utan att viga varken Svarta Sara eller Cristian en enda blick.