Sjömannens tunga kläder var många storlekar för stora för min slanka byggnad och den vita skjortan hängde löst som en gardin över min torso, men det var att föredra. På så sätt gömdes mina kvinnliga former och när jag gömde mitt mörkbruna hår under sjömannens läderhatt, kunde jag enkelt misstas för att vara av manligt kön - vilket var vad jag ville.

I en halvtrasig gammal väska som låg i sjömannens roddbåt fann jag lyckligtvis även ett par extra byxor, vilket jag glädje mig åt eftersom jag då slapp gå med benen bara. Jag letade i väskan efter ett par extra stövlar (sjömän gick sällan i höga klackar) och försökte att inte tänka på den fräna lukten av svett, rom och tobak som osade från de stulna kläderna jag bar. Att inte rynka på näsan åt lukten var däremot omöjligt.

Min plan var galen, otroligt galen, men jag kände mig desperat. Under vilken sekund som helst skulle Croptonia lätta från kajen och ta sina första vindtag ut i Engelska kanalen. Planen var som sådan att jag med några aln rep i famnen skulle försöka smyga mig på skeppet och spela rollen som en av de besättningsmän som skulle med på resan över kanalen. Förklädnaden till man var ett måste eftersom ingen skulle låta en kvinna tjänstgöra på ett av flottans skepp. Däremot var många av besättningsmännen unga män i min egen ålder och jag tyckte själv att jag med den vresiga sjömannens kläder över kroppen passade bra i den rollen.

Några stövlar fanns däremot inte att hitta i väskan och jag antog att jag förhoppningsvis kunde skylla mina bara fötter på värmen.

Den stora stadsklockan vid kyrkan slog tolv och jag tittade upp för att se hur Croptonias segel hade släppts lösa och hur man lossade de tunga repen som höll tillbaka skeppet vid bryggan. Paniken grep tag i varenda del av min kropp när jag insåg att jag skulle missa alltihop om jag inte skyndade mig på. Därför greppade jag tag i trasslet av rep som låg i roddbåtens skrov och tog spjärn mot dess reling för att resa mig upp och börja springa mot lastbryggan som snart skulle lyftas bort. Men jag kom ingenstans, för plötsligt frös hela min kropp till.

Ett klickande ljud och känslan av hur något hårt pressades mot min ryggtavla fick mina muskler att dra ihop sig till solid betong. Jag behövde inte titta över min axel för att veta att detta något var en revolver och den vetskapen fick blodet i mina ådror att samla frost.

"Va' gör du i min båt, pojk?!", frågade den för tillfället ansiktslösa personen som höll sin revolver tryckt mellan mina skulderblad och som lät allt annat än trevlig. Eftersom mannen som hotade mig med sitt vapen adresserade roddbåten som sin båt, antog jag att det var sjömannen som hade kommit tillbaka från sitt väldigt korta besök inne på Baronen. Han hade sett både trött, irriterad och törstig ut när han klev upp på kajen, vilket hade fått mig att anta att han skulle stanna lite längre inne på baren än vad han hade gjort. Dessutom var han sjöman och alla visste att sjömäns favoritaktivitet var att häva i sig allt drickbart med alkohol i.

"Svara mej!", fräste sjömannen. Hans bestämda ton fick mig att hoppa till i mitt egna skinn och trotts att hans gräsligt hatiska röst sa åt mig att det vore dumt att inte följa hans order, vågade jag inte vända mig om för att möta mannens blick. Jag var rädd för att han skulle kunna urskilja mina kvinnliga ansiktsdrag - trotts att han hade tilltalat mig som pojke.

När sjömannen dock pressade sitt vapen ännu hårdare mot min rygg vågade jag inte längre spela på hans intryck och vände mig om. Över revolvern och sin hand hade han en smutsig näsduk för att ingen förbipasserande soldat skulle se att han bar vapen och precis som tidigare hade han en tandpetare vilandes i sin mungipa. Mannens ögon blixtrade av ilska eftersom jag både inkräktade i hans båt och hade roffat åt mig hans kläder och eftersom han nu istället pressade den gömda revolvern mot min mage, vågade jag inte göra annat än att svara honom. Däremot ljög jag och med en tillgjord röst som inte skulle avslöja min feminina stämma.

"L... Leo Smith," klämde jag fram eftersom det var det första namn som dök upp i mitt huvud. Namnet tillhörde min mors, väninnas make som för bara några dagar sedan hade skjutits ihjäl under en demonstrativ kupp borta i Amerika.

"Smith, pojkspolingen Smith!", fräste sjömannen och spottade vid mina bara fötter. Som tur var verkade sjömannen vara allt för påverkad av vad han än hade fått i sig inne i baren för att kunna urskilja att de tillhörde en kvinna. "Du ska bara veta va' vi gör me' tjuvar där ja' kommer ifrån. Dom ä' inte många, men det beror på att dom aldrig blir särskilt långlivade!"

En kall kår rann nedför min ryggrad i takt med att en allt mer olustig känsla la sig i botten av min mage. Sjömannen talade med ett grötigt och robust uttal som emellanåt var svårt att förstå, men hans poäng var för mig mycket solklar. Jag hade gjort ett felaktigt val - jag hade aldrig stulit tidigare i mitt liv och hade alltid varit relativt väluppfostrad - och som grädden på moset såg jag även i min ögonvrå hur Croptonia vinkades av när hon nu låg fri från bryggan.

"Vänta bara tills kaptenen får reda på att dåraktiga små pojkar stjäl från hans besättningsmän," sa sjömannen och innan jag hann varken blinka eller hejda honom hade hans lilla roddbåt, precis som Croptonia, lämnat hamnen.

Jag ville skrika till soldaterna på kajen efter hjälp, men vågade inte säga ett knyst eftersom revolvern som låg kyligt mot min mage ständigt påminde mig om att sjömannen för tillfället höll i alla korten. Därför satt jag tyst, såg hur den engelska flottans hamn blev allt mindre och kände hur vattnet slog mot utsidan av träekans skrov.

"Sätt på dej," beordrade den barbröstade och håriga sjömannen och höll fram ett brunt tygstycke framför ögonen på mig. Det tog några sekunder för mig att förstå att det var en bit filt och att meningen var att jag skulle sätta den över mina ögon.

Jag ville inte bli förblindad just nu när jag satt i en roddbåt tillsammans med en vresig och halvnaken sjöman (dessutom alkoholpåverkad), men vågade inte säga emot eftersom revolvern var laddad och jag ägde vetskapen om att hans håriga finger låg mot avtryckaren.

När allt jag såg var konturerna av ljuset som smög sig in genom ögonbindelns flätning tappade jag ganska genast taget om tidsuppfattningen, men plötsligt slog roddbåten till något som stannade upp den. Min första gissning var att detta föremål som hade stoppat upp ekan var en klippa som sjömannen hade rott in i, men snart fick jag svaren slängda i mitt ansikte.

"Välkommen till Svarta Sara."