Harriets perspektiv

Många män stupade den natten på Nordatlantens stilla vatten, men jag hade överlevt. Vid Cristians sida, med min hand i hans, stod jag och försökte hålla tillbaka tårarna när potatissäckarna med liken gömda i slängdes över relingen. Skeppets kapten rabblade upp namnen tillhörande de stupade männen innan havet tog emot dem med den värdigaste av sjömansbegravningar.

Kevin var en av de som under spanjorernas tryck hade lämnat oss. Skeppskocken Bill Buster var en annan.

I fjärran kunde man se hur engelsmännens krigsskepp seglade mot den spanska kusten för att hämta hem Croptonia, medans det spanska skeppet och dess besättning vid detta lag låg under ytan, på Nordatlantens botten.

Skeppsråttan Curtis drog fram sin ukulele och under besättningens tystnad spelades en sorgsen melodi. Liksäckarna sjönk sakta mot botten och jag tittade efter de döda mannens kvarlevor tills havets mörker slukade dem.

Länge stod vi tysta, sjömännen med sina hattar tryckta intill bröstet, tills dess att Adelina höjde sin röst. "Kapten," började hon och vi all insåg att minnesstunden var över. "Vart ska vi segla?"

Cristian såg ut att tänka, samtidigt som sorgen brann i hans blå ögon. "Tortuga."

Hans svar var en självklarhet. Dessa män som vid hans sida hade försvarat det de trodde på förtjänade några nätter i piraternas lustland Tortuga. Jag själv kände glädje över att denna gång få stiga iland, dricka bort alla de sorger som levde rövare inom mig och tillbringa min onyktra tid tillsammans med Cristian.

När solen trängde sig upp i fjärran var Svarta Sara redan på god väg mot Ecuador och ön Tortuga. Besättningen arbetade som aldrig för när det tydliga målet låg framför dem och jag själv fann min plats vid Saras akter. Jag blickade ut över havet, njöt av ljudet av de svallande vågorna samtidigt som besättningens sång om stupade män visslades bakom mig, och lutade mig mot relingen med den svalkande brisen i mitt hår.

Jag var en lång väg hemifrån, så lång att jag hade svårt att minnas doften av England istället för saltvattnets påverkan på skeppets timmer. Men jag räddes mig inte över det jag hade lämnat bakom mig. Istället blickade jag ut över det okända äventyr som låg framför mina fötter.

"Du skulle vara vacker som galjonsfigur," sa plötsligt en röst bakom mig och jag behövde inte vända mig om för att veta att det var Cristian. Han stegrade fram till akterns reling och lutade sig mot den vid min sida.

Jag mötte hans blick och sorgen över de förlorade själar som nu levde på havsbottnen speglade sig fortfarande i hans safirblåa ögon. Men där inne gömde sig även glädjen över att se oss båda vid liv.

Jag suckade, för det som länge hade tagit plats i mitt huvud gjorde ont att erkänna. "Jag har funderat över att återvända till England."

Cristian blev tyst vid min sida och jag vågade inte titta på honom för att se den besvikelse som rann över hans ansikte. "Varför?"

Varför var en bra fråga. Varför jag drogs tillbaka till England var för att mitt liv fanns där. Min mor väntade på min hemkomst och som tidigare nämnt blev mina minnen av henne och Eastbourne allt svagare och suddigare för varje soluppgång jag mötte på havet.

"Jag är ingen sjörövare," suckade jag och kände hur våndan klättrade längst min ryggrad. "Jag-"

"Jag kräver inte att du ska vara en sjörövare, Harriet," avbröt Cristian och tog mina båda händer i sina. Han vände mig mot sig och med ett svagt leende i mungipan tillade han: "Allt jag vill är att ha dig här med mig. Jag vill segla med dig vid min sida. Jag älskar dig."

Hans ord punkterade mina lungor och den annars så lätta och friska luften omkring mig blev tjock och svår att andas. Svara Saras kapten, mannen som hade fiskat upp mig ur vattnet, hållit mig fånga, skyddad mig från giriga sjörövare och sedan stulit min dygd, älskade mig.

Känslorna inom mig exploderade i mitt huvud och hjärta och jag trodde för ett ögonblick att jag skulle bli blind. Ändå såg jag klart och tydligt hur jag själv älskade Cristian på samma, helhjärtade sätt.

Jag öppnade min mun för att med ord bekräfta min kärlek gentemot sjörövaren framför mig, men min talförmåga försvann när Cristian rörde sitt finger och något litet och hårt föll ner i min hand. Hans släppte taget om min nätta näve och ringen som nu låg där glittrade när den blev kysst av solens strålar.

"Jag vill ha dig för alltid," sa Cristian med ett leende, vackert som få. "Gift dig med mig, Harriet. Stanna kvar hos mig."

Ringen i min hand blev beviset på hans kärlek och det ja som sedan lämnade mina läppar blev evidensen på min.

Efter att ha trätt ringen över mitt hjärtas finger fångade Cristian upp mig i sin famn och med glädjen sprutandes ur hans vackra ögon kysste han mig.

"Jag älskar dig också, Cristian," suckade jag njutande mot hans läppar och hans grepp runtom min kropp blev hårdare och varmare.

Från den stunden visste jag att vilka äventyr som än gömde sig bortom horisonten skulle vi två möta tillsammans.