Kaptenen stängde dörren till sin hytt bakom oss och visade att jag skulle sätta mig på bordet. Han föste undan lite av alla de föremål som låg utspridda över bordsskivan och gjorde en plats åt mig bland kartorna och anteckningarna. Sedan hämtade han det lilla tvättkärlet med den vackra porslinskannan som stod på nattygsbordet bredvid den stora himmelssängen och slet sönder en av sina tunna skjortor till trasor eftersom han inte verkade ha några i närheten. Kaptenen bar över tvättkärlet med vatten till platsen på bordet där jag satt och med händer som darrade av ilska började han tvätta bort Francos blod från mitt ansikte.

"Hur känns kinden?", frågade kaptenen och drog varsamt skjort-tygbiten över det svullnade området över min kind där Franco hade slagit till. Det svalkande vattnet kändes skönt mot mitt varma skinn, men trotts det och kaptenens försiktiga rörelser kände jag mig obekväm i hans närvaro.

"D... du sköt honom," krystade jag fram utan att svara på kaptenens fråga. Min röst darrade under hans beröring och rädslan över att möta hans kalla blick fick mig att istället fästa blicken på tavlan som hängde på väggen bakom honom. Den föreställde en sjöman som lutade sig över kanten av sin roddbåt för att kyssa en sjöjungfru och trotts att jag alltid hade beundrat konst, gjorde motivet mig inte ett dugg lugnare.

"Det gjorde jag," svarade kaptenen och blötte trasan i kärlet så att vattnet där i blev ljusrött av Francos blod. "Han förtjänade det. Han rörde vid dig. Han gjorde tvärtemot vad jag hade beordrat."

Kaptenen var skoningslös på alla sätt och vis, men trotts det kunde jag inte bortse från att han hade räddat mig från ett grymt öde. Både jag, kaptenen och resten av besättningen visste att inget skulle stoppa sjörövaren Franco från att ta vad han hade velat ha om han hade fått chansen. Kaptenen hade både räddat mitt liv och min dygd, ändå grät jag av att sitta i hans kvävande närvaro. Han skrämde mig, sättet han utan att blinka hade skjutit sin besättningsman på skrämde mig, men dilemmat var att jag fortfarande fann honom för intressant för mitt egna bästa.

"Jag vill hem," mumlade jag och bet mig i underläppen för att hålla kvar tårarna. "Jag vill av detta skeppet."

"Du får inte ..."

"Snälla, kapten!"

"Du får inte!"

Hans röst var skarp och klöv mig itu som ett svärdsnitt. Allt mitt hopp försvann tillsammans med kaptenens ord ut genom dörren och dog ut. Jag var hans fånge och jag hade inte längre några kort att lägga ifrån mig. Han höll i dem alla. Eftersom jag inte visste vad jag varken skulle säga eller göra satt jag orörlig på bordsskivan och lät kaptenen tvätta bort blodet från mitt ansikte och min hals. Jag visste inte hur länge till jag skulle orka vara en pjäs i hans eviga spel och som jag såg det hade jag inte särskilt många utvägar att välja mellan.

"Jag kommer att dö här," hulkade jag fram eftersom orden som länge hade jagat mig nu kändes för tunga för att bära själv.

En djup suck lämnade kaptenens läppar, så djup att jag kunde känna hans varma andedräkt mot tippen av min näsa, och efter att ha lagt ifrån sig den nu rödfläckade trasan ställde han sig lutandes med raka armar mot bänkskivan, med en hand som stöd på vardera sida av mig. "Ju fortare du accepterar ditt öde, desto fortare kommer du att finna dig i det. Det finns värre ställen att dö på, tro mig."

Jag ville tro på hans ord, men deras inflytande var allt annat än starkt. Särskilt svårt var det att lyssna till dem när kaptenens ansikte endast var ett andrum från mitt. Sättet han lutade sig ner i ögonhöjd med mig och tittade så djupt in i mina bruna ögon att han antagligen kunde få syn på min själ, fick mitt hjärta att slå både fortare och hårdare. Alla de känslor jag på en och samma gång upplevde blev överväldigande och därför förlorade jag förståndet om hur jag skulle agera. Kaptenens förbjudna läppar som bara någon ynka decimeter från mina såg så tilltalande ut blev vad som fångade upp min kropp när utmatningen gjorde att jag inte längre orkade sitta upprätt och tänka på vad som var rätt och fel.

Jag kupade kaptenens ansikte med mina händer och förståndslöst pressade jag min mun mot hans. Han stelnade till av förvåning mot mig och jag hann inse vilken ryggradslös dåre jag hade blivit. Jag hade förvandlats till det som besättningens pikar sa till mig - fnask, gatukvinna, nattfjäril. Jag hade lovat både mig själv, min mor och Gud att hålla mig rakryggad och tillbaka tills efter mitt giftermål, men ändå stod jag nu här och kysste inte bara en man, utan en sjörövare. Jag hade svikit mig själv, släppt ner min gard och vistelsen på Svarta Sara hade utan tvekan gjort mig tragiskt galen. Harriet C. Swan som växte upp i och lärde sig livsreglerna i Eastbourne tvinade bort allt mer för varje gång morgonsolen trängde sig upp bakom de vita seglen. Hon dog tillsammans med hoppet om att få komma hem igen och istället föddes en kvinna som satte skräck i mig.

Efter några sekunders tvekan besvarade kaptenen min plötsliga kyss som för ett ögonblick hade rubbat hans annars så starka sinne. Hans läppar satt på många år av erfarenhet, det kunde jag säkert sätta fingret på eftersom han trotts min okunnighet gjorde det förvånansvärt enkelt för mig att följa hans munrörelser. Jag kände under mina kupande händer hur kaptenen slappnade av allt mer för varje sekund och för att inte trilla baklänges över bordet och dra ner både böcker och bleckkärl när hans tyngd blev allt mer påfrestande för min kropp att hålla tillbaka, greppade jag tag runtom den tunna kragen på hans vita och pösiga skjorta. Hans raka och spända armar höll upp oss båda medans vi med långsamma rörelser kysste varandras läppar och trotts att jag blundade kunde jag se allt klart och tydligt eftersom den pirrande känslan i min mage lyste upp vägen.

För en kort sekund trodde jag att kaptenen själv skulle klättra upp på bordet och göra mig sällskap på dess skiva, men istället la han sin varma hand på min midja. Precis som jag hade känt Francos hand genom mina byxors tyg kände jag nu kaptenens hand genom den tunna skjortans. Kaptenens händer mot min kropp kändes däremot inte alls lika ofredande och hotande som Francos hade gjort. Det kändes rätt, trotts att jag kunde höra hur både mor, far och herren där uppe ropade och skrek att det var fel. Vi var inte bara ogifta utan på ett skepp som seglade under Jolly Rogers svarta flagga och som tillhörde honom, kaptenen.

Min mors skrikande varningar blev för mycket för mitt huvud att hantera och därför drog jag mig undan från kaptenen och ur hans grepp. "Förlåt mig," sa jag hastigt och torkade bort den ringa mängd av saliv som hade vätt mina läppar på min skjortärm medans jag hoppade ner från bordet. För att inte darra som ett asplöv när jag stegade iväg över hyttens knarrande och gungande golv kramade jag om mina egna armar, och utan att viga en enda blick åt kaptenen som oförstående stod kvar vid sitt arbetsbord lämnade jag hytten.

När skymningen sänkte sig la vi ankar och den del av besättningen som skulle gå i land förberedde sig för att klättra nedför repstegen och ner i roddbåtarna. Mer än hälften av besättningen skulle stanna kvar på skeppet medans de andra beträdde ön, och bland dem fanns jag. Jag försökte att slita min blick från kaptenen som tillsammans med några andra besättningsmän laddade sina revolvrar. Båtsmannen kom bärandes på kaptenens tunga, bruna rock och hans sjörövarhatt i ett liknande brunt läder. Han hjälpte kaptenen på med sin rock genom att hålla upp den bakom honom så att han utan problem kunde hänga på sig den och gav sedan över den vackra hatten till sin kapten. Den slitna hatten var inte lika stor och majestätisk som kaptenernas hattar var i berättelserna, men den fick trotts det kaptenen att se både ädel och allvarlig ut.

Jag tittade efter besättningen när de med laddade vapen rodde i land och spekulerade om vad deras byte var, men drog den enkla slutsatsen att de trotts allt var pirater och antagligen sökte guld eller andra skatter.

Skeppet låg tyst och guppade i den Karibiska havet och eftersom vi inte skulle börja segla förrän besättningsmännen med kaptenen i täten kom tillbaka, passade den kvarstående delen av besättningen på att ta sig lite extra vila. Vissa av männen fann sig till rätta nere i kojen för att sluta sina ögon och få lite extra energi medans andra njöt av trälådorna som stod fyllda med glasflaskor av rom. Ett gäng sjörövare spelade även ett livfullt parti kort och om det inte vore för att folket på skeppet satte skräck i mig hade jag gärna varit med och spelat. Men istället för att leka med ödet gick jag bort till Abdu som jag fann sittandes vid en av skeppets många däckkanoner. Mellan sina händer höll han en bok medans han i mungipan hade en pipa som det osade skarpluktande rök ur.

Jag anslöt mig till hans sida för att bli distraherad och för att få chansen att glömma bort bilden av kaptenens mjuka läppar framför mig. Svagheten som strömmade genom min kropp hade blivit för mycket för mig att hantera och därför föll jag ihop mot kaptenens läppar, det var vad jag intalade mig.

"God kväll, Abdu," hälsade jag och den mörka mannen tittade upp med ett vänligt leende över läpparna.

"Å, hallå där, Harriet!", hälsade han upprymt tillbaka och stängde igen sin bok. "Vad gör mig den äran att tala med en riktig riggarbetare?"

Vi båda skrattade åt hans ord, men trotts det kunde jag inte låta bli att känna hur sorgen rev inom mig. Abdu var trotts allt den första av dessa män som hade varit trevlig mot mig och vetskapen om att han fortfarande skurade däcket och tog hand om den andra slitgöran dag ut och dag in fick mig att skämmas. Kanske hade jag glidit in på räkmackan, men om det var vad Abdu tyckte var han väldigt duktig på att dölja det.

"Vad läser du för-"

Jag snubblade på mina ord när en plötslig knall ekade genom kvällen. Min blick sökte sig bort till ön och när det första jag la märke till var de brinnande roddbåtarna vid strandens kant slog paniken till mig. Flera höga knallar från avfyrade pistoler ekade mellan väggarna i mitt huvud och ovetande om vad jag skulle göra greppade jag tag om det ena av repen som höll uppe den enda av de fyra roddbåtarna som fanns kvar på skeppet och som inte stod i lågor. Jag spände min kropp för att häva roddbåten över kanten, men det var för tungt och när jag vände mig om för att be besättningen om hjälp stoppades jag av en hård bröstkorg.

Jag sneglade upp på mannen jag hade dunsat in i och mötte båtsmannens kyliga blick. "Vart tror du att du är på väg, fröken Swan."

Båtsmannen såg förvånansvärt lugn ut trotts skuren av knallar som ekade borta ifrån ön och med rynkad näsa tittade han ner på mig med sina händer vilandes på sin rygg.

"Dom blir ju beskjutna!", utbrast jag förtvivlat, men som om den kunskapen helt och hållet hade flugit över huvudet på båtsmannen tittade han på mig med trött och uttryckslös blick.

"Jag har fått tydliga order av kaptenen själv att hålla dig under uppsikt, fröken Swan. Kaptenen är rädd att du ska försöka fly härifrån och trotts att jag personligen inte skulle ha något större emot det är det min plikt att se till att du stannar här. Så var snäll och släpp båten innan du skadar dig själv."

Eftersom jag visste att det ej var lönt att streta emot släppte jag repet och livbåten föll åter igen till sin plats. Utan några ytterligare ord sagda vände sig båtsmannen om och gick vidare över däcket. Hade blickar kunnat döda hade den uppstuckna mannen gått ett hemskt öde till mötes, men eftersom de inte kunde det tvingades jag följa hans uppmaningar och vara tyst.

Ungefär en kvart längre in på kvällen hördes det första ropet nerifrån havet - som en vissling i den vinande vinden. Det plötsliga och efterlängtade ropet på hjälp fick hela besättningen att häva sig över skeppets reling och till allas stora lättnad kunde man urskilja konturen av några genomdränkta män i ljuset från skeppets lyktor. Arbetet med att få upp besättningen för skeppets konstruktion påbörjades och sjörövarna både i vattnet och på däck arbetade sig svettiga.

"Kapten ä' skjuten!", ropade styrmannen Otis och precis som hans ord löd kunde jag urskilja i nattens mörker hur han med hjälp av en annan karl höll upp kaptenens lealösa kropp mellan sig. Som åska från klar himmel kom smällen som fick varenda besättningsmedlem att skaka av panik, inklusive mig. Men trotts oron samlade sig männen och med samlade krafter lyckades de få upp kaptenen över relingen. Kaptenen föll ner på däcket med en duns och gnydde av smärta samtidigt som han vajade fram och tillbaka mellan att vara vid medvetandet. Det blödde kraftigt ur hans ena axel där ett tydligt sår hade skjutits genom hans rock och skjorta och jag visste att han var närmare att förblöda för varje sekund som gick.

"Vart ä' resten?", frågade jungmannen Grimes och tittade förvirrat mellan de blöta, trötta och sårade männen som precis hade klättrat över kanten. Mycket riktigt var det sex färre män som klättrade upp än vad som hade klättrat ner.

"Där borta på stranden, tillsammans me' skeppsläkaren!", kved Chipp och torkade sig utmattat om pannan innan han fick en flaska med rom tryckt i handen.

Jag föll ner på knä bredvid kaptenens blödande kropp och han såg på mig genom den smala glipan mellan hans tunga ögonlock. Hans ansikte blev mer och mer blekare än sanden som hade klistrat sig fast över sjömännens läderstövlar och innan jag hade hunnit fråga honom vad han ville att jag skulle göra åt hans smärta hade han åter igen fallit över kanten och tuppat av.

"Han kommer dö om vi inte gör något," sa jag bestämt och som svar fick jag oroliga och ovetande blickar av de olika besättningsmännen - varav vissa såg mer illamående ut än andra.

Jag tänkte så hårt att det kändes som att min hjärna skulle brinna upp och övervägde våra möjliga val. Skeppsläkaren låg enligt männens information borta på stranden i sitt egna blod och var inte längre till någon nytta om det gällde att rädda kaptenens liv. Samtidigt försökte jag att minnas allt det som jag hade läst om och fått lära mig under sköterskeutbildningen.