Bonnie smyger.

Hon smyger lätt som en katt över trägolven på övervåningen. Hon smyger för att hon inte vill att Clyde ska komma på henne, även fast hon vet att han har slumrat till i soffan på nedervåningen.

Hon vet att det är ofint av henne att smyga in i Clydes rum, men ändå är det en röst i hennes bakhuvud som manar på henne. Hon måste få svar.

Tidigare samma kväll

Bonnie och Clyde sitter nere i salongen och tittar på tv. Regnet smattrar mot rutorna och då och då hörs även en åskknall. I Bonnies knä ligger katten och i hennes händer håller hon en skål med lasagne som Freda lagat åt henne. Clyde äter ingeting.

Efter incidenten i mataffären tog Clyde till åtgärder som Bonnie anser vara lite väl stränga. Han säger att det är farligt för de båda att lämna huset för att de då kommer bli igenkända. Clyde har även nämt för Bonnie att han är rädd för att lämna huset då han inte kan hålla koll på och skydda henne på samma sätt som inne i huset.

Clydes paranoia är anledningen till att Freda och Carl nu även bor i huset. Freda lagar mat, städar och handlar medan Carl gör iordning den igenvuxna trädgården och fixar de läckor som finns i taket. Detta för att Bonnie och Clyde ska slippa lämna huset.

Bonnie vet inte vad hon tycker om att Freda och Carl gör henne och Clyde sällskap. Det känns befriande att ha någon annan att prata med än Clyde då hans humör ofta ändras, dessutom är de båda äldre människorna väldigt trevliga, men när de är här finns det ännu mindre ursäkter hon kan dra för att lämna huset då och då.

Bonnie sneglar mot Clyde som sitter i soffan från sin plats i fåtöljen. Med fötterna på soffbordet följer han det som sker på tv-skärmen med blicken och Bonnie, som vid detta lag börjat förstå sig på sin sambo, ser att han grubblar på någonting. Det gör han ofta.

Men det senaste har inte Bonnie bara lärt sig hur Clyde funkar, hon har även börjat känna ett begär av att vara nära honom. Även fast Clyde ibland är kall och avlägsen i tanken som om han befinner sig på en annan planet ser Bonnie honom allt mer för varje dag som går.

Bonnie är femton år, Clyde är bara sex år äldre. Bonnies tankesätt har utvecklas med åren som gått, men först nu när hon varje dag lever som ett spöke i Clydes närvaro börjar hon känna begär. Kvinnliga begär.

Trotts att Clyde både är likblek och pinnsmal tycker Bonnie att han är vacker och mer tilltalande blir han för varje dag som går.

En välkänd musikslinga från teven fångar Bonnies uppmärksamhet och hon drar sin blick från Clydes profil och lägger istället fokuset på nyhetssändningen som dragit igång. Den blonda och finklädda kvinnan i rutan ser en aning bekymrad ut och Bonnie vet vad för nyheter som kommer tas upp - de om henne själv.

- Godkväll. Vi börjar kvällens sändning med att meddela att polisen nu misstänker att försvinnandet av den femtonåriga flickan Bonnie Carter som försvann från familjens bostad för tre veckor sedan kan vara ett kidnappningsfall. Polisen, som först misstänkte att försvinnandet bara var en rymning, har nu fått stor kritik från allmänheten. Man tycker att fallet borde ha tagits på mycket större allvar från början.

Bonnie känner hur en klump täpper igen hennes hals. Det kommer aldrig sluta att kännas konstigt att höra nyheter om sig själv. Ett kidnappningsfall. Om de vara visste.

Reportern skruvar på sig i stolen.
- Vi har även fått rapporter om att en man igår hittades död i ett buskage nära stadsparken. Kroppen som legat gömd i några dagar har nu identifierats och man vet att den döda mannen är Reggie Rodrigues, bror till den efterlyste gangstern Frank Rodrigues. Tretton knivhugg har hittats på kroppen men dödsorsaken är ännu inte självklar. Sanningen om hur Reggie Rodrigues dött får vi reda på efter den obduktion som ska äga rum nu till helgen.

Bonnie sitter med smärta i bröstet. Hennes fingrar har fryst till is och hennes mage har börjat krampa. På tv-rutan syns en bild av den man som hittats död i buskaget och Bonnie känner genast igen honom då det är samma man som för några dagar sedan lyfte ner chokladmjölken åt henne från översta hyllan.

Bonnie sneglar mot Clyde. Inte en känsla gör sig synlig i hans tomma blick som stirrar rakt in i tv-skärmen.

Hon vill inte tro det, men hon vet att det var Clyde.

När Bonnie kommer till Clydes sovrum står dörren lite på glänt. Hon öppnar den försiktigt för att de gamla gångjärnen inte ska gnissla och slinker sedan in i rummet. Sovrummet är likt hennes eget och möbleringen lika så. Det som skiljer rummen åt är att hennes inte känns lika instängt som Clydes på grund av de stora fönstren. Clydes sovsal är nedsläckt och rullgardinerna för de små fönstren är neddragna.

De mörka mahognymöblerna får rummet att se trött ut mot de mörkgröna och lite avflagnade tapeterna. Hade rullgardinerna varit uppdragna och lite dagsljus hade fått tränga sig in i rummet hade det säkert sett mer levande ut, tänker Bonnie.

Bonnie stänger inte dörren efter sig utan lämnar den på glänt. Hon vill kunna höra ifall Clyde går i trappan.

Det Bonnie söker efter är en pusselbit. Hon letar efter den pusselbit som saknas för att hon ska kunna förstå sig på Clyde. Bonnie må vara ung och oerfaren av livet, men hon kan lägga ihop ett och ett och har börjat inse att det är något udda med Clyde Harrow.

Tidigare samma kväll såg Bonnie något i Clydes ansikte som satte skräck i henne: Absolut ingenting. Clyde såg bilden av den döde mannen framför sig och inte en känsla eller ett ynka litet uttryck speglades i hans blick. Bonnie förstår nu att hennes sambo inte är oskyldig i detta fall.

Bonnie börjar rota i olika lådor och när hon öppnar nattygsbordets låda hittar hon något som fångar hennes intresse. Pusselbiten är funnen: En vit burk med en vit etikett. Att burkens innehåll består av tabletter vet Bonnie så fort hon lyfter upp den lilla burken och kan höra hur de rullar omkring där i.

När Bonnie undersöker lådan lite noggrannare hittar hon två till burkar, men de alla ser lite olika ut.

Det som dock får Bonnie att tappa hakan är vad som står skrivet på etiketterna: SSRI, Oxazepam, TCA. En signatur står även skriven över etiketterna, en signatur som Bonnie känner igen. Rob Carter.

Med en pappa inom yrket kan Bonnie en del om mediciner av alla dess olika slag och det Clyde har i sitt nattygsbord och som hennes pappa skrivit ut till sin patient är inget mindre än antidepressiva och lugnande.

Det som hon håller i sina händer är inte bara burkar fyllda med vita små kapslar, utan även en koppling mellan hennes pappa och Clyde.

Familjeproblem, tänker Bonnie. Clyde sa till henne att han hade familjeproblem, men hon börjar nu förstå att Clyde gömmer något för henne.

Vid frukosten nästa morgon hänger det en stram tystnad mellan Bonnie och Clyde. Clyde beter sig lika underligt som vanligt och hur mycket Bonnie än vill fråga om pillren vågar hon inte. Hon har trotts allt snokat i Clydes rum.

Men när tystnaden och ensamheten blir för mycket för Bonnie att bära orkar hon inte hålla på frågorna längre. Hon öppnar sin mun för att fråga Clyde om preparaten, men avbryts av den sprakande radion som står bredvid Clyde och som han det senaste burit med sig vart han än går. Som att han väntar på att nyhetsreportern ska säga något speciellt.

Clyde höjer volymen och lyssnar lite kort på rapporten om mordet på Reggie Rodrigues innan han hastigt sänker volymen igen. Inte de nyheter han väntat på.

Bonnie hinner höra att de under obduktionen fastställt knivhuggen som dödsorsak, men inte mycket mer innan Clyde sänkt volymen.

- Jag vet att det va du som mördade honom.

Clyde tittar upp från sin gröt. Hans ögon är tomma och hans ansikte är blekt. Bonnie försöker urskilja känslor i hans tomma blick, men som vanligt finns det inget där att greppa tag i.

- Varför dödade du honom? frågar Bonnie och känner hur klumpen i magen växer.

Clyde lägger ner sin sked.
- Han hade smutsiga tankar, Bonnie, säger Clyde och biter ihop sina käkar. Hade han inte våldtagit dig hade han våldtagit någon annan oskyldig flicka, så jag satte stopp för honom. Jag gjorde samhället en tjänst.

- Du kan inte bara gå runt och döda folk, Clyde! utbrister Bonnie. Det finns poliser som utreder detta mordet nu och kopplar dom det till dig är det kört!

- Ingen kommer koppla det till mig! vrålar plötsligt Clyde och Bonnie ryggar tillbaka i stolen. Det var ingen där och det var ingen som såg!

Bonnie svarar inte. Såhär hade inte Clyde varit när de först träffades. Visst hade hon redan då vetat att han var speciell, men svår att vara runtom hade Bonnie aldrig kunnat tro att Clyde skulle vara.

Men trotts Clydes ursinne viker sig inte Bonnie. Han må ha mördat en man, men Bonnie är inte rädd för Clyde.

- Jag har hittat dina mediciner, Clyde.

Denna gång tittar inte Clyde upp, utan håller sin blick fäst i bordsskivan. Det är tydligt att han inte vill prata om det.

Bonnie lutar sig över bordsskivan och greppar tag om Clydes kalla hand som ligger vilandes bredvid hans tallrik.
- Jag ser att du mår dåligt och jag kan hjälpa dig att må bättre.

Samtidigt som det brinner och kokar i Clydes kropp känns Bonnies hand mot hans njutbart och lugnande. Hans Bonnie. Hans finaste Bonnie.

Clyde hade aldrig trott att det hela skulle ta en sådan här vändning, men nu är en man död och han vet inte vad han ska ta sig till. Clyde vet även att Bonnie är i fara, för mannens blod som Clyde nu har på sina händer tillhörde brodern till stadens största kriminella.