Bonnie puttar runt sina kokta grönsaker på sin tallrik. Varför skulle någon vilja äta något som legat i en frysbox i en månad istället för att äta det färskt?

Otroligt nog lyckades Bonnies föräldrar övertala henne att äta middag med dem denna kväll. Varför hon utan något större motstånd gick med på det vet inte Bonnie, men kanske finns det inom henne en undermedveten känsla som säger att det hon är på väg att göra är väldigt fel. Det är som att Bonnie denna kväll håller sig på tårna i väntan på att hennes föräldrar från ingen stans ska klämma ur sig att de älskar henne och att hon då ska glömma bort allt om att fly hemifrån med Clyde.

Men ingen sådan bekännelse kommer och varför skulle det egentligen? Bonnie kan inte minnas att hon hört sina föräldrar säga något liknande de senaste femton åren.

- Ät upp ditt kött, Bonnie. Du behöver protein för att bli stark, säger Bonnies mamma som torkar bort stekflottet från sina röda läppar med sin servett.

- Jag vill inte ha tjocktarmscancer, mumlar Bonnie och stoppar motvilligt in en av de mjuka morötterna i sin mun.

Som en båglina spänns stämningen och Bonnie kan se i sin ögonvita hur hennes mammas vassa blick hugger tag i sin dotter. Bonnie vet att Maggie Carter har starka åsikter om hennes dotters sätt att vara på, men Bonnie har hört genom tunna väggar hur hennes pappa har sagt åt sin fru att inte reta upp sig.

Därför ser det nu ut som att Bonnies mamma ska sprängas där hon sitter.

- Du behöver inte tala med otrevlig ton, Bonnie, säger Bonnies mamma med en framkrystad vänlig ton på rösten.

Bonnie svarar inte. Istället reser hon sig upp från stolen, greppar tag om sin tallrik och spurtar ut i köket. Hon nästan kastar ner tallriken i diskhon och om den går sönder i tusen bitar eller inte hinner Bonnie inte se innan hon skyndat sig uppför trappan, upp mot sitt rum.

Flera gånger har hon sagt att hon är vegetarian, men enligt hennes mamma är det bara en så kallad fas.

Nu har Bonnie bestämt sig. Hon ska sticka.

Det har gått tre dagar sedan Clyde stod i hennes rum och för varje dag som går blir Bonnie bara mer och mer säker på att hon vill bort från platsen hon befinner sig på. Hon är trött på att skära sönder sina armar i väntan på att känna sig mer levande när allt hon känner sig bara är mer död.

Hennes föräldrar är skit, hennes liv är skit och den enda som förstår det verkar vara Clyde.

Problemet är att Clyde är som bortblåst. Bonnie har ingen aning om hur hon ska få tag på honom och berätta att hon är redo för att lämna denna ruttna plats då hon inte har hans mobilnummer.

Hon vet att numret med största sannolikhet finns inne på hennes papps kontor, i Clydes fil. Hon har övervägt saken många gånger, men bestämt sig för att inte rota omkring där inne - rädd för att åka fast.

Men när det sedan går en vecka och Bonnie en dag sitter på sin säng och läser artiklar på Flashback, hör hon tre knackningar på sin sovrumsdörr.

Det är ovanligt att Bonnie lämnar dörren på glänt, men denna dag är hon trött och måste ha glömt att låsa porten till fästningen. Dock hinner hon inte bli särskilt arg på sig själv när hon tittar över sin axel och ser att det är Clyde som står och vinglar på tröskeln.

- Jag började undra vart du tagit vägen, säger Bonnie och slår igen sin dator.

Clyde stiger in i rummet och slår sig ner bredvid Bonnie på sängen. Hans närvaro känns en aning påträngande tycker Bonnie, men hon bestämmer sig för att inte känna rädsla. Clyde vill bara komma härifrån, precis som hon.

- Jag har hittat ett ställe, Bonnie, säger Clyde och ler en aning stramt. Nästan som om det för honom smärtar att höja på mungiporna.

- Ett ställe? frågar Bonnie och Clyde nickar. Vadå för ställe?

- Ett hus där vi kan bo och hålla oss gömda, svarar Clyde. Ingen av de som letar kommer kunna hitta oss.

En konstig känsla lägger sig i Bonnies mage. Att lämna staden som slukar henne är inte längre bara en önskan, utan kan nu komma att bli verklighet.

Clyde sänker sin röst till en viskande ton.
- Jag satt nyss på möte med din pappa. Han sa att han och din mamma ska iväg på middag ikväll. Jag kan hämta dig då.

En klump täpper igen Bonnies hals. Clyde är allvarlig, det ser hon i hans blick. Detta kan vara hennes enda chans att fly och hon tänker ta den.

- Men h-hur länge ska vi vara borta? frågar Bonnie med en lätt skakning på rösten. Blotta tanken på att gå upp i rök skrämmer henne, men vetskapen om att hon har Clyde med sig på dessa kommande galenskaper ger henne lugn i kroppen.

- Så länge det behövs. Så länge du vill, svarar Clyde. Jag kan känna din smärta, Bonnie. Jag ser hur du lider av att bo här och jag vill rädda dig från den smärtan.

Clyde har gripit tag om Bonnies hand och försiktigt smekt den med sin tumme under tiden han pratat. Hans beröring får håren att resa sig på Bonnies armar, men hon drar inte undrar sin hand från Clydes grepp.

Han är något alldeles speciellt den där Clyde, tänker Bonnie och ser in i den unga mannens ögon. Ingen kan veta att hon flytt med honom, en man som är sex år äldre. Hon vet vad folk skulle tro.

Hora. Slampa. Fnask.

Freak.