På andra sidan badrumsdörren smattrar det när Bonnie smyger uppför trappan. Clyde är där inne och duschar, ovetande om att Bonnie tassar in på hans rum.

Clydes sovrum är lika nedsläckt som vanligt och det luktar starkt av honom, tycker Bonnie. Nu för tiden sover dock de båda där tillsammans rätt ofta, men något mer än att Clyde pussar på henne blir det inte av.

Just därför smyger Bonnie omkring i Clydes rum. Hon letar efter något simpelt som hon vet kan få Clyde att släppa loss mer och slappna av - hans mediciner.

Bonnie vågar nämligen tro att preparatens påverkan är vad som håller tillbaka Clyde från att älska med henne. En vrickad tanke, men Bonnie är desperat. Om hon ska gömma sig för poliserna för alltid med Clyde måste hon veta att ingen av de håller tillbaka.

Bonnie smyger för hon vet att Clyde skulle ta illa upp om han visste vad hon höll på med. Men trotts det tassar Bonnie fram till nattygsbordet och öppnar lådan eftersom hon behöver Clyde för att slita bort sina tankar från sina föräldrar. Att se dem båda på teven häromdagen gjorde ont i Bonnies bröst. Ärligt talat hade hon aldrig trott att de ens skulle leta efter henne, så att se dem gråta över hennes frånvaro kom som en chock för Bonnie.

Hon vill inte erkänna det, men Bonnie saknar sina föräldrar.

I nattygsbordets låda ligger som sist Clydes pillerburkar och Bonnie roffar snabbt åt sig dem och gömmer dem i sin klännings fickor. Men Bonnie hittar inte bara medicinerna, utan även något som får hela hennes kropp att sluta fungera i några sekunder.

En mobiltelefon.

Bonnie tänker inte efter för en blekaste sekund innan hon rycker åt sig mobilen. En lång tid har gått sedan hon sist använde en enhet av detta slag, men muskelminnet sitter kvar i Bonnies fingrar och innan hon vet ordet av har hon startat mobiltelefonen.

Bonnie har alltid haft svårt för att minnas telefonnummer, men det finns ett som hon aldrig kommer glömma. Hon slår in sifferkombinationen och plötsligt har hon även tryckt på den gröna knappen och lyft upp mobilen till sitt öra.

Först då inser Bonnie vad hon håller på med, men det är försent för henne att göra något ogjort. Hon vill bara höra hans röst och efter några långa pip skramlar det till i Bonnies öra och hennes pappas röst studsar mot hennes trumhinnor.

- Hallå?

Plötsligt väger telefonen ton och Bonnie tvingas hålla tag om den lilla mackapären med båda händerna för att inte tappa den i backen. Bonnies knän blir svaga när hennes pappa helt plötsligt känns så nära henne, men ändå så långt bort.

- P-Pappa? stammar Bonnie och lyssnar efter hans röst. D-Det är B-Bonnie, din dotter.

Rädd för att hennes pappa ska ha glömt bort henne känner sig Bonnie tvungen att påminna sin pappa om vem hon är - hans dotter. Den dottern som inte är död.

Först blir det tyst på andra sidan linjen, men snart kan Bonnie höra sin pappas snyftningar. Tårar börjar även rinna nedför Bonnies kinder. Hon visste inte att hennes pappa kunde gråta.

- B-Bonnie! Bonnie! hojtar hennes pappa med skör röst och Bonnie kan höra hur mannen på andra sidan linjen tjuter av sorg, förtvivlan och lättnad. Jag hör att det är du, Bonnie! Jag hör din röst!

Men mer av sin pappas röst får Bonnie aldrig höra för plötsligt slits telefonen från hennes öra och ur hennes hand. Den kastas ner i trägolvet så hårt att skärmens glas spricker och Bonnie kvider av inre smärta när hon faller ner på knä, plockar upp telefonen och inser att displayen kommer förbli svart.

En stark nypa rycker upp Bonnies svaga kropp från golvet och med sorgfyllda skrik och tjut slår hon efter människan som kastat ljudet av hennes pappa i golvet.

- Fan ta dig, Clyde! ylar Bonnie med tårdränkta kinder, för visst är det ingen mindre än Clyde som snubblat in i rummet och hittat Bonnie med hans mobil mot sitt öra.

Med sin ena hand runtom den vita handduken över sina höfter klämmer Clyde allt hårdare tag runtom Bonnies överarm med sin fria näve och skakar om den bedrövade flickan framför sig.

- Du är imbecill, Bonnie! ryter Clyde och Bonnie börjar skrika av smärta när Clyde borrar in sina fingrar i hennes skinn. Det känns som att hennes arm ska brytas i två delar.

- Jag ville bara höra hans röst, kvider Bonnie med tårarna forsandes nedför hennes ansikte, men att se Bonnie gråta verkar inte försvaga Clyde vars blick blixtrar av ilska.

Bonnie vet att hon precis satt en dödsdom på Clydes huvud, men hon kunde inte rå för det. När hon såg mobiltelefonen framför sig var alla tankar om Clyde bortblåsta och allt hon kunde tänka på var hennes riktiga hem.

Tillslut släpper ändå Clyde taget om Bonnie och Bonnie tycker det ser ut som att även han ska bryta ihop och börja gråta. Men om Clydes hyperventilerande går över till tårar hinner aldrig Bonnie få reda på innan hon hastigt flugit över tröskeln och ut ur rummet.

Bonnie kutar nedför trappan och nästan flyger mot entrédörren. Hon börjar rycka i handtaget, men dörren är låst, så istället lyfter Bonnie på blomkrukan på skänken. Dock inser hon ganska snart att nyckeln inte ligger där.

Bonnie till och med kastar blomkrukan i golvet så den går i bitar, men nyckeln finns ingenstans och hon börjar förstå att Clyde låst in henne.

Clyde håller henne fången.

Bonnie börjar gripas av panik när hon hör hur Clyde på övervåningen börjar kasta och sparka omkring saker. Hon har gjort ett misstag, ett stort misstag.

Bonnie rycker tag om ett av paraplyna som står vilandes i paraplyhållaren och hugger mot hallens fönster med det krökta handtaget. Efter några stötar ger rutans glas vika för Bonnies våld och glassplitter flyger över hallmattan.

På väg ut genom fönstret skär Bonnie upp sin vad på det vassa glaset, men smärtan hindrar henne inte från att springa.

Och Bonnie springer fortare än hon någonsin sprungit förut.