Bonnie Carter är inte som alla andra 15-åriga tjejer.

Hade hon varit det hade hennes liv kanske varit mycket lättare, men Bonnie har aldrig avundats det andra har. Hon kan inte bry sig mindre om vilken topp som passar till vilken kjol, eller vilken kille i skolkatalogen som är snyggast. Den typen av fåfänga har alltid gett henne en besk och torr smak i munnen.

Men trotts att hon inte avundas sina skolkamrater kan hon inte låta bli att då och då drömma sig bort från sin vardag. I den värld hon då reser till finns det inga spydiga tjejer som kallar henne freak eller sporthunkar som inte ser henne som mer än tjejen som deras flickvänner kallar för freak.

I den världen finns det inte heller några rika föräldrar som ser på sina barn som om de bara vore innerboende i deras hem. I Bonnies värld finns det faktiskt inga föräldrar alls.

Med sin pappas tapetkniv som hon hittat ute i garaget skär Bonnie upp ett jack över sin handled. Hon ser på blodet när det kämpar sig fram ur hennes bleka skinn och följer de röda dropparna med blicken när de rinner nedför hennes arm och fläckar ner den vita designermattan hon sitter på.

Hade hon varit smart hade hon lagg ut lite tidningar under sig, men eftersom Bonnie varken bryr sig eller är en odresserad hund gör hon aldrig det. Hon kunde inte bry sig mindre om mattan eller hennes föräldrars pengar som lagts på trasbiten. De är trotts allt en av anledningarna till att den nu har röda blodfläckar.

Fönstren i Bonnies sovrum skakar när ljudvågorna från högtalarna vid sängen slår emot glaset. Flera gånger har hon blivit tillsagt att inte spela så hög musik, men Bonnie lyssnar inte. Den höga rockmusiken är det enda som är högljuddare än hennes skrikande tankar.

Än en gång drar Bonnie tapetknivens egg över sin handled och denna gång vågar hon pressa den djupare ner i sitt skinn. Det gör lite ondare, men hon fortsätter.

I Bonnies enkla rum luktar det en aning unket. Hennes gissning är att det beror på den gamla skålen med Froot Loops och mjölk som stått på hennes skrivbord och surnat i snart fyra dagar. Hon var nära på att ta ner skålen till diskmaskinen igår kväll, men då hon nu har vant sig vid den fräna doften ser hon ingen anledning till att göra det.

Bonnie lämnar gärna inte sitt sovrum på grund av att hon då måste möta sina föräldrars fejka leenden och besvikna blickar. Förr försökte de få henne att äta middag med dem, men nu har de slutat tjata.

Bonnies rum är som hennes fästning och den som kliver över tröskeln inkräktar på helig mark. I fästningen lever prinsessan Bonnie med den onda draken som även är hennes hjärnspöken. Det är draken som håller henne kvar bakom murarna och Bonnie har gett upp hoppet om att hennes prins i skinande rustning ska komma och rädda henne från den grop hon grävt ner sig i.

Hon är ensam, det har hon alltid varit, och de enda som håller henne sällskap är hjärnspökena och tapetkniven som nu dryper av blod.

Men plötsligt hörs en röst och först tror Bonnie att det är hjärnspökena som börjat tala med henne och att hon blivit galen, men när hon höjer blicken från sin blödande arm ser hon inga spöken, utan en väldigt lång man.

- Om du försöker ta självmord är det bättre att skära lodrätt. Det är svårare att sy ihop då.

På Bonnies tröskel står en ung man, två meter lång och med brunt hår av dassig färg som om det vore täckt av ett tunt lager aska. Om möjligt är han lika blek som henne och de mörka cirklarna under hans ögon får den slanka mannen att se sjukligt trött ut.

- Vem är du? frågar Bonnie och ryggar tillbaka när den unga mannen tar ett steg in över tröskeln och gör intrång på den heliga mark som är hennes gröna heltäckningsmatta.

- Clyde.

Mer säger han inte, utan slår sig ner på Bonnies obäddade säng och låter sin kalla blick flyta genom rummet.

- Är du en av min pappas klienter?

Det har hänt förut att Bonnies pappas klienter har gått fel på vägen ut och istället hamnat i hennes rum. Rob Carter - Bonnies pappa - är nämligen utbildad psykolog och har en hemmamottagning på sitt kontor. Därför är det ofta okända människor som springer omkring i deras hus, men att de sätter sig på Bonnies säng och börjar ge tips om hur man på bästa sätt tar självmord hör till det ovanliga.

- Det stämmer, svarar Clyde och Bonnie vet inte om hon ska känna sig lättat eller rygga tillbaka ännu mer. Hon anar att det är bra att denna man som nu sitter framför henne och rotar i hennes nattygsbord inte är en total främling för familjen, men en röst i hennes bakhuvud säger även åt Bonnie att hålla sig på sin vakt. Hennes pappa har berättat att vissa av hans klienter kan vara lite speciella.

Bonnie bestämmer sig därför för att bemöta denna okända person med ett vänligt leende och lugn röst.

- Vill du att jag ska visa dig vägen ut, Clyde?

Clyde skakar på huvudet.

- Jag hittar ut själv, säger Clyde och stänger igen nattygsbordets låda. Din pappa är inte en särskilt bra psykolog.

Utan förvarning skrattar Bonnie till och en gnista tänds i Clydes ögon. Hennes svaga skratt är skört och kort, men det tänder en eld i Clydes bröst som värmer honom ända ut i hans kalla, krokiga fingrar.

- Jag är inte förvånad, svarar Bonnie och torkar av den blodiga tapetkniven på sin klännings tunna kjol. Det går i arv i denna familjen att inte vara bra på något alls.

Clyde ställer sig upp och än en gång ryggar Bonnie tillbaka. Det är något med hans blotta närvaro som får blodet i hennes ådror att frysa, men ändå är han den mest intressanta person hon någonsin sett. Rösten i hennes bakhuvud påminner henne dock om vem det är hon talar med och varför han är här.

Innan Clyde hinner säga något ytterligare tar Bonnie till orden först.
- Varför besöker du min pappa?

För en kort sekund kan Bonnie svära på att Clydes ögon svartnar och att alla känslor i hans ansikte försvinner, men lika snabbt klistrar han på ett leende och glittret i hans blick återvänder.

- Familjeproblem, säger Clyde enkelt och Bonnie vågar inte fråga mer.

En relativt vanlig orsak till att behöva gå i terapi, tänker Bonnie och följer Clyde med blicken när han som ett spöke glider igenom hennes rum. Han stannar upp vid hyllan över hennes byrå och pillar lite lätt på den samling av glasdjur som står där. När Bonnie var liten önskade hon sig alltid sådana glasdjur av sin mormor, men när cancern tog den gamla damens liv har de stått där och samlat damm sedan dess.

- Denna staden är ett fängelse, Bonnie, säger Clyde och stirrar blint ut genom fönstret medan han leker med en liten säl av glas mellan sina händer. Dom där ute är rädda för oss, folk som dig och mig. Dom är rädda för allt som är det minsta lilla annorlunda och det är därför du river upp dina armar och jag tvingas prata ut hos din pappa.

Först förstår inte Bonnie vad Clyde menar, men när hans ord sjunker in inser hon att det han säger stämmer. Tjejerna som kallar Bonnie för freak är rädda för henne. För dem är hon en apa som borde buras in.

Bonnie reser sig upp från golvet och gömmer sina blodiga armar bakom sin rygg.
- Ibland drömmer jag om att sticka härifrån. Bara dra och aldrig komma tillbaka.

Clyde ställer tillbaka glasdjuret på hyllan och vänder sig mot Bonnie med ett leende. Hans längd på två meter skrämmer henne en aning.

- Vi kan göra det.

Bonnie tittar oförstående på Clyde.
- Sticka?

Clyde nickar.
- Ja. Typ försvinna från jordens yta och ge tillbaka mot samhället.

Först tror Bonnie att Clyde driver med henne, men när han sedan tar två steg närmare kan hon se allvaret lysa i hans blick. Han är galen, det har hon redan förstått, men ändå attraherar han hennes nyfikenhet.

Utan förvarning griper Clyde tag om Bonnies ena arm med sina långa fingrar och drar fram den från hennes svank. Hans kalla benknotor gör nästan ont i hennes skinn, men kylan känns även svalkande mot de brännande såren hon rivit upp med tapetkniven.

Clydes handflata och fingrar blir fläckiga av Bonnies blod och det lätta trycket han orsakar runt hennes underarm gör bara att ännu mer blod rinner fram på ytan, men Bonnie gillar det.

- Mina föräldrar då? frågar Bonnie och Clyde möter hennes blick med hans isigt blåa ögon.

- Dom kommer inse det tids nog, men då är vi redan borta, svarar Clyde och betraktar Bonnies blod som rinner mellan hans fingrar.

Kanske kommer hennes föräldrar se Bonnie som mer än en parasit om hon försvinner ett tag, tänker Bonnie och tanken smakar bra.

Hon möter Clydes blick.
- Vi kommer väll tillbaka?

Clyde nickar.
- Självklart. När de slutat leta och väntar på mirakel kommer vi tillbaka.

Trycket runt Bonnies arm försvinner när Clyde släpper taget och hon gömmer den åter igen bakom sin rygg. Det är en galen tanke, men den är för Bonnie mycket lockande. Bonnie och Clyde - på rymmen. Försvunna tills det gör som ondast i hennes föräldrars hjärtan.

- Okej, säger Bonnie och det rycker till i Clydes mungipa.

Utan att säga något ytterligare kliver Clyde över tröskeln och lämnar den förbjudna marken. Dock tycker Bonnie att marken inte känns lika förbjuden längre, utan mer som att den ska sluka hela henne.

Utmattad av Clydes påfrestande närvaro sjunker hon ner på sin säng och stirrar blint ut i sitt rum som för första gången på femton år känns okänt för henne.

Bonnie vill se hennes föräldrar lida. Hon vill se sina skolkamrater lida. Hon ska försvinna och alla ska lida.

Precis som hon har lidit.