Prolog

Conor

Onsdag 7:e November

Efter tre dagar börjar surfarsvinet uppvisa livstecken. Det rycker i hans ögonlock, och han kvider något obegripligt i sömnen. Madrassen under honom har sugit upp en cocktail av kroppsvätskor, stanken hänger som smog i luften. Måste ha varit något alldeles extra i hans komatabletter.

Jag sparkar igen dörren bakom mig, och slänger en hink spillvatten över fanskapet. Killen sprattlar vilt, kippar efter luft i väsande flämtningar och gnuggar sig i ögonen. Så landar hans blick på mig. Ansiktet förvrids när verkligheten drabbar honom som ett basebollträ i pannan.

- Är det över? viskar han med förtvivlans hopp. Får jag gå?

- Käften, säger jag uttryckslöst, och rycker upp honom på fötter med ett grepp i kragen.

Han skruvar upp volymen och grinar högre. För att få tyst på gnället dunkar jag hans svullna ansikte i väggen. Visar sig att han inte är mottaglig för uppfostringsstryk. Näsbenet knäcks för tredje gången, och killen skrikhulkar hela vägen uppför källartrappan. Inget järnhårt virke i den här sexförbrytaren.

- Förlåt, hackar han genom näsblodet. Snälla, gör mig inte illa. Jag gör vad som helst.

Utanför 37 har nattmörkret slutit sig runt Blackbrick Alley. Ödets ironi att våldtäktsmästaren Dave tigger för sitt liv i gränden där han tänkte tvinga sig på min lillasyster.

Jag slänger upp bakluckan till min skrotfärdiga Mustang.

- In.

Han stirrar vilt omkring sig, som om han hoppas på att dolda kameran ska dyka upp.

- Varför? Vad ska du göra?

Utan att svara vräker jag ned honom i bagageutrymmet med ett grepp om håret. Han fäktar runt, tills jag sluter näven om hans hals.

- Snälla, snyftar han. Snälla, jag har pengar, du får allt du vill ha. Bara du låter mig gå.

Jag slår igen luckan, och dämpar hans jämmer till ett kvävt bakgrundsbrus. Sedan tar jag upp telefonen ur jeansfickan. Cian och Rory skulle inte svika mig, men ikväll finns ingen plats för ett par änglar på min axel.

Hanks nummer rullar fram i kontaktlistan. Ett ögonblick står jag orörlig, innan jag blundar och trycker tummen mot displayen. Livet är för kort för skam.

Signalernas taktfasta rytm markerar tiden som tickar iväg. Ingen chans att han ignorerar mig med flit. Sådant ligger inte för honom, men han är knappast sysslolös. Efter vad jag hört är han i stan för att kräva in obetalda skulder. Ren tur att Hank gillar fightclub-kvällarna på 37, annars hade min syster fått en helnatt som bytesdjur åt det samvetslösa aset Dave.

Den osynliga nymånen drar i min varg, väcker behovet av att skifta hamn. För att distrahera mig gräver jag upp ett paket filterlösa Pyramid ur jackan. Vanan hänger kvar från tiden då varje bloss var ett uppror mot Pappa Alfa, men rollen som trotsig snorunge känns rätt avlägsen numera. Med telefonen mellan örat och axeln tänder jag en halvrökt cigarettstump.

Bakom mig börjar idioten dunka i bakluckan. Jag lutar huvudet tillbaka, och låter röken sila ut i en långsam utandning. Efter en halvminuts vardagsmeditation ersätts ringtonen av Hanks röst.

- Hayes, det var en överraskning. Inte igår du hörde av dig. Har lillvalpen återhämtat sig?

- Hon är ok. Är du kvar i Noxwood?

- Ett par dagar till. Jag drar tillbaka i början av nästa vecka, senast tisdag. Hurså?

Jag ser honom framför mig, hör leendet rinna bort. Han är förbannat lyhörd, så mycket får jag ge honom.

- Jag har partykillen i bilen, säger jag och släcker den glödande fimpen mellan tummen och pekfingret. Privatfest, du är inbjuden. Har du tid?

Svaret kommer omedelbart.

- Jag är med. Adress?

- Fortfarande oklart. Jag är öppen för förslag.

- Vad behöver du?

- Ljudisolerat är en bra början.

- Borde inte vara omöjligt att lösa, säger han begrundade. Ge mig några minuter. Jag ska ringa ett samtal.

Innan jag lägger på hejdar han mig.

- Hayes? Jag har din rygg, det har jag sagt förut. Men Noxwood är din spelplan. Du har flock som täcker upp för dig här. Varför kommer du till mig?

- Bryr du dig?

- Det vet du. Sist du bad mig om något trampade jag upp okänd mark i ditt personliga helvete. Jag begrep det inte då, men med tiden föll ett och annat på plats. Jag gör inte om samma misstag igen.

Näven i jackfickan kramar till om cigarettpaketet. Jag har känt Hank Jameson sedan jag var en skitunge, och han är förbannat bra på att nå under skinnet på mig. Men han har aldrig gått över mina gränser objuden. Hank gav mig alla chanser att backa. Det var jag som tiggde och bad.

- Jag har fått ordning på skallen sedan dess, säger jag tonlöst. Det här är något annat. Min syster lekte domare med människokillen. Idioten fick silkesvantar och regnbågar, ändå drunknar hon i skuldkänslor. Så vitt hon vet flyttar den jäveln från stan, och lever lycklig i alla sina dagar.

- Låter som att du vill hålla henne utanför det här?

- Henne och flocken. Jag litar på att du håller käft.

Jag väntar. Leendet i hans röst är tillbaka nu.

- Då vet jag. Jag hör av mig. Och Hayes?

- Vad?

- Jag gör dig en tjänst, säger han milt. Ordet du söker är tack.

- Dra åt helvete, Jameson.

Han småskrattar, och trycker bort samtalet.