Prolog

Chevonne
Torsdag 23:e Augusti

Gatorna utanför bilfönstret passerar i gråskalor; slitna hus, slitna kullerstenar, slitna urtvättade skuggor som stryker omkring. Jag har aldrig förstått hur Conor står ut i Wolf's Cross. Ok, min bror och jag har olika kors att bära, och hans är tydligen tyngre på hemmaplan. Men ändå.

Regnet tilltar i styrka, dropparna landar som spottloskor mot rutan. Pappa ökar vindrutetorkarnas rytm till ett svischande flipp-flopp. Så bromsar han plötsligt in, och häver ut benen på gatan.

- Stanna i bilen, Chevonne.

Alfarösten får mig att haja till. Jag rotar fram mobilen och scrollar tills jag hittar Cian. Vem vet vad som kan hända i den här överjävliga hålan? Kanske behöver vi snabb uppbackning, eller tyngden av en samlad front.

En suddig figur skymtar genom de immiga rutorna, och jag slappnar av. Den här killen utgör inte ett hot mot någon annan än sig själv. Varje snubblande steg är en bön om förlåtelse för att han andas.

Zombien vacklar förbi med böjd nacke. Jag börjar tumma ihop en dödlägesrapport till mamma, men sliter upp blicken då Pappas röst tränger igenom bildörren.

- Conor.

Killen ute på gatan stelnar. Sakta vänder han sig om, med axlarna uppdragna mot hakan.

Nej. Aldrig, det är inte sant.

Jag är på väg ur bilen, men sjunker tillbaka när Conor rasar ihop med ansiktet mot Pappas skuldra.

Jag har sett min storebror gråta förr, jag har sett honom förbannad, och ett par gånger har han gått i bitar inför mina ögon. Men inte såhär. Hans förtvivlan nuddar något i mig, något gömt och glömt jag inte har ord för.

Efter några minuter går de till bilen, sida vid sida. Conor landar tungt bredvid mig i baksätet. Ett ögonkast åt mitt håll är enda hälsningen jag får, sedan lutar han ansiktet i handflatan. Regnvatten flyter ihop med tårarna som försvinner i skägget.

Rädslan gräver klorna djupare i mig. Vem fan är den här brutna killen, och vad har han gjort med min bror?

I röran av lukter som omger honom fångar jag upp en annan skiftare, en karl. Antingen har Conor kommit över Meera jävligt snabbt, eller så letar han tröst. Av hans tillstånd att döma gissar jag på det andra alternativet. Att tänka ihjäl sorger har aldrig varit hans arena.

Försiktigt rör jag Conors arm med pekfingret. Jag vet inte hur mycket ångest han sväljer för att hitta en röst, men orden kommer ut i söndriga trasor.

- Är du ok, unge?

Jag harklar mig i ett försök att bli kvitt klumpen i halsen.

- Inga fel på mig, pressar jag fram. Men du ser rätt jävlig ut. Värre än vanligt, alltså.

Pappa rynkar ögonbrynen i backspegeln.

- Inte läge, tös. Låt bror din vara.

Conors fria hand hittar min och kramar till. Våra blickar vidrör varandra för ett andetag, sedan böjer han nacken igen. Herregud, är han döende?

- Vad har du råkat ut för? mumlar jag osäkert. Är det människohäxan som stökar till din skalle? Eller killen du stinker av?

Vanligtvis är medlidande ett rött skynke för honom, och Meera är heligare än Guds Moder. Nu blundar han bara, och tar ett hårdare tag om min hand. Sekunden efteråt gör bilen en tvärsväng in på närmaste taxiplats. Pappas tonfall får mig att bita ihop tänderna. Alfarösten igen.

- Nog, Chevonne. Ta en promenad, eller stäng mun. Är det klart?

- Ja, Pappa. Förlåt.

Hjulen börjar rulla igen. Tystnaden hänger kvar, liksom tyngden av tillrättavisningen. Jag är för helvete snart nitton år. Att få skäll som en dum valp skaver mer än jag vill visa.

När jag ser upp sitter Conor och betraktar mig. Skuggan av ett leende skymtar förbi på hans läppar. Ett härjat, sprucket leende, men vad fan. Bättre än inget.

- Har du roligt? muttrar jag, för att skyla över hur ont det gör att se honom så trasig.

- Kanske. Saknat dig, unge. Saknat det här.

Han gör en gest som kan innefatta lite vad som helst.

Saknat dig beskriver inte tomheten Conor lämnade efter sig när han stack för att leka Familj med sin lilla spåkäring. Länge hatade jag Meera för att hon tog honom ifrån mig, tog min trygghet och fasta punkt. Ingen kan påstå att jag älskar henne nu heller, men hon är svår att tycka illa om.

Antagligen kommer Pappa att slänga ut mig med huvudet först, men jag kan inte hålla käft.

- Följ med hem, då. Hur länge tänker du bo i det här träsket?

Märkligt nog följer ingen reprimand från förarplatsen. Conor torkar ögonen mot knogarna.

- Inte en jävla dag till.

Jag trycker tillbaka ett segerflin.

- Bra. Jag hjälper dig att packa. Fast jag tänker inte ge tillbaka ditt rum, om du tror det.

- Behåll det. Antar att alla mår bäst av att jag ordnar något eget.

- Du är alltid välkommen hem, pojk, inskjuter Ruadh stilla. Det vet du.

Conor sänker blicken till de lortiga jeansknäna. Slitningarna inom honom lyser igenom som om han svalt en ficklampa. Kanske ser han samma minnesrevy som jag, samma röda tråd som snärjde oss i bestämda roller under uppväxtåren. Storebror bryter mot Pappa Alfas regler och hamnar i skiten, Lillasyster grinar i kulisserna.

Ändå verkar han inte lika ihålig längre. Visst, han har gått vilse och kraschat hårt, men Wolf's Cross har inte knäckt honom. Och vad jag tycker om Conors trollpacka spelar ingen roll längre.

Meera är historia. Min bror flyttar hem igen.