Conor

Neonskylten vid infarten till True Love Motel hummar som en svärm nersupna bin. De blinkande körsbären reflekteras i bensinslasket under mina fötter, där jag står lutad med ryggen mot stolpen. Grå november, dis och duggregn får t-shirten att smeta sig mot kroppen.

Någonstans i dimman tar Ruadh och Chevonne en förlikningspromenad, medan Hank och Craig går vänstervarvet mot motorvägen. Att vara överflödig i eftersnacket är jävligt ovant. Visst, mitt ögonblick som dramaqueen kommer att kosta en lektion i ödmjukhet med Craig, men vem fan bryr sig? Jag lever igenom det också.

En rörelse i skuggorna fångar min uppmärksamhet. Igenkännandet har inte med logik att göra, men den avvaktande figuren kan bara vara en person. Sötnosen dyker upp överallt. Hans träningsskor kippar lite i blötan när han smyger närmare, för att stanna i skydd av en tufsig tujabuske.

Med en suck tar jag nävarna ur jeansfickorna, och vänder mig för att möta honom. Att han är iförd Pappa Alfas anorak ger mig tillfällig hjärnsmälta. Instinktivt rätar jag på ryggen, som om jackan letar tillfällen att tjalla ut mig för Ruadh.

- Du igen? Stalkar du mig?

Will Marley stelnar som ett bytesdjur, innan han pressar fram ett halvleende. Trots att reflexerna röjer honom är han bra på att hålla masken.

- Ledsen, men du är inte min typ. Dessutom är jag upptagen på annat håll.

- Av att knulla min lillasyster?

Han stirrar på mig, tydligt ur fas. Jag borde inte jävlas med killen, han har ett pissigt dygn bakom sig. Dessutom stinker han adrenalin, men jag har daltat färdigt. Jag vill se vad han är gjord av.

Marley drar ett djupt andetag.

- Finns det ett bra svar på den frågan? Prata med din syster, om du har åsikter om hennes privatliv. Och innan du slår ihjäl mig, så vill jag passa på att tacka dig. Jag är skyldig dig mer än en tjänst. Du riskerade livet för min skull på 37.

Lillvargens besatthet av Will Marley börjar klarna. Han är söt som pekanpaj, sund som en frottéhandduk, med rättskänsla av stål. Som lönnsirap på sockertoppen sträcker han ut handen mot mig.

Helvete, till och med Craig skulle fria till honom.

Will

Jag tvingar mig att hålla handen utsträckt, och huvudet högt. Storebror Hayes triggade mina alarm redan när jag var lyckligt ovetande om sanningen. Värsting med attitydproblem var illa nog. Nu sänder hans uttryckslösa rovblick rysningar längs min ryggrad. Herregud, Rödluvans varg i mormors klänning gör en trovärdigare människoimitation.

Men Conor Hayes stod mellan mig och folkhopen som ylade efter mitt blod. Ett tack är det minsta han förtjänar.

När jag är en millimeter ifrån att ge upp bryter han dödläget, och erbjuder mig en uppskrapad högernäve.

- Mitt jobb att städa upp andras skit. Fanns inget du kunde göra, utom att bli hundmat.

Glimten av ett flin skymtar i den skrovliga rösten. Ett varggrin, vilket inte hjälper upp mitt självförtroende.

Hur för jag ett samtal med den här killen? Att jonglera småprat och känna av stämningar är min paradgren, jag lever för att samarbeta. Här rör jag mig i mörkret.

- Låt mig veta om jag kan återgälda dig på något sätt, säger jag en aning trevande. Vad som helst.

Storebror Hayes fäster blicken på en punkt bakom min rygg, och plötsligt är all humor bortsopad.

- Lova inte för mycket, Marley. Du har skulder så det räcker.

Med viss bävan vänder jag mig om. Som väntat är det inte himmelriket som möter mig.

Idioten släntrar över parkeringen, utrustad med sitt vanliga halvflin. Intill honom marscherar Kompanichefen. Gigantor går några steg bakom, med en björnig arm runt Chevonnes axlar. Som en pappagrizzly småruskar han henne, så att lockarna dansar.

- Du skrämmer livet ur mig med dina infall, tös. Men du fyller år, så jag ser mellan fingrarna den här gången. Se bara till att det inte blir en vana.

Hon lutar sig in mot honom, och han smeker några hårlänkar ur hennes panna. Ömheten både förvånar och lugnar mig. Uppenbarligen har Gigantor mer än en sträng på sin lyra.

Sekunden efteråt lägger Storebror Hayes en tung hand på min skuldra, och får mig att rycka till.

- Backa lite, muttrar han strävt. Bakom mig. Lek osynlig och håll käft, så kanske du kommer ur det här.

Chevonne

Skyltens blinkande neonljus understryker paletten av knogmärken i Conors ansikte. Gamla och nya minnen hemsöker mig, stillbilder jag inte vill kännas vid. Jag höll ihop under lägesrapport och försoning med Pappa, jag kunde till och med bekänna mitt övertramp kring sekretessen utan att svaja på rösten. Men åsynen av min storebror är spiken i kistan.

Spåren av mitt svek står skrivna över hela hans kropp, märker varje synlig centimeter. Skammen växer tills jag inte står ut längre. Jag skakar av mig Pappas arm, och rusar fram till min bror. Där blir jag stående med blicken sänkt. Conor slår ut med händerna i en otålig gest.

- Vad?

- Förlåt, hasplar jag ur mig. Jag kan inte göra natten ogjord, men jag borde aldrig ha lämnat dig på den där jävla klubben.

Han suckar, som om jag just idiotförklarat mig själv.

- Släpp det, unge. Du fick inte välja den här gången.

- Skulle du ha stuckit ifrån mig?

- Viss skillnad. Glöm, och gå vidare. Ditt samvete är inte prio ett nu.

Med tummen indikerar han Will. Sockerchocken utgör en öde ö snett bakom min brors rygg, lammet bland rovdjuren. Skit också, jag tappar bollen överallt.

Kriga först, grina efteråt.

Med hjärtat i halsgropen smyger jag intill Will. Jag stålsätter mig inför ett iskallt avvisande eller ett darrande vrak, men näven som griper om min är trygg och stark. Till och med nu doftar han fräscht som nytvättade lakan. Sexmotellets dunster biter tydligen inte på honom.

- Saknat dig, andas han mot min tinning. Allt bra?

Min varg vill sno sig omkring honom som en rävboa. Jag behärskar mig, och trycker en kyss mot hans käke. Skäggstubben får läpparna att pirra.

Craig tar ett steg närmare, och hans skugga lägger sig som ett åskmoln över mina rosa framtidsdrömmar. Första tanken är att jag sitter i skiten för incidenten med bilen, men kors i taket är det inte mig han spänner ögonen i.

- Du och jag har ett samtal att avsluta, valp. Ditt agerande i det sista antyder att du har synpunkter på min plats i rangordningen. Stämmer det?

Conor stelnar, och knyter nävarna bakom ryggen. Jag stirrar på min storebrors mörkbruna hårrufs, i ett försök att plantera in min vilja i hans hjärna.

Snälla, explodera inte.

Bakom Craig lyfter Hank Jameson hakan. Så blinkar han åt min bror, och lägger pekfingret över läpparna. Conors axlar sjunker ned.

- Inga synpunkter, säger han tonlöst. Ber om ursäkt för övertrampet, det var jävligt onödigt. Jag var pressad som fan. Kvällen spårade ur tidigt.

Att bli bönhörd var det sista jag väntade mig, men jag gör mitt bästa för att hålla masken. Om Craig är förvånad så döljer han det bra. Han byter en blick med Pappa, och korsar armarna över bröstet.

- Jag godtar din ursäkt, Conor. Men det räcker inte. Jag har en flock att sörja för, och dina utspel rubbar balansen. Du vet vad som förväntas av dig. Du är gammal nog att foga dig och rätta in dig i ledet. Frågan är om det är vad du önskar.

Min bror tiger länge. Jag märker inte att jag studsar upp och ned, förrän Wills arm glider om min midja. Slutligen andas Conor ut och kör näven genom håret.

- Har jag en deadline?

- Du tar den tid du behöver, inflikar Ruadh lugnt. Flock eller ensamvarg, du är min pojk oavsett. Men du behöver ta ett beslut. Förstår vi varandra?

Conor nickar, med blicken på Hank Jameson.

- Yessir.

Vargen glittrar till i Jamesons blå ögon. Jag kan inte ringa in energin mellan dem, men något säger mig att jag inte vill gräva vidare.

Pappa verkar enig med mig. Åtminstone styr han samtalet hundraåttio grader i motsatt riktning.

- Chevonne, din mor har ställt iordning för ett firande hemmavid. Det skulle glädja oss om vi fick uppvakta dig. Mr. Marley är bjuden, tillägger han som svar på min tysta fråga.

På väg mot bilarna kliver Hank Jameson in framför Will. Innan någon av oss hinner reagera trycker han ett skrynkligt kuvert i hans hand.

- Avbetalningsplan. Läs och följ instruktionerna. Och lyft luren om du får problem att hålla tiden, annars kommer skuldsaneringen till dörren.

Snabbt ser jag upp på Will. Hans kinder är askgrå, fingrarna blir stumma i mitt grepp. Inte ett ljud kommer över hans läppar. Jameson drar på munnen i ett lojt småleende.

- Lugn och fin, sensei. Jag gör dig en tjänst. Ordet du söker är tack.

Med ett sista flin släntrar han bort mot en utrostad gammal van. Över axeln säger han:

- Vi ses, lillvalpen. Grattis till en minnesvärd födelsedag.

Bakom mig dyker min storebror upp. Jag väntar på att han ska följa efter Jameson, men han står kvar vid min sida medan den skrotfärdiga bilen rosslar ut från parkeringen, och försvinner i gyttret på motorvägen.

- Du missade din skjuts, säger jag efter någon minut.

- Jag överlever. Antar att Ruadh låter mig åka med.

Jag gör en menande grimas.

- I bakluckan, i så fall. Stanken av ditt fredagsmys börjar bli rätt påträngande.

- Måste jag spöa dig på din nittonårsdag?

- Inför Pappa?

- Jag tar risken, säger Conor med en axelryckning. Du skrapade upp sidokarossen och körde över Craig. Gissar att oddsen är på min sida.

Jag stönar tyst.

- Ok, du har en poäng. Du slipper bagageluckan, om du hissar ner rutan.

Conor ger mig en lätt knuff, som skickar mig snubblande in i Wills famn.

- Lär dig hålla käft, skitunge.

- Samma, ropar jag efter honom när han styr stegen mot Pappas Range Rover.

En kort stund blir jag stående i Wills armar, medan insikten om att jag inte måste välja sjunker in.

- Allt blir bra, viskar jag och tippar nacken för att möta hans blick. Alfa har ordnat flockbeskydd åt dig. Du är trygg. Ingen rör dig, förutom jag.

Wills smidiga fingrar glider längs min nacke, sprider brinnande stjärnstoft genom min kropp. Hans närhet är en fackla i det blygrå höstmörkret. Jag sluter ögonen.

Flock, familj och min Sockerchock. Vad mer kan en varg önska sig?

⎯⎯⎯⎯⎯⎯

Tusentals tack för att Du har läst Blodmåne!
✨❤️✨

Jag är oerhört tacksam när någon väljer att ta tid ur sin dag till att läsa vad jag har skrivit. Tack snälla, för ovärderligt stöd och inspiration!

Nu återstår bara Epilogen, där en nygammal röst dyker upp. Jag varnar i förväg för obehagliga scener/övergrepp, beroende på läsarens egna känslor/erfarenheter. Hoppas på att Du ändå vill läsa den sista delen!

Titeln Blodmåne syftar på den astrologiska betydelse som tillskrivs fenomenet Blood Moon/Hunter's Moon. Blodmåne symboliserar ofta prövningar, men också personlig utveckling. Det är en utmaning i att stå upp för sig själv, att växa (upp). Ibland krävs sunda kompromisser för att nå de mål man eftersträvar.

Än en gång, stort TACK, och allt gott!

❤️

MikaMarcel