Med stigande misstro lyssnar jag av Chevonnes röstmeddelande. En del försvinner i brus och snörvel, men tillräckligt av hennes svammel går fram. Jag trycker bakhuvudet djupare ned i kudden. Någonstans är jag medveten om ironin i att Alfas tös är nattens värsting, men det hjälper inte upp humöret.

Helvete, kan jag få slappna av i fem sekunder?

Hank småslumrar i sängen intill mig. När jag dunkar mobilen mot pannan ser han upp.

- Har dina synder hunnit ikapp dig?

- Något sådant. Min syster. Ungjäveln stal Ruadhs bil och rymde med människan.

Hank gäspar stort. Så håller han ut handen, och vinkar mig närmare.

- Berätta för farbror, och börja från början. Vad händer?

Med en suck landar jag med kinden mot hans axel. Lojt lägger han en tung arm om min överkropp. Jag tillåter mig ett ögonblick av vila i hans värme, innan jag spelar upp Chevonnes nödrop.

Hank lyssnar under tystnad.

- Finns bara ett motell på den här sidan motorvägen som passar hennes beskrivning, säger han när inspelningen bryts. Lillvalpen har visst hittat hit.

Jag stönar dämpat. Satans jävla helvete. Med bara lite otur är det min syster och Will Marley som har dunkat på varandra mot gipsväggen hela natten. Tydligen följer Hank min tankekedja.

- Öga för öga, lilla vän. Varken du eller jag knullar tyst.

- Förbannat klen tröst i sammanhanget.

Han skrattar och rör om i mitt hår med knogarna. Sedan sträcker han ut kroppen i ännu en lång gäspning.

- Tiden går. Kendrick och Molloy är inga amatörer, de spårar upp kärleksparet utan problem. Är du i form?

- Vetefan, muttrar jag. Ruadh kommer att lyssna, men satungen körde över Craig. Antar att han är på lysande humör nu.

- Lugn och fin. Vi möter det här tillsammans. Molloy har sina sidor, men han brukar inte vara omöjlig.

Jag lyfter på huvudet för att betrakta hans jämna profil. De blå ögonen glittrar av samma självsäkra humor som alltid. Något rör sig i mitt minne, en känsla som växer till visshet.

- Ok, Mister Alfa, säger jag och häver mig upp på armbågen. Berätta om dig och Craig. Det måste finnas en historia.

- Varför tror du det?

- Han missar aldrig ett tillfälle att spöa mig, och jag var uppkäftig som fan på 37. Mig gullar han inte med, så jag gissar att han gjorde någon annan en tjänst.

Hank dröjer lite med svaret. Långsamt silar han mitt hårtrassel mellan fingrarna, i det han väljer sina ord.

- Vi känner varandra sedan gammalt, säger han till sist. Jag röjer undan hot åt Alfa Winterson, Craig Molloy städar åt Kendrick. Ibland har vi gemensamma intressen. De senaste åren har våra vägar sammanfallit rätt ofta. Vi är ett bra team.

Informationen stökar till skallen för mig. I ett försök att sortera blundar jag hårt, men tanken på Hank och Craig som en buddy cop duo är jävligt svårsmält.

Jag harklar mig, och lyckas hålla rösten hjälpligt neutral.

- Grattis som fan. Ni har säkert gamla minnen att prata sönder. Ta en krogrunda med Craig, så väntar jag på mitt stryk vid barnbordet.

- Det senaste dygnet borde göra klart att jag är på din sida. Bete dig därefter, så har vi inga problem.

Jag andas in, men Hanks läppar tystar alla invändningar. Kyssen brännmärker mig, väcker lågorna som river i kroppen. Jag trycker ned honom i madrassen, han följer med utan att hålla emot, tills mitt hår hänger omkring oss som mörka vingar.

- Du får inga guldstjärnor för att hålla käft nu, säger han och smeker undan gardinen av hoptrasslade hårlockar. Vi har ont om tid, och jag läser inte dina tankar. Vad vill du ha?

Skrovliga fingrar vandrar över magen, vidare längs mina nakna lår. Jag öppnar munnen, men inget ljud kommer ut. Fan, varför är jag plötsligt stum? Sexprat har aldrig stört mig förut. Tvärtom.

En blixtvision av min punkarälva dyker upp i skallen. Meera, som viskar barntillåtna omskrivningar i mitt öra, med handen över ansiktet. Med viss möda ruskar jag av mig minnesbilden.

- Ge mig något att minnas. Vad du vill, hur du vill. Inga gränser.

Hank slänger en tatuerad arm runt mina höfter, och sveper ned mig i sängen. Jag landar på rygg i de noppriga satinlakanen, med honom över mig. Hans kuk pressar mot min ljumske när han lutar sig närmare.

- Inga gränser betyder katastrof, Conor. Jag är rädd om dig av en anledning. Sist det begav sig antog jag att du visste vad du gav dig in i. Det misstaget gör jag inte igen.

- Inte jag heller. Jag litar på dig. Hjälp mig att glömma allt utanför den här dörren.

Hank sluter ögonen en sekund. När han talar färgas den mörka rösten av medlidande. Han tycker synd om mig. Märkligt nog bryr jag mig inte.

- Som du vill, lilla. Då tar vi en regelgenomgång. Nummer ett, du pratar med mig längs vägen. Jag vill veta om något inte stämmer, om du får kalla fötter, om du ångrar dig. Nummer två, jag är inte din tagelskjorta. Ditt samvete får du tvätta någon annanstans. Inget självplågande.

Jag nickar, men han ger mig en lätt örfil.

- Ordet du söker är Sir-yes-Sir.

- Yessir, Mister Alfa.

- Låter bra. Ska vi ta reda på vad huset erbjuder?

Med de orden släntrar han bort till minibaren. Jag sätter mig upp, och sträcker på nacken. Ur en metallkista under baren plockar han fram ett tiotal fabriksnya knulleksaker, en tub glidmedel och en flätad ridpiska. Som en försäljare radar han upp grejerna på skinnsoffan, och möter min blick.

Den outtalade utmaningen hänger i luften, tills jag tar två steg över rummet och sparkar undan piskan.

- Den går bort. Annars är det grönt ljus.

Han stryker mig över käken, och gör en gest åt de skrapade skinndynorna.

- Då vet jag. På mage i soffan, liten. Händerna mot armstödet.

- Varför?

Han tippar huvudet på sned, med samma retsamma småflin som fått mitt blod att koka genom åren.

- Du ville ha något att minnas.

Tigande gör jag som han säger. Dynorna sjunker ihop av min tyngd, skinnöverdraget är svalt mot huden. Bakom mig krasar en av förpackningarna när Hank bryter upp plasthöljet. Så lägger han handflatorna om mina axlar. Heta fingertoppar följer min ryggrad, och stannar till strax under höften.

Något metalliskt, kallt nuddar baksidan av mitt lår. Jag vrider på huvudet, men han hejdar mig med ett grepp om nacken. Hans dämpade röst får min kropp att skälva.

- Du ska få vad du bad om, Conor. Men jag håller i kartan. Du följer. Är ljuset fortfarande grönt?

- Yessir, viskar jag hest. Jävligt grönt. Tack.

***

Sängfogarna knakar, resårbottnen sviktar när Hank slänger benen över kanten. Jag klipper med ögonen, men kroppen svarar dåligt. Skallen är full med bomull, sviterna av fight club får sällskap av den senaste timmens efterdyningar. Utanför rum 33 väntar livet på att jag ska lämna min fristad.

Just här, just nu, är världen varm och overkligt stilla. Kan tiden frysa för alltid?

Hank försvinner in i badrummet, och jag blundar. Han höll sitt ord. Aldrig i helvete glömmer jag. Inte om tio år, inte om tusen.

I mörkret bakom ögonlocken svävar jag iväg, tills skuggan av Hanks röst fångar min uppmärksamhet. Tydligen talar han i telefonen. Genom den papperstunna dörrskivan uppfattar jag Craigs morrande.

Tvärt klarvaken motstår jag ingivelsen att lyssna vid nyckelhålet. Istället skärper jag min skiftarhörsel. Craig låter behärskad, men det står förbannat klart att han inte skojar.

- Vi har känt varandra i många år, Jameson. Jag respekterar dig, men jag vet vad du går för. Krök ett hår på valpens huvud, och du är död.

- Lugn och fin, säger Hank lågmält. Den här gången oroar du dig i onödan. Jag leker snällt när han är i närheten, det har jag alltid gjort. Dessutom stannar jag inte länge i Noxwood.

- Är han medveten om dina avsikter?

- Han vet.

Craig är tyst ett ögonblick.

- Jag och Alfa är på parkeringen. Ingen brådska, ge valpen tid att samla sig. Han kan behöva det.

- Uppfattat. Tack för fristen. Jag är skyldig dig en tjänst.

Samtalet bryts. Jag pressar skallen i kudden och håller andan, tills det susar i öronen. När badrumsdörren öppnas lyfter jag huvudet.

Hank står lutad mot dörrkarmen, påklädd med mobilen i handen. Först rör han inte en min, sedan mjuknar ansiktet i hans vanliga halvleende.

- Antar att du hörde?

- Yup.

- Dags att möta verkligheten, säger han och slänger åt mig en grön canvasbag. Kläder i väskan, ta vad du hittar. Allt mitt är ditt.

Sittande på sängkanten rotar jag fram en svart t-shirt och ett par jeans. Med blicken i heltäckningsmattans smutsbruna mönster krånglar jag på mig byxorna, och drar tröjan över huvudet. När jag ser upp står Hank framför mig.

Sakta böjer han knä, och tar mina händer i sina. Jag gör en glädjelös grimas åt bilden vi utgör - två idioter i ett kaos av spritflaskor och använda knulleksaker. Resterna av mitt vackraste ögonblick.

Han kramar hårdare om mina fingrar, som om han också klamrar sig fast vid den kallnade närheten.

- Ingenting har förändrats, säger han slutligen. Jag är fortfarande en elak jävel, men du kan lita på mig. Hör av dig om världen rasar, eller när du behöver släppa taget. Min dörr är alltid öppen.

Innan jag hinner svara reser han sig.

- Nog med sängprat. Vi har en sista fight att reda ut. Minns du vad jag sade om att ligga lågt?

- Inte kriga med hemmalaget?

- Precis. Gå ut och gör farbror stolt, så får du en belöning efteråt.

- Tack, du. Har jag kvar jobbet i verkstaden om Ruadh förvisar mig?

- Håll ordning på humöret och passa tungan, så klarar du dig. Jag blir inte glad om du snubblar på mållinjen av ren idioti. Förstått?

- Yessir.

Han flinar till, och lägger armen om mina axlar. Oväntat varsamt drar han upp mig på fötter.

- Kom då, lilla vän. Nu avslutar vi det här.