Fyra sorters tystnad skapar en rejält ansträngd stämning i bilen. Pappa tiger bakom ratten. Vad han tänker är oklart, även om åren har tränat mig att läsa av hans humör. Antagligen överväger han om det är moraliskt försvarbart att förskjuta mig på min födelsedag.

Craig är aldrig mycket för småprat. Nu osar motviljan kring hela hans ruvande gestalt. Han skulle tugga av sig tungan innan han öppet ifrågasatte Alfa, men Craigs åsikt om människor är ingen hemlighet. Dessutom är Will en säkerhetsrisk. Om fel skiftarflock får veta att vi spelar rysk roulett med hemligstämpeln, så är fight club på 37 bara uppvärmning.

Pappas anorak slukar Will där han sitter hoptryckt i baksätet intill mig. Hans ögon rör sig mellan Ruadh och Craig, som om han betraktar en tennismatch. Jag antar att den rationella delen av hans hjärna gör sitt bästa för att förklara de förnuftsvidriga luckorna i verkligheten.

- Ok? mumlar jag och rör vid hans handrygg på sätet.

Han ger mig en snabb blick. Så kramar han till om mina fingrar, och vaggar andra handen fram och tillbaka i luften.

Jag biter mig hårt i underläppen, medan skuldkänslorna snör ihop halsen. Fan, jag har förstört Sockerchockens liv. I Wills värld har han just blivit kidnappad av utomjordingar, och är på väg mot ett öde värre än döden. Kanske kan han bilda stödcirkel med Dave när det här är över.

Pappa svänger in på en obemannad Shellmack. Alltjämt tigande kliver han ur bilen. Craig följer efter, och de går sida vid sida ett par meter bort. Craig talar, Pappa nickar sakta. Som på en given signal vänder sig båda mot bilen.

En rysning jagar genom Wills kropp, och vittringen av hans rädsla kortsluter mitt förstånd. Hur fan jag krånglar mig över i förarsätet är en gåta, men plötsligt sitter jag bakom ratten. Väl på plats sliter jag in ettan och trycker gasen i botten. Sockerchocken ropar till bakom mig, men tvärtystnar när min kraftiga gir slungar honom mot bildörren.

En sekund senare landar Craig som en bautasten på motorhuven. Osäkert om han slängde sig framför bilen med avsikt, men hans ansiktsuttryck hintar om att jag borde gasa mot horisonten. För ett ögonblick famlar hans händer över rutan, innan jag slirar vilt och skickar honom in i en dieselpump. Min skiftarstyrka får ratten att snurra som haspeln på ett metspö.

Bromsarna skriker, det grusiga ljudet av plåt mot sten fyller luften när Jeepen touchar betongsuggorna vid utfarten. Ute på vägen växlar jag upp, och slänger en blick i backspegeln. Konturerna av Shell-loggan smälter ihop med mina vitt uppspärrade ögon.

Jag har aldrig trotsat Pappa Alfa förut, frånsett mitt psykbryt i telefonen. Att slå sönder regler är Conors jobb. Storebror är rebell, Lillasyster tittar på med skräckblandad förtjusning. Gode Gud och baby-Jesus, vad har jag gjort?

Wills röst från baksätet är spöklikt lugn.

- Ändrade planer?

Min mun är torr som sandpapper, så jag nöjer mig med att nicka. Tack och lov säger han ingenting mer. Istället böjer han sig fram, och lägger handflatorna om mina axlar. Varligt stryker han mina spända muskler, pressar tummarna mot nacken. Tystnaden varar tills jag blinkar ut på motorvägen, och ökar hastigheten.

- Du darrar, Sessan. Sväng av här framme, så pratar vi igenom situationen.

- Jag är ok, mumlar jag, men han skakar på huvudet.

- Ledsen, du är inte i skick att köra. Och jag vill veta vad som pågår.

Will låter ovanligt bestämd. Om han vill ta täten en stund, så gärna för mig. Som i dvala tar jag första avfarten till höger, och rullar in under en neonskylt kantad av hjärtformade körsbär.

True Love Motel, följt av taxan per timme. Jag är ingen erfaren sexköpare, men budskapet är svårt att misstolka. Underbart. Vilket jävla avslut på en redan oslagbar kväll. Torskarna, Vargen och Sockerchocken. Kan det bli bättre?

⎯⎯⎯☽☾⎯⎯⎯

Rummet stinker kön, till och med genom den kemiska luftfräscharen. Varje yta är marinerad i kroppsliga utsöndringar. Godisskålen på byrån innehåller vaniljkondomer, minibaren erbjuder en ohelig mix av sprit, snacks och sexleksaker, och en antik cat-o'-ninetails tronar som en trofé över soffan. Om piskan är ett hot eller ett löfte är oklart, men åsynen får mig att må illa.

Uppenbarligen är Will modigare än jag, för han låser ytterdörren och styr stegen mot badrummet. Med en suck sätter jag mig på sängkanten, och gör en mental anteckning om att bränna mina kläder när det här är över.

Rastlöst letar jag i jackfickan, tills fingrarna sluts om mobilen. Pappa har lämnat ett röstmeddelande. Jag är inte tuff nog att lyssna av hans utskällning, så jag använder den vanliga fallskärmen och panikringer min storebror. Naturligtvis svarar han inte, men till och med hans korthuggna Lämna inget meddelande är en tröst.

Jag svamlar en lång harang i hans röstbrevlåda, och avslutar när Will stänger toadörren bakom sig. Han hänger av sig Pappas anorak på soffkanten, innan han sätter sig på sängen bredvid mig. Ljuset i hans ögon har bleknat, och ersatts av vaksamhet.

Jag sneglar osäkert på honom. Tystnaden kryper i kroppen, jag har aldrig varit så nervös förut. Slutligen drar Will ett djupt andetag.

- Ok. Jag är ingen raketforskare, men jag har samlat på mig några ord under natten. Var för sig betyder de inte så mycket. Ska vi testa att sätta ihop dem?

Jag sänker blicken till mina nariga händer, och han fortsätter:

- Människa. Varg. Alfa. Flock.

- Säg ingenting mer, avbryter jag. Snälla, för din skull. Jag är riktigt illa ute, men du kan fortfarande komma ur det här.

Varsamt tar Will min hand i sin. Med tummen följer han linjerna i min handflata, ned till handledens tunna hud.

- Sekretesståget har gått, Sessan. Ingen av oss kan göra natten ogjord.

När jag inte svarar tillägger han lågmält:

- Måste jag ställa frågan rakt ut?

Orden får trycket inom mig att explodera. Jag rycker åt mig handen och ställer mig upp.

- Fattar du inte? Du leker med monster, Will. Min värld är livsfarlig för sådana som du. Ju mindre du vet, desto bättre.

- Bättre för dig, eller för mig? Ge mig en chans att förstå, även om jag aldrig kan bli medlem i din hemliga klubb.

- Varför?

Än en gång tar han min hand. Jag håller emot, men Will flätar samman våra fingrar och drar mig närmare tills jag står mellan hans lår. Där han sitter på sängkanten är hans huvud strax under mina axlar.

- För att det vi har är värt att kämpa för.

Jag snyftar till. Herregud, han får inte säga så.

- Du vet inte vad jag är, Will.

- Kanske inte. Men jag vet vem du är.

- Du känner mig knappt.

Min röst bryts, och han drar försiktigt ned mig i knäet. Som om han vore den starkare av oss. Som om jag verkligen vore hans Sessa på riktigt.

- Jag litar på dig, säger han och stryker mig över ryggen. Jag väljer att ta den risken. Vad väljer du?

Mitt hjärta slår dubbelslag tills skallen snurrar. Om jag gör det här så tar jag klivet ur flocken. Min familj kommer att hata mig. Inte bara det, jag försätter Will i livsfara.

- Hur kan du lita på mig? Du har inte direkt gjort ett informerat val.

- Det är sant, Sessan. Är du med på att rätta till den detaljen?

Han låter så lugn och säker, ändå hamrar pulsen under hans käke oroväckande snabbt. Killen är livrädd, men han håller ihop. Han behärskar sin skenande panik, för min skull.

Vem av oss har varghjärta egentligen?

- Se på mig, säger jag hest. I ögonen. Vad ser du?

Han lägger handen bakom min korsrygg, och lutar sig lite bakåt. Jag andas djupt. Så låter jag vargens styrka skymta i min blick, honan som är redo att slåss på liv och död för att behålla Will Marley som sin följeslagare. Ingenting påtagligt, mer än en gyllengul rovdjursglimt.

Babysteps.

Wills armar om mig stelnar. Inte ett ljud kommer över hans läppar, knappt ens ett andetag. Han kunde lika gärna ha bytts ut mot en staty.

Som en idiot sitter jag kvar i hans knä, och klamrar mig fast vid halmstrået att kärleken övervinner allt. Vilket jävla skämt.

Jag är inte värd att älskas av någon som Will.

- Jag förstår, säger jag skrovligt. Du behöver inte vara rädd, jag ska lämna dig ifred nu. Tack för att jag fick låtsas vara något annat en stund.

Jag gör en ansats att resa mig, men han håller mig kvar med överraskande styrka.

- Nej, du. Inga fler gåtor. Sanningen kan jag hantera, det är ovissheten som knäcker mig. Bara säg det.

En spärr inom mig brister. Gråten är bortom tårar, en ström av ryckiga andetag som får min kropp att skaka.

- Skiftare, snyftar jag och gömmer ögonen bakom fingrarna. Jag är en hamnskiftare.

Will tar mig om handlederna och drar bort mina händer från ansiktet.

- Jag förstår inte. Förklara, är du snäll.

Han låter alldeles för lugn. Tonfallet är konstaterande, som om han pratar med en obehärskad galning. Med ens förstår jag hur Meera måste känna sig. Jämfört med Will är jag ett missfoster. Jag vågar inte se på honom, sitter bara som en jävla skyltdocka i hans knä och flämtar ur mig förbjudna hemligheter.

- Jag är en varg. Ingenting smittsamt, jag är ingen varulv. Jag kan skifta hamn.

- Du kan ta formen av en varg?

Jag böjer huvudet, och nickar så att håret faller över ansiktet. Skammen är förkrossande tung. Jag bryter mot varenda flockregel som finns, och allt jag kan hoppas på är att Will ser mig som en vansinnig lögnare.

- Jag ville aldrig göra dig illa, hackar jag fram. Jag hoppas att du hittar ett sätt att glömma, och gå vidare i livet.

Han lutar sig närmare. En gymvalkig handflata smeker undan hårlockarna från min kind.

- Vem säger att jag vill glömma? Jag är fortfarande här, eller hur?

- Är du rädd än?

Så fort jag säger orden högt ångrar jag mig. Frågan är fullkomligt hjärnbefriad. Jag kisar upp, och möts av hans lite vemodiga småleende.

- Inte för dig. Jag förnekar inte att dina släktingar gör mig jävligt nervös, men jag litar på dig.

- Jag låter ingen göra dig illa. Dessutom sitter vi i samma båt. Hamnskiftare har egna lagar. Om du avslöjar mig är jag en måltavla innan natten är över.

- Ingen risk. Det ligger i mitt intresse att tiga som graven.

Ordvalet påminner mig om att ännu ett år av mitt liv har runnit ut. Grattis, Chevonne Hayes. Nitton år, ingen familj, ingen flock, ingen framtid. Plötsligt känns luften tjock som vatten.

- Jag är ledsen att jag drog in dig i det här, viskar jag uppgivet. Men jag ångrar inte en minut av vår tid tillsammans. Hur det än slutar. Jag kommer att slåss för dig med mitt sista andetag.

För honom låter jag antagligen dramatisk i överkant, men vargar är dramaqueens av en anledning. Vår existens hänger på att hemligheten bevaras.

Will skiftar min vikt i knäet en aning. Varligt lyfter han upp min haka. Hans mjuka läppar stryker mot mina, och tillvaron bortom hans famn förpassas till standby.

- Vi löser det här tillsammans, Prinsessan. Du litar på mig, det är allt jag ber om. Vem kan ge mer än så?

Antagligen vet han att livet aldrig är så enkelt, men för ett ögonblick hittar jag tröst i lögnen. Jag blinkar bort tårarna och lägger armarna om hans nacke.

Kriga först, grina efteråt.

Men finns det fortfarande ett efteråt? Kanske är kriget aldrig över. Kanske är striden allt jag har kvar.