Triggervarning: självmord

Kommentar:

I början av kapitlet testar jag ett annat sätt att ge backstory. Det går absolut bra att skippa "sagan", om man inte är nyfiken på Hank Jamesons historia. Efter ca halva kapitlet återgår vi till Conors perspektiv.

"Sagan" är inte Hanks ord; Hank berättar inte en saga för Conor när han skildrar sitt liv. Jag lämnar det samtalet åt läsarens fantasi. (Sannolikt får Conor en ganska osentimental version, med Hanks egen berättarröst. Jag föddes i Ghost Town, gruvstaden som djävulen glömde och gud pissade på...osv).

Varmt TACK till Er alla som läser!
(Hoppas att Ni orkar igenom "sagan"!)
/MikaMarcel
⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯

Vid randen av Klippiga Bergen bodde en vargvalp, samman med sin mor och far. Familjen hade inte mycket, men de hade varandra. Kärleken var värd mer än alla rikedomar, och livet var ljust och gott.

En dag fann valpen sin mor i tårar, med en skrivelse i handen. Vad som stod däri fick han aldrig veta, men från den dagen var fadern försvunnen.

Om nätterna sökte valpen svar i sina drömmar. Hade en häxmästare kastat trolldom över faderns hjärta, och fått honom att glömma sin älskade familj? Valpen förstod att det måste vara så. Kanske spreds förbannelsen även till moderns själ, utplånade ljuset i hennes ögon?

Den lille vargens femte födelsedag blev en dag att minnas. Innan solen steg upp över skogen väckte modern honom, med löftet om en ny framtid. Tillsammans lämnade de stugan vid bergets fot, för att vandra längs den magiska forsen som flöt genom bygden. Valpen fäste en maskros i hennes fläta, och hon höll hans hand hårt i sin.

Vid bron, där strömmarnas makt var som starkast, kysste modern sin valp på båda kinderna. Därefter drog hon maskrosen ur håret, och kastade sig ut på äventyr i de virvlande vattenmassorna.

Den lille vargen väntade vid strandkanten, tills fullmånen tog solens plats på himlen. Han väntade tills stjärnorna bleknade, tills gryningsljuset glittrade på de skummande vågorna. Men forsen var stum inför hans klagan, och strömmarna gav aldrig tillbaka vad de en gång slutit i sin famn.

När mörkret föll på nytt reste sig valpen från strandbrinken. Ensam vandrade han ut ur byn, följde vägen tills fötterna blödde och magen brann av hunger. Kanske skulle hans far, Äventyraren, finna honom?

I dagbräckningen mötte den lille vargen en krigsman i blå uniform. Utan rättegång spärrade Maktens Tjänare in honom i Fästningen, en strandsatt själ bland andra själar. Valpen lärde sig att hata i tysthet, med varje fiber i sin unga kropp. Och med tiden mattades lågorna i hans hjärta.

Tio år förflöt. Så en dag, när äppelträden blommade, kom en vacker prinsessa till Fästningen. Hon var skön som himlavalvet, vild som vinden, och hennes ande var hänsynslös och stark.

I samma stund vargen såg henne, förstod han att de båda var ämnade för varandra. Prinsessan bjöd honom att dela hennes bädd, ty djupt i sin själ visste hon detsamma. Tillsammans kände de ingen skam. Den kallnade askan i vargens bröst började att glöda igen, och dagarna var inte längre grå.

Dagen då första snön föll uppdagade Prinsessan att hon bar på ett spirande frö. Det dröjde inte förrän hemligheten röjdes av hennes växande mage, och Maktens Tjänare rasade över förbrytelsen. Deras hämnd blev fruktansvärd.

Vargen sändes till Fästningens härskare, men tiden hade smitt honom en mäktig rustning. Han hånlog åt bannorna, och varken smärta eller hotelser rådde på elden som nu brann stark i hans själ. Som en krigare utstod han bestraffningarna med huvudet högt.

När vargen återvände från härskarens högkvarter var Prinsessan försvunnen. Han sökte överallt, från källarhåla till torn, men hon var som uppslukad av marken. Natten slöt sig om Fästningen, och med dagbräckningen kom budet. Prinsessan var funnen.

Hennes vidjeslanka kropp vajade i vinden från äppelträdets högsta gren, stel och livlös som Fästningens murar. Från fönstret såg vargen hur Tjänarna skar ned henne. Den fagra Prinsessan var död, och med henne försvann den sista skärvan av magi ur världen.

Vargen vände ryggen åt äppelträdet, klev ur barndomen och lämnade den brustna sagan. Ödet bar honom genom otaliga äventyr, emedan åren fogade alltfler länkar till hans rustning. Mången älskare lockades av lågorna som rasade inom honom, aldrig var någon stark nog att utstå hettan. De förtärdes i flammorna, och vargen lät dem brinna utan ånger.

Hans saga var över.

⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯

Utanför de fördragna gardinerna dånar en långtradarkaravan förbi på motorvägen. Så småningom dör ljudet bort, och lämnar rummet i tystnaden mellan Då och Nu.

Hank betraktar den glödande cigaretten i sin kupade hand. Röken svävar mellan oss som spöklika dimstråk. Utan brådska drar han ännu ett bloss, mosar fimpen mot sänggaveln och släntrar bort mot minibaren.

- Farbror har berättat sagor länge nog, säger han och vrider locket av en Glenlivet. Inga fler frågor, varken nu eller senare. Samtalet stannar i det här rummet. Är det klart?

Jag böjer nacken, och nuddar pannan med pekfingret. Uppenbarligen är jag inte ensam om att jonglera minnen på slak lina.

- Kristallklart, Mister Alfa.

Hank för flaskan till munnen, och halsar en tredjedel av den gulbruna vätskan. Sedan dumpar han whiskeyn på soffbordet för att tända kvällens tusende Lucky Strike. Tippen glöder likt ett brinnande öga i halvdunklet. Med ryggen mot väggen drar han in röken djupt i lungorna, och kör ned ena handen i jeansfickan.

- Du har en flockinbjudan som börjar kallna. Gör som du vill, men i dina skor skulle jag spela med öppna kort. Du har ingenting att dölja.

- Redan överspelat, säger jag med en axelryckning. Jag tackade nej.

Hanks ögonbryn försvinner upp i det sandfärgade håret.

- Använde du telepati, eller gav du långfingret till chefen via sms?

Svaret fastnar i halsen, så jag faller tillbaka på rygg i sängen och stirrar upp i det fläckiga innertaket. Mörka fuktmönster växer ut ur hörnen, och får gipsskivorna att likna en jävla kartbok.

- Byt ämne, säger jag till sist. Inga frågor.

Han skrattar dämpat.

- Bra försök, men du och Mister Alfa leker inte på samma villkor. Samtalet är över när jag säger att det är över.

- Vad vill du höra? Jag följde ditt råd och tog ett kliv åt sidan. Uppdraget slutfört, fighten är över.

- Tror du på det själv, liten?

När jag tiger tippar han huvudet mot de repiga skinndynorna jag vräkte ur soffan, i jakten på mina kläder.

- Städa upp, du har mobilen någonstans i högen. Vi ska ta reda på om det är dig eller mig du ljuger för. Vem vet, kanske faller ett och annat på plats.

Det tar några sekunder för orden att fastna. Jag lyfter hakan, och Hank möter min blick utan att blinka. Bara en idiot skulle missa varningen, men jag får inte tag i hans avsikter.

För att vinna tid häver jag mig ur sängen, och börjar samla ihop kuddarna. Jag böjer och reser mig, staplar dynor för att trycka fast dem i soffsitsen. Hela tiden vilar hans ögon på mig. Inför hans tysta granskning är jag jävligt medveten om min nakenhet, och den insikten distraherar mig. När fan brydde jag mig om påklädd eller oklädd?

På knä får jag fast den sista kudden i hyskorna. Jag skakar håret ur ansiktet och gör en ansats att resa mig, men han håller mig kvar med näven om axeln. Värmen från hans fingrar sänder heta pulser genom kroppen. De styva fibrerna i heltäckningsmattan gräver sig in i mina knäskålar, ändå rör jag mig inte. Hur fan gör han för att vrida min vilja runt lillfingret?

- Sanningens ögonblick, lilla vän. Visa mig din version av ett kliv åt sidan. Jag väntar, tillägger han när jag fortsätter stirra ned i det bruna medaljongmönstret.

Ordlöst borstar jag glassplittret av den kvaddade skärmen och trycker fram mitt sista meddelande till Craig. DRA ÅT HELVETE flimrar genom spindelnätet av sprickor, ett hånfullt eko av en annan sinnesstämning. Hank tar emot telefonen, och jag kommer på mig med att hålla andan.

Tiden verkar ha skapat en bubbla omkring rum 33, en loop som tvingar mig att stå på knä i all jävla evighet. Till sist sjunker Hank ned i soffan. Han sträcker sig efter whiskeyn och sänker nivån i flaskan betydligt. Glimten i de blå ögonen är svårläst när han håller upp displayen framför mig.

- Trodde inte självmord var ditt modus, Conor.

När jag inte svarar fortsätter han:

- Du har många helvetestimmar i kroppen, men välj en annan ventil än Craig Molloy. Ligg lågt och håll käft tills du är på benen igen, är det så förbannat svårt?

- Svårt nog, när han letar anledningar att spöa mig.

- Du ger honom anledningar, klipper han av. Jag sade åt dig att få ordning på tillvaron, inte kuka ur och förklara krig mot hemmalaget. Nu har vi en satans röra att reda ut innan jag drar tillbaka till Wolf's Cross.

Jag knyter nävarna och sluter ögonen.

- Inte ett ämne jag vill gräva i, Mister Alfa. Backa, ok?

Hank böjer sig fram och fångar en handfull av mitt hår. Mattan bränner till mot knäna när han rycker mig närmare. Jag hinner inte mer än öppna munnen, förrän fasta läppar möter mina. Kyssarna försvinner i varandra tills Hanks varma tunga drar ett kvävt stön ur mig.

Långsamt beskriver hans arbetsmärkta hand ett spår längs min mage. Så sluts fingrarna om min kuk, och jag andas ut i en häftig flämtning. Sakta rör han handen upp och ned, smeker, leker sönder min motståndskraft.

Viskningen som kommer ur min strupe är farligt lik en vädjan.

- Jävlas inte med mig. Knulla mig tills jag tigger och ber, gör vad fan du vill. Men inget mindfuck.

- Jag lyssnar, säger han lågmält. Något mer?

- Beror på. Någon sa att du är en elak jävel.

- Elak, inte grym. Lita på mig. Jag kan dina gränser nu. Vi är två som ska leva med minnet av idag.

- Hur lång tid har vi?

- Tillräckligt. Jag hänger kvar tills ditt flockdrama är ur världen. Sedan får vi se.

Med en trasig suck lutar jag ansiktet mot hans nacke, andas in mixen av Glenlivet, Lucky Strike och motelltvål.

- Tack.

Inte förrän efteråt inser jag hur motståndslöst ordet lämnade min mun. Hans armar sluts om min överkropp, pressar mig tätare tills mina andetag är en återklang av hans hjärtslag.

- Detsamma, Conor. Alltid.