Fredag 9:e November

Bilfärden i Hanks rostiga van är insvept i hjärndimma. Jag halvligger i baksätet med händerna hårt om skallen. Tiden mäts i Hanks lågmälda nynnande, och intervallerna mellan gatlyktornas rödgula sken. Fan vet vart han kör. Jag bryr mig inte, så länge jag slipper möta flocken i natt. Inte förrän jag fått murarna på plats.

När motorn äntligen slocknar har huvudvärken nått nytt bottenrekord. De urgröpta stoppningshålen på ryggstödet flyter samman i en oskarp massa. Hur fan fick jag ett brinnande järnspett genom tinningen?

Som en zombie vacklar jag ur bilen. Fötterna hinner knappt nudda asfalten förrän magen vrider sig ut och in. Med händerna mot knäna hostar jag upp galla över höger bakdäck, flämtar och kräks om vartannat.

Framdörren smäller igen, sedan står Hank intill mig. Tigande samlar han ihop mitt hår, och håller undan det. Motorvägens susande i bakgrunden ger mig något att fokusera på medan jag spyr ur mig allt som inte sitter fast på insidan.

Så småningom rätar jag på ryggen. Gulgrönt slem droppar från håligheterna i fälgen, och flyter ut i en bensinfläckig vattenpöl. Mer städtjänst, grattis så inihelvete. Jag biter ihop för att inte låta svagheten läcka ut med orden.

- Antar att jag gör rent. 

Hank skakar på huvudet.

- Du har städat nog för en natt. Kom nu, Conor. Bilen överlever på egen hand.

Gatlamporna sticker som nålar i ögonen. Jag kisar och skuggar med handen för att ta in omgivningarna. Tre låga tegelbyggnader ligger i hästsko kring en rensopad parkering, och skylten vid infarten hälsar oss välkomna till True Love Motel. Namnet hintar om att rummen hyrs ut per timme. Skitsamma. Jag kan sova mitt i en jävla orgie, bara jag får blunda bort huvudvärken.

Hank styr stegen mot en körsbärsröd dörr, med 33 i mässingsiffror på karmen. Ur fickan gräver han upp nyckeln och tar ett steg åt sidan för att släppa förbi mig.

En vägg av Allrengöring och Doftpinnar Kokosnöt slår emot mig när jag kliver över tröskeln. Mitt på hallbordet står ett tefat med osorterade bjudkondomer. Classy.

En rustik ramsäng, två meter skinnsoffa och en minibar ackompanjerar den obligatoriska tv:n. Vad fan är det med människor och skärmar? Till och med på ett knullmotell vill de runka utanför någon annans fönster.

Tack gudskelov stänger de tunga gardinerna ute det mesta av gatlyktornas nålstick. Jag vacklar bort till soffan, och faller ihop med armarna över ansiktet.

Hanks fotsteg närmar sig dröjande. Ett ögonblick betraktar han mig tyst, sedan sjunker han ned på knä vid armstödet.

- Drog du på dig en hjärnskakning, liten?

- Nah, mumlar jag med knytnäven mot pannan. Jag är ok, bara skallen som jävlas. Det händer ibland.

- Migrän?

Jag blundar hårt för att inte spy rakt ut. Igen.

- Inte fan vet jag. Hurså?

Han nuddar min kind med tummen, innan han reser sig.

- Ingenting. Tylenol hjälper, eller hur?

- Har aldrig provat.

- Då tar vi reda på det, säger han milt. Jag provianterar. Tillbaka om femton, lilla vän.

När Hank har gått stapplar jag in i badrummet. Visst, jag är halvt medvetslös, men stanken av spya, blod och svett börjar bli svårhanterlig. Att få av jeansen är en kombo av IQ-test och mandomsprov. Till slut klättrar jag i badkaret och vrider på duschblandaren.

En intorkad smutsrand löper i ett bromsspår längs emaljkanterna, och grova hårstrån väver ett nät i avloppssilen. Jag lutar nacken bakåt och sträcker mig efter en flaska duschtvål.

Plötsligt svartnar världen i hörnen. Armarna faller ned längs sidorna, reflexerna svarar inte när den bruna smutsranden rusar emot mig. Den ihåliga skrällen av tinningen som kraschar mot badkaret ekar mellan väggarna. Fingrarna slirar mot emaljen medan jag glider till karets botten och blir liggande.

Duschstrålen smattrar som småsten mot min blåslagna överkropp. Tydligen täpper ryggen till utloppshålet, för vattennivån stiger stadigt omkring mig. Snart är öronen under ytan. Ljudet av mina famlande händer förlorar skärpa, blir trubbigare.

Rummet tappar fokus när vattennivån stiger över ögonen. Jag öppnar munnen, och får en pissljummen kallsup. Trots kroppens instinktiva ångestpåslag kan jag fan inte ta situationen på allvar. Sista medvetna tanken är ett hånskratt. Överlevde jag fight club, rävjäveln och farbror Craig för att drunkna som en råtta i horknullar-badkaret?

⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯

Ett rytmiskt bultande i väggen lyfter mig ur dvalan. Ögonen svider som om jag gnuggat dem med salt, men märkligt nog har migränhelvetet bleknat. Nästan. Känslan av bakfylla hänger kvar, och kroppen har inte skakat av Hanks knytnävar. Annars mår jag bättre än på länge.

Ungefär här inser jag att madrassen under mig är mjuk som sockervadd. Inget badkar, inget vatten. Hur hamnade jag i sängen, hur länge var jag borta? Att håret har torkat antyder mer än Hanks femton minuter.

Bultandet från grannarna tilltar, och kulminerar i ett utdraget kvidande. Tydligen får någon valuta för pengarna. Jag häver mig upp på armbågen, och dunkar näven ett par gånger mot den blommiga tapeten. Ingen reaktion, förutom en dov röst från soffan.

- Sovit gott?

Jag vrider på huvudet. Hank sitter tillbakalutad, med jeansbenen korsade på soffbordet. Inget småleende. Rovdjuret glöder i de mörkblå ögonen, vreden träffar mig som en dörr i ansiktet.

Nästa chock är att jag bryr mig. Jag bryr mig så inihelvete.

Långsamt reser han sig. Eftersom jag inte greppar orsaken till hans humörsvängning håller jag käft, och följer honom med blicken när han går mot sängen. På armlängds avstånd nickar han mot badrumsdörren.

- Vad fan hände därinne?

Jag sätter mig upp för att möta honom, men han knuffar ned mig på rygg med en hand i bröstkorgen. Närsomhelst hade det varit startskottet för krig. Nu ligger jag kvar, medan hettan efter handavtrycket sprider sig som en vådeld.

Hank sätter ett knä i madrassen och pressar en skrovlig näve mot min hals. Ändå rör jag mig inte.

- Svara, säger han lågmält. Du var mer död än levande när jag fann dig. Var det avsiktligt?

- Vad tror du? Inte mitt modus att ge upp.

Hank lutar sig närmare, tills allt jag ser är hans väderbitna ansikte. Fingrarna kramar hårdare.

- Det har jag hört förut. Ljuger du för mig, liten?

Den mörka rösten är fullkomligt kompromisslös. Hans varg kräver min underkastelse, och för första gången i mitt liv ger jag den frivilligt.

- Nej, Alfa.

Nästan abrupt lättar greppet om min hals. De blå ögonen vidgas, vreden rinner av honom, tills allt som återstår är en spegelbild av stillheten inom mig. Att vila i hans blick är att upptäcka ett lugn jag inte visste fanns. Slutligen sjunker han tillbaka på sängkanten, och kör fingrarna genom håret.

- Ok, jag lyssnar. Övertyga mig.

- Ville jag dränka mig skulle jag inte misslyckas.

De spända musklerna i hans axlar slappnar av, andhämtningen saktar in. Varsamt drar han knogarna längs min underläpp, samma knogar som slog upp hålet i mungipan.

- Du har en poäng, säger han dröjande. Men satan vad du skrämde mig. Avsiktligt eller inte, ingen är immun mot att andas vatten.

- Jag är fortfarande här.

- Knappast din förtjänst. Du var en decimeter under ytan när jag hittade dig. Kort kö i receptionen, annars hade du spelat harpa nu.

Av någon anledning är tillrättavisningen inte provocerande. Dessutom är min varg distraherad av de grova fingrarna som vandrar från käklinjen längs halsen i en loj smekning.

- Jävligt uppfattat. Något mer?

- En del, men det tar vi sedan. Jag ordnade Tylenol åt dig. Ta en dos, så pratar vi medan tabletterna kickar in.

En människa hade antagligen missat tyngden bakom småleendet. För en varg är varje Alfakommando lag, oavsett om egot stretar emot. Jag bekräftade hierarkin när jag gav honom titeln. Ändå dröjer jag.

Att tugga människodroger för att ducka smärta har aldrig varit min tekopp. Jag behöver påminnelsen om att jag kan hantera skiten som livet slänger på mig, även om det bara är huvudvärk.

Tydligen uppfattar Hank min tvekan, för han höjer en aning på ögonbrynen.

- Synpunkter?

Tigande håller jag ut handen. Han får upp en rödvit burk ur jeansfickan, och släpper den på täcket.

- Ta för dig. Vatten på sängbordet.

Han följer mina rörelser när jag halsar ett par vita kapslar tillsammans med innehållet i en Evian. Jag rätar på ryggen, men för andra gången sätter han en tatuerad hand i min bröstkorg. Sakta ökar han trycket tills jag sjunker ned i sängen.

- Dags att prata allvar, säger han och placerar händerna på var sida om mina axlar.

- Vad betyder det?

Arbetsmärkta fingertoppar stryker undan hårtrasslet ur mitt ansikte.

- Det betyder att jag är en elak jävel, oavsett vad du inbillar dig. I mitt sällskap råkar du illa ut förr eller senare. Jag har din rygg om du behöver backup, lika säkert som tidvattnet. Mer än så kan det aldrig bli.

- Mer behöver jag inte. Du leker gentleman med fel kille. Eller vill du bara höra mig tigga?

På mindre än en sekund är vargen tillbaka i hans blick. Den djupa rösten river i mig, tar ifrån mig allt utom sanningen. Och sanningen är att jag behöver honom. Mer än jag vill erkänna.

- Ingen nackdel att du ber snällt, säger han lågmält. Problemet är att verkligheten hann ikapp dig rätt hårt sist. Jag har inte glömt.

- Livet var åt helvete då. Inte ditt fel att jag kraschade.

- Du kraschade i natt också, liten. Därför behöver jag vara jävligt försiktig. Du tänker inte klart just nu.

Jag sträcker mig mot honom, men han pressar ned min arm i madrassen.

- Jag menar allvar. Ingen av oss är redo för rond två. Inte idag.

- Vad fan hände med att livet är för kort för skam?

Tystnaden varar tills han andas ut i ett strävt småskratt. Fjädrarna i resårbottnen gnäller i protest när han rullar över mig, och landar på rygg bredvid.

- Ok, lilla vän. Farbror Hank har en ny lektion åt dig. Få ordning på tillvaron, red ut hur du vill ha det. Om du fortfarande vill tigga hos mig när skärvorna är på plats, så är dörren öppen.