Natten mellan torsdag och fredag
8-9 November

Sju minuter, och min stridsmoral går på ångorna. Skallen värker sönder, sekunderna hasar fram i ultrarapid. Atmosfären i lokalen har krälat upp ur helvetet. Åskådarna river i ringrepen, klänger på utsidan podiet och tjuter rakt ut.

Hank sänder ett ögonkast över axeln.

- Passa ryggen, mumlar han mellan tänderna. Tätt med tillhyggen nu.

Jag sveper med blicken över hopen. Grova kättingar glittrar i strålkastarljuset, och en handfull basebollträn reser sig mot taket. Rävjäveln Renard har slitit metallbenet av en barstol, och dirigerar stridsropen om att krossa min skalle.

Snabbt backar jag ett par steg in mot mitten. Hank sänker rösten ytterligare.

- Börjar bli dags för ridå. Jag ger dig utrymme, du avslutar. Ingenting personligt, minns du?

Mot alla odds lyckas jag hålla käft. Visst, Hank däckade Dmitri utan att bli svettig, och jag är en örfil ifrån att somna. Ändå löper min beskyddarinstinkt amok. Vargen i mig vill servera segern på ett guldfat, hellre än att slå ut Hank Jameson i en låtsasfight. När i helvete gjorde mina prioriteringar den U-svängen?

Svaret flyter upp till ytan i form av ett bleknat minne. En sommargata i Wolf's Cross, en oväntad kyss. En natt som tvingade mig att öppna ögonen.

Jag låter minnesbilderna sjunka till botten av hjärnan, och fokuserar på mannen framför mig. Uppenbarligen står mina tankar textade i pannan, för hans lena ton erbjuder inget förhandlingsutrymme.

- Noxwood är din arena, alltså tar du första pris. Jag litar på dig, Conor. Gör mig inte besviken nu.

Så sänker han garden en aning, och lyfter hakan. Bara en millisekund, men min knytnäve träffar klockrent. Hanks ben slaknar, kanvasen skälver när hans tunga kropp faller baklänges. Skallen studsar en gång, sedan tippar ansiktet åt sidan.

Publikens vrål exploderar mellan väggarna, samtidigt som bekanta röster skär genom larmet. Åren i Wolf's Cross virvlar bort och försvinner. Plötsligt är jag en snorunge igen, den eviga förloraren som lyfts ur skiten av välmenande beskyddare. Hur många gånger har flocken räddat mitt arsle?

Jag håller fokus på Hank, när Craig Molloys dova åskmuller fyller lokalen.

- Showen är slut, mina herrar. Dags att bryta upp. Omedelbar avmarsch, byggnaden ska vara tömd inom T minus sextio sekunder.

I ett trollslag ersätts publikens vildsinta vrål av spänd tystnad. Mobbstämningen är bruten, idioterna har kommit av sig. Knappast förvånande, ingen hamnskiftare i Noxwood vill stöta sig med Craig. Hans metoder får Pappa Alfa att påminna om Mary Poppins.

Som en ivrig skolpojke räcker Renard upp stolsbenet, och får en nick till svar.

- Han då? gläfser han och viftar åt mitt håll. Hayes valde sida när han satte sekretessen på undantag. Vad säger era flocklagar om att han släpade hit en människa?

Jag stirrar stint på Hanks ansikte, räknar ärren vid hans tinning. Satan, jag borde ha ryckt skallen av Rävhelvetet när jag hade chansen.

Craigs rovdjursblick bränner mig i nacken, men tonfallet är lika opersonligt som de blygrå betongväggarna.

- Frågan är noterad. Fyrtiofem sekunder tillgodo. Räkna med trettio för att nå utgången.

Orden bryter status quo, och utlöser en massrusning mot korridoren. Dånet av fötter i trappan tonar bort, dörren slår igen med en skarp smäll. Kaos ersätts av en trevande tystnad.

Efter flera timmars adrenalinpåslag känns lugnet förbannat opålitligt. Sakta låter jag axlarna sjunka, men rycker upp nävarna när ett klirrande ljud splittrar stillheten. Utmattningen gör mig långsam, både i tanke och handling. Det går flera sekunder innan jag registrerar att Meera vinkar åt mig från baren.

- Mitt fel, mimar hon, och visar en trasig Vodkaflaska. Förlåt, Stora Killen.

Fightreflexen rinner av mig, pulsen saktar in. Med en suck knäböjer jag intill Hanks orörliga gestalt.

- Vaken? mumlar jag, och kväver impulsen att röra hans blåslagna käke med fingertopparna.

Hans ögonlock fladdrar till, det rycker lite i mungipan. Så ser han upp, och småleendet landar som ett glödande kol i min bröstkorg.

- Jodå. Ge mig en minut, så är jag på benen igen. Du har bra klipp i nävarna.

- Samma. Du slår hårt så inihelvete. Och ingen brådska upp, vi har fått förstärkning.

Hank böjer nacken ett par gånger, innan han häver sig upp till sittande. Tigande betraktar han mina flockkamrater, som står tillsammans i en halvcirkel. Frosten som utgår från deras grupp är en minusgrad ifrån att kickstarta nästa istid.

- Där ser man, säger han efter en kort paus. Borde du fylla i ett par luckor åt mig?

- Inte mycket att säga. Antar att Chevonne fick tag på Alfa, och såvitt jag vet är ingen död. Resten är min ensak.

Han synar mig forskande.

- Resten?

Jag koncentrerar mig på att skala tejpremsor och solkiga lindor av knytnävarna. Av flera skäl är det uteslutet att ge Hank Jameson min meritlista som Noxwoodflockens fuckup. Alltså nöjer jag mig med att skrapa på ytan.

- Inget som rör dig. Flocken har känt mig för länge, och de har gott minne. Särskilt Craig.

- Du har bott i Wolf's Cross de senaste sju åren. Allting dessförinnan måste vara vatten under bron nu. Och oavsett ligger den här felkedjan inte på din nota. Att Marley dök upp var olyckligt, men han faller under force majeure. Samma med din syster.

Med ryckiga rörelser sliter jag lindan av vänsterhanden.

- Rätt säker på att du är ensam om den tolkningen.

Hanks blodfläckade näve landar över min, fingrarna hettar genom tejp och bomullstyg.

- Åt helvete med tolkningar. Du gjorde ditt jobb här, och mer därtill. Huvudet högt, Conor. Du är en stor pojke, även på hemmaplan.

Tydligen väntar han på svar, men skallen sviker mig. En uppläxning kring rangordning och flockroller var det sista jag förväntade mig av honom. Medan jag letar ord lösgör sig Craig från gruppen, och sätter kurs åt mitt håll. Hans steg dunkar stumt mot cementen.

Utan brådska reser sig Hank, och drar upp mig från golvet med ett grepp om underarmen. Craig stannar ett par meter bort, och deja vu slår mig över käften som en slägghammare.

- Alfa frågar efter dig, säger han dovt. Vi söker av lokalen, du låser efter oss. Rör på dig, vi jobbar mot klockan.

- Är Chevonne ok?

Han kostar på sig en nick. Irritationen stiger inom mig, men jag lyckas hålla rösten likgiltig.

- Hur går det för Will Marley?

- Människan är inte skadad, det är allt jag vet. Kom nu, Alfa väntar. Flocken har en situation att reda upp.

- Lycka till, säger jag ihåligt. Chevonnes kille är inte mitt ansvar. Jag har inget med honom att göra.

- Han kom till din klubb.

Den förtäckta anklagelsen biter hårt som fan. Jag förstår hans tankebana, men huvudvärk och inihelvete mycket stryk har nött ned mitt tålamod till småflis. Att jag räknar fler vakna timmar än en påtänd tjackpundare hjälper inte upp läget.

- 37 är inte min klubb. Jag kastar ut fyllon för att täcka hyran, inget annat. Ruadh kan mitt nummer, om han undrar något.

Jag vänder mig mot dörren, men Craig lägger en tallriksstor näve på min axel. Inga synliga tecken på vrede, vilket är värt lika mycket som en hink piss. Farbror Craig har en historia av att spöa mig gul och blå utan att röra en min.

- Du följer med oss, valp. Alfa vill tala med dig.

Bakom mig tar Hank ett kliv närmare. Fortfarande tiger han, men ingen kan missa att hans varg är farligt nära nu.

Craigs skrovliga hand mot min bara hud väcker kroppsminnen jag jobbat hårt på att förtränga. Ändå är jag märkligt lugn. Kanske för att jag har nått min gräns, punkten där det inte finns någon återvändo.

- Inte idag, säger jag och rätar på nacken. Jag jävlas inte med dig, men jag är färdig här. Allt jag vill är att gå ut genom dörren. Du bestämmer om vi avslutar natten på samma sida, eller inte.

Craigs ögon smalnar en aning. I bakgrunden muttrar Rory att jag tydligen blivit odödlig på sistone. Cian stönar tyst. Min varg avvaktar, oändligt uppmärksam.

Dödläget varar tills Craig korsar armarna över bröstet.

- Gå då. Räkna med att någon kontaktar dig inom kort. Använd mellantiden till att fundera över din framtid. Det här samtalet är inte över, valp.

Nej, när i helvete är det över? Att mitt lyckliga slut ligger på andra sidan korsförhör med Craig och Pappa Alfa är ingenting nytt. Jag unnar mig ett par tiondelar bakom stängda ögonlock, innan jag tar på kalla ansiktet.

- Jag kan rutinen. Hälsa Ruadh att jag hör av mig.

Hank sluter upp vid min sida, och tillsammans går vi mot dörren. Vikten av vad jag har gjort kommer ikapp mig så snart vi når utom synhåll. Fingrarna skälver när jag kör dem genom hårtovorna. Herrejävlagud, utmanade jag just flockens andreman inför publik? Även om inte Craig statuerar exempel, så kommer Alfa att slita mig i småbitar. Hur hamnade jag i den här skitstormen igen?

De pulserande ljusblixtarna framför näthinnan får mig att ragla som ett fyllo. Hank lägger en massiv arm om mina axlar, och styr mig uppför källartrappan. Med foten skjuter han upp dörrskivan. Utanför hänger stanken av ruttet kött tät i luften, men nattkylan svalkar min dunkande skalle.

- Starkt krigat, Conor. Du dör inte på knäna. Nu dricker vi gravöl över den här jävla kvällen. Förloraren bjuder.

- Låter som min roll, mumlar jag och pressar handflatan mot tinningen.

- Alla förlorar, liten. Värre att böja nacken och tappa sig själv. Din sort kämpar vidare när broarna står i lågor bakom ryggen.

- Oftast mitt fel att skiten brinner ner.

Närheten och hans tysta småskratt suddar ut en aning av mörkret inom mig.

- Förr om åren högg jag också på varje krok jag såg. Krigarhjärta i all ära, men inte alla fighter är värda att dö för. Tänk på saken. Vissa strider är över med ett kliv åt sidan.