Torsdag 8:e November

Mustangen mullrar fram till 37 som ett vinglande fyllo. V8:an under huven är törstig så inihelvete, och de nerslitna hjulupphängningarna är inte många mil ifrån kollaps. Ungefär som min ekonomi. Inom kort lär jag få bära omkring biljäveln på ryggen.

Utanför 37 möts jag av Beorn MacKenzie, en av få som orkar jobba dörr på en hamnskiftarklubb. Sannolikt underlättar det att han är två meter björnskiftare med ett helgons tålamod.

Att både han och hans Spiritus har tappat luktsinnet efter en hammare i bakhuvudet är ingen nackdel. Krogmixen av cigarettrök, fyllespya och rövsvett drabbar inte honom. Vi utbyter de vanliga, döda hälsningsfraserna, innan jag försvinner nedför trappan.

37 är en seriemördares våta dröm. En korridor kantad av celliknande förråd leder fram till hundra kvadratmeter betonggolv, där fuktdroppar klänger fast längs de metertjocka väggarna. Takhöjden låter mig knappt gå raklång, bardisken utgörs av en dörrskiva på två gjutna cementblock. Mitt i lokalen är boxningsringen på plats, en tyst uppmaning åt skiftarna som flockas omkring.

De goda nyheterna börjar och slutar med att ringen står redo. Ljuskillen har supit bort förlängningssladden, högtalarkabeln glappar, och vaktmästaren har skjutit i sig fultjack för en hel armé. Dessutom har fightkortet gapande luckor.

Meera lämnar sin post bakom bardisken och smyger intill mig. De smala fingrarna hakar i mina jeanshällor. Doften av vanilj som omger henne är en oas i kaoset.

- Hoppas du är på topp, Stora killen. Du har en del att ordna med.

- Inte mitt problem. Jake äger skiten, det är hans tur att leka geni. Om någon super sig efterbliven kan han ropa på mig.

Min punkarälva lutar huvudet mot mitt bröst.

- Ledsen, vargen. Jake och Lolita drog till Vegas för en timme sedan. Han hälsade att du har fria händer, vad det nu betyder.

Med en suck kysser jag Meera på pannan. Varför är jag förvånad? Naturligtvis sticker chefen med sin favorithora när skeppet sjunker. Jag är så jävla trött på att jobba åt idioter, men det betalar hyran. Bara att bita ihop, och dra i den ena tråden efter den andra, tills något som liknar skuggan av ordning har tagit form.

Att fylla matchkortets tomma platser på ett par timmar är en massiv huvudvärk. Inte många vill möta vår regerande mästare. Dmitri är ett monster till grizzly, minst hundrafemtio kilo i människohamn. Oftast kan han avsluta inom ett par minuter, men han drar ut på nöjet att nöta ner motståndarna.

Som om han känner att jag betraktar honom vänder Dmitri blicken åt mitt håll, där han skuggboxas borta vid ringen. Björnskiftaren får en neandertalare att likna en ballerina. Tättsittande ögon glimmar under mörka, tagelliknande hårstripor. Hans svällande kappmuskler spelar under t-shirtens halslinning när han höjer näven i en hälsning. Grizzlyn vaktar strax under människoytan, och omvandlar varje ord till ett dovt brummande.

- Snart smäller det, Hayes. Vad har du skrapat ihop åt mig?

- Inte mycket. Ge fan i att ha sönder leksakerna, om du vill ha nya.

Dmitri ser ut som om jag kommit på honom med fingrarna i kakburken. Så tittar han till på mig, och ett leende sprider sig i ansiktet.

- Skaderisken minskar om jag får bättre killar. Vi skulle ha riktigt roligt, du och jag. Vad sägs om att byta käftsmällar ett par ronder?

- En annan gång, off the record. Jag får sparken om jag spöar chefens gullgosse.

Dmitri flinar brett. Ingen illvilja, men han är uppenbart förtjust i tanken på att slå sönder mig.

- Närsomhelst, Hayes. Närsomhelst.

Jag lämnar honom åt förberedelserna, och återgår till att jaga kött till köttkvarnen. Klockan rusar mot showtime utan någon lösning i sikte. Att gå upp i ringen börjar kännas som en förbannat lockande ventil. Raseriet sjuder i kroppen, min varg vill äta smärta tills trycket lättar.

Istället blir jag levande begravd på kontoret, beväpnad med telefon och en lista självmordskandidater. Tråkigt nog har flertalet kommit på bättre tankar.

En timme innan uppstart är jag fortfarande två personer kort. Som en skäggig ängel meddelar Beorn att ett okänt wildcard har anmält intresse. Jag hinner inte kolla upp killen, men i det här läget accepterar jag vad som helst.

Mot slutet av mitt femte utbrott på Jakes telefonsvarare släntrar Hank in genom dörren, med en ölflaska i varje hand. Tigande väntar han i bakgrunden tills jag stoppar mobilen i fickan. Sedan räcker han mig en av flaskorna.

- Hur går det?

Jag lutar mig tillbaka i stolen och slår av kapsylen mot skrivbordskanten.

- Åt helvete. Ingen vill möta Dmitri, och Jake vill inte ha en husfight. Idioten kickar mig om jag räddar hans dumma arsle.

Hank kliar sig i nacken, begrundande.

- Verkar vara ett guldläge att packa ihop och leta nytt jobb. Du har inga skyldigheter att städa upp andras skit.

- Hederssak, säger jag och drar näven genom håret. Jag lovade horknullaren att lösa kvällen, på ena eller andra sättet.

Hank slänger en blick på väggklockan. Tyvärr har den inte börjat gå baklänges.

- Föreställning om trettio, påpekar han stillsamt.

Huvudvärken tilltar, ett dovt dunkande bakom tinningarna skickar ljusblixtar genom skallen. Stress, utmattning och all uppdämd anspänning vältrar sig över mig, men jag biter ihop och rycker på axlarna.

- Antar att jag är enda utvägen. Sista killen Dmitri plockade isär räknar får på en madrass någonstans. Förhoppningsvis är jag hårdare än så.

Hank släpper sin flaska i papperskorgen.

- Bara jag som hör dig nu. Jag skvallrar inte om du sänker garden ett par sekunder. Du ser rätt sliten ut.

Allvaret i hans röst får mig att lyfta blicken. Av Hank Jameson väntar jag mig ingen omtanke. Jag tvekar, men eftersom spydigheterna uteblir andas jag ut och tömmer ölflaskan i ett svep.

- Jag är ok. Last man standing mot Dmitri blir ett helvete, men jag kan ta det. Knappast första gången jag får stryk.

Han höjer på ett ögonbryn, tydligt betänksam. Så klappar han mig på axeln, och korsar armarna över bröstet.

- Ser ut som om du tar avbytarbänken den här gången. Hjärtat är inte med dig ikväll. Lämna björnen åt mig, så splittar vi vinsten.

Först är hans ord inget mer än osannolika ljud utan mening, sedan kommer innebörden ikapp mig i en rusch av vrede. Det var många år sedan någon behövde slåss i mitt ställe.

- Glöm det, morrar jag och reser mig. Mitt problem, min fight.

- Jag bad inte om tillstånd. Nu är det min fight, och du har ett problem mindre.

Han vänder sig för att gå, men jag fångar hans vänsterarm i ett järngrepp.

- Jävlas inte med mig, Jameson.

För en sekund betraktar han mig utan att röra en min, sedan lägger han en tatuerad näve om mitt bakhuvud. När jag håller emot knyter han fingrarna i mitt hår.

- Tänk efter nu, lilla vän. Starta ingenting du inte vill avsluta. Jag håller kartan, du följer. Minns du?

Beröringen tänder vansinneslågan jag kämpat för att kuva. Nästan tre månaders karantän, ändå drar hans närhet allt motstånd ur mig. Kroppsminnet är en jävla slyna.

Med en tung suck lutar jag pannan mot hans tinning.

- Fan ta dig, mumlar jag hest. Vet du vad du ger dig in i?

Hank böjer huvudet i antydan till nick.

- Jodå. Jag har sett björnen i aktion. Han är bra. Riktigt bra.

- Han är en mardröm. Varför gör du det här?

Sträva fingertoppar rör sig i en smekning mot min nacke, följer hårtrasslet som faller ned över ryggen.

- För att jag bryr mig. Ibland är det inte svårare än så.

Jag sluter ögonen.

- Visst. Välkommen till verkligheten. Här pratar vi tjänster och gentjänster.

Han klappar mig över hakan, och tar ett steg bakåt.

- Din verklighet, Hayes. Bara en tanke, men jag gissar att du har litat på fel person, och betalat för det.

- Skitsamma. Folk är idioter. Jag spelar med de kort jag har fått.

- Låter som om du fick en tuff giv, säger han milt. Det kan vi ändra på. Du är välkommen på tillitskurs hos farbror Hank, när du vill.

Han går före mot dörren. Jag öppnar munnen, men ordet jag egentligen vill ge honom fastnar i minnets spindelväv.

- Jag litar på dig, säger jag istället.

Hank stannar upp. Så vänder han sig om, och tippar huvudet på sned. Uttrycket i de blå ögonen är tålmodigt, som om jag slängt ur mig att ett grodarsle är vattentätt.

- Jag vet, lilla vän. Kom nu, så får vi den här kvällen ur världen.