Torsdag 8:e November

Klockan har tickat tillräckligt långt över utsatt tid för att jag ska ge upp om kvällens pass. Med hjärnan på standby skurar jag av mattorna. Ingen kommer att inspektera min döende verksamhet, men rutinen sitter i ryggraden. Lika bra att svälja en näve smärtstillande innan mötet med Idioten imorgon.

Om jag klarar mig utan bestående men kan jag höra av mig till John på lördag. Med lite tur får jag tillbaka taxijobbet redan nästa vecka. Min dröm har lidit svältdöden, och det börjar likna brott mot griftefriden att inte låta kvarlevorna gå till sista vilan.

Hinken skvalpar ut en halvliter grå sörja över mina fötter när jag skuffar den framför mig. Ett par lysröda fläckar på mattan borta i sandsäckshörnet fångar min uppmärksamhet. Jag hivar upp hinken, och går närmare.

Näsblod, av mängden att döma. Tydligen har jag sjabblat rejält med hygienen i det sista, för en hopknycklad papperslapp och ett par fransiga tygarmband har torkat fast i kladdet. Hundhår också, hur de nu kom dit. Jag gnuggar moppen mot mattan, tills spåren av mitt slarv är upplösta i klorin. Fan, min dojo är ett zoo för miljoner smitthärdar.

Innan jag doppar svabben fastnar blicken på papperet bland garntrådarna. En utriven sida ur en anteckningsbok, stor som ett spelkort. Spretande, oregelbundna bokstäver har bleknat i fukten, men går fortfarande att tyda.

Fightclub Torsdag 8/9, 37 Blackbrick Alley, Last man standing $ 10 000

Snabbt böjer jag mig ned och lösgör det skrynkliga papperet från mopphuvudet. I flera sekunder stirrar jag på prissumman. Sedan stoppar jag lappen i fickan, slänger armbanden i soptunnan och tömmer skurhinken i avloppet. Tankarna virvlar som det grumliga vattnet när ytterdörren gnisslar upp.

Inne i städskrubben är dörröppningen utom synhåll, men ljudet räcker för att fånga mig i en flashback med Idioten. Kroppen svarar inte på hjärnans ursinniga signaler om att agera, att försvara sig, slåss. Jag står fastfrusen med hinken över avloppsbrunnen, tills Chevonne studsar in.

- Will, är du här?

Jag hinner knappt ut på mattan förrän hon slänger sig över mig. Tydligen är hon på gott humör, hela hon utrålar kraft och energi. Som vanligt är hennes solsken smittande. Jag fångar en handled, och sveper undan hennes fötter. Tillsammans landar vi i en hög av skratt, armar och ben. Ett par sekunder ligger hon kvar under mig, innan hon bryggar och hamnar ovanpå. För att vara en liten tjej är hon förvånansvärt tung.

- Glad att se mig? mumlar hon.

Jag smeker den silkeslena gardinen av sotsvart hår som faller ned över oss båda.

- Du anar inte, Prinsessan.

- Ska vi slå vad?

Hon böjer sig fram, och pressar läpparna mot min mun. Chevonnes hetta sprider sig genom mig, jag vill slita av hennes kläder här och nu. Istället låter jag fingertopparna glida innanför hennes byxlinning, följer höftens varma kurva. Småleendet ovanför mig växer till ett vargflin.

- Inga kurser idag? viskar hon mot min mun.

När jag skakar på huvudet tar hon mig om handlederna. Ett ögonblick sitter jag fast i ett betonggrepp, sedan släpper hon efter och flätar in fingrarna i mitt hår.

- Är du fortfarande ok med mitt tempo?

- Mer än ok, Sessan. Kom lite närmare.

Jag stryker längs hennes fasta lår, tills handflatorna vilar strax under korsryggen. Hon stönar, och skruvar sig tätare intill.

Gnisslandet av rostiga gångjärn förvandlar oss båda till isfigurer. Långsamt vrider jag nacken mot dörren. Synen som möter mig får allt hopp om kvällen att surfa bort i en flodvåg av adrenalin. På tröskeln står Chevonnes bror, tätt följd av min hyresvärd. Tillsammans är de omslagsmodeller för Psychos R Us.

Känslan av domedag är lika tung som de två männens tystnad. Antagligen borde jag säga något. Jag borde definitivt ta händerna från Chevonnes bakdel, ändå kan jag inte röra mig. Till sist harklar hon sig. Tydligen ger hon upp om att jag ska ta ledningen.

- Jaha? Var det något viktigt? Annars tränar vi fasthållning här.

Jag rycker bort skamgreppet runt hennes rumpa när Storebror Hayes blick biter tag i mig. Något är jävligt avvikande med den killen. Tanken kommer för mig att han är en vardagsglitch, en oberäknelig felkod som inte passar in.

- Jag ser det, säger han dovt. Är du ok, unge?

Hon suckar, och himlar med ögonen.

- Herregud. Vad tror du själv?

- Inte fan vet jag, klipper han av. Ja eller nej, mer behöver jag inte höra.

- Jag är ok, allt är bra. Och vi är mitt uppe i något.

Storebror Hayes mönstrar min tomma lokal med rynkade ögonbryn. Jag stålsätter mig inför en order om att hålla mina smutsiga tassar ifrån hans syster, men han lutar sig mot dörrkarmen och kör ned nävarna i fickorna.

- Rent, muttrar han till Idioten. Din tur. Håll det kort, jag måste tillbaka.

I en ansträngning häver jag mig upp till sittande. Chevonne behåller sin plats i mitt knä. Hon lägger armen om min midja i en beskyddande gest som inte lugnar mig. Lilla Prinsessan ska inte agera mänsklig sköld. Min hyresvärd ser road ut, vilket oftast betyder dåliga nyheter.

- Lugn och fin, Lillvalpen. Jag behöver byta ett par ord med din vän. Inget personligt, bara affärer. Hur mår verksamheten, Will? Antar att fickorna gapar tomma idag också?

Jag sveper ned Chevonne på mattan, och flyttar mig framför henne.

- Beklagar. Jag väntade dig imorgon.

- Du väntade mig för tre månader sedan, säger han milt. Jag har egna hål i kassan att fylla, sensei. Att du maskar tär på mina besparingar. Och mitt tålamod. Men du kanske hellre tar det här samtalet i enrum?

- Som sagt, jag har tid imorgon.

Idioten drar på munnen, men kylan i de blå ögonen är en föraning om vad jag har att se fram emot. Hans blick vandrar mellan mig och Chevonne.

- Då säger vi så. Klockan fem imorgon, Will. Håll kalendern fri efteråt. Vi ses, Lillvalpen. Gott att du är på benen igen.

Min hyresvärd släntrar ut i mörkret. Storebror Hayes höjer handen till hälsning, och försvinner efter honom.

Jag räknar med ett tredje gradens förhör när dörren slår igen, men Chevonne får inte ur sig ett ljud. Om något ser hon chockad ut. Varligt smeker jag hennes haka med tummen.

- Ledsen, Prinsessan. Ska vi ta det från början?

Hon stirrar som om jag släppt en huggorm i hennes knä.

- Will, jag måste gå, mumlar hon. Förlåt, men något dök upp. Vi hörs senare, ok?

En kyss, en snabb kram, sedan är hon borta. Precis som mina utsikter att överleva helgen.