Tisdag 6:e November

Naturligtvis är Will Marley en gentleman. Han betalar för min hamburgare, ordnar ketchup och extra servetter, och balanserar brickorna ut ur restaurangen som en mästarninja. Bortsett från ett par kråkor är uteserveringen öde. Parasollen över de fem plankborden är sorgligt malplacerade en råkall novembereftermiddag.

Vi slår oss ned mittemot varandra, med brickorna långsida mot långsida. Som en trind liten sfinx tar Daisy plats intill husse. Kanske söker hon skydd, eller så vill hon bevaka mig.

För att fjäska släpper jag en bit hamburgare på marken, och flyttar mig långt ut på vänsterkanten. Daisy är snabb som en skallerorm. I sann labradoranda slösar hon ingen tid på att tugga. Will smeker det guldgula huvudet som spanar lystet mot återstoden av min mat.

- Du hittade vägen till hennes hjärta, Prinsessan.

- På sig själv känner man andra, säger jag och tar halva hamburgaren i ett bett. Daisy och jag har mycket gemensamt.

Will skrattar tyst.

- Jag ser det. Vill du ha påfyllning?

Hamnskiftare föds hungriga, och en cheeseburgare är knappt aptitretare för mig. Men jag vill inte ruinera killen. Så jag gräver fram min söta människosida, och skakar på huvudet.

- Nah, en räcker. Tack, Will. Du är en raring.

- Inte svårt att vara rar mot dig.

För att inte säga något olämpligt tömmer jag halva Pepsiburken i ett drag. Fan, hur umgås man med vanliga människor? Med Liz och Mari brukar jag hålla låg profil. Jag tycker om tjejerna, men de skulle knappast uppskatta mina våldsammare sidor.

- Jag behöver öva på mina höftkast, säger jag när drickan är slut. Träning på fredag?

Genast fångar jag upp skiftet i Wills humör. Han sänker blicken till sina händer, knölar ihop hamburgerpapperet, och vecklar ut det igen.

- Jag är gärna din kastdocka, säger han till sist. Men jag har ett möte med min hyresvärd. Klockan fem, och det drar nog ut på tiden.

- Du ser inte precis överlycklig ut.

Det är en klar underdrift. Hans stressnivå sköt just genom parasollen, och vidare ut i asteroidbältet. Av någon anledning reagerar min varg med att gå in i fightmode. Tydligen inbillar hon sig att Will Marley tillhör mig, att det är mitt uppdrag att skydda honom.

Känslan är överväldigande. Jag har aldrig räddat någon förut, bortsett från mina trevande försök att täcka upp för Conor när vi var små. Annars har rollerna alltid varit omvända. Hela flocken gullar och klemar med Alfas tös.

Will slätar nogsamt ut omslagspapperet med handflatan.

- Det kan hända att han inte är på gott humör. Affärerna har inte direkt exploderat i det sista, och farfars mediciner har gått före hyran ett tag.

- Hur länge?

Han suckar tungt.

- Tre månader. Snart fyra.

Helvete, hans uppgivenhet kickstartar min beskyddarinstinkt. Jag andas långsamt in och ut, tills jag är säker på att rösten inte är ett dovt morrande. När min varg har rasat färdigt harklar jag mig.

- Aj då. Har du pratat med hyresvärden? Frågat om en avbetalningsplan?

- Det borde jag ha gjort. Jag vet inte om det hade förändrat något, men jag kunde ha försökt. Nu tror jag att det tåget har gått.

- Du kan i alla fall chansa. Kan det bli värre?

- Med honom kan det alltid bli värre, säger han ansträngt. Men tänk inte på det, Prinsessan. Jag löser det, på något sätt.

- Hur då?

Han tiger, och jag har ingen rätt att insistera. Ändå böjer jag mig fram och rör hans handrygg med fingertopparna. Äntligen ser han upp. Han ler, men hopplösheten i de höstfärgade ögonen griper tag i mig med skrämmande kraft.

På ren instinkt sträcker jag mig över bordet och tar honom om nacken. Hans andetag kommer i en häftig flämtning, men han möter mig halvvägs utan att hålla emot. Märkligt nog lyckas jag avstå från att slänga mig över honom.

- Hinner du med? frågar jag lågmält. Eller borde jag backa?

Will kupar en gymskrovlig näve om min haka. Hans läppar nuddar min kind, lätt som en viskning.

- Det är upp till dig, Prinsessan. Jag trivs med din takt.

- Säkert? Jag äter inte upp dig om du säger nej.

- Skönt att höra, småler han och låter tummen glida längs min hals. Men du kan slappna av. Jag är inte rädd för dig. Jag har velat kyssa dig sedan du kastade mig åt helvete i parken.

- Bevisa det.

Will fångar min hand. Utan att bryta ögonkontakten går han runt bordet, och sjunker ned intill mig. Med armen om min midja drar han upp mig i knäet.

- Jag är inte rädd för dig, upprepar han milt. Jag är rädd om dig. Förstår du skillnaden? Vi är på lite olika ställen i livet, och det sista jag vill är att göra dig illa.

- Ingen risk. Hos dig är jag på rätt ställe. Precis rätt, faktiskt.

Ljuset i Wills ögon är tändvätska på mina hormoner. Hade jag inte suttit i hans knä skulle jag ha vinglat omkull. Herregud, hur kan han påverka mig så starkt?

- Kom lite närmare, Sessan, säger han mjukt.

Som i en dröm lutar jag mig in mot honom.

- Såhär?

Han skakar sakta på huvudet.

- Närmare. Lägg armarna om mig.

Jag gör som han säger, och plötsligt är min mun knappt ett andetag från hans. Att vara hos honom är som att hitta hem. Ingen stress, ingenting att bevisa. Bara ett lugn i kaoset som är mitt liv.

Varsamt särar hans tunga på mina läppar. Jag jämrar tyst, tvingar mig att inte hålla honom för hårt. Herregud, han får inte gå sönder. Jag måste behärska mig. Kyssen djupnar, och världen omkring tappar all betydelse.

Det vill säga, tills killen i drive-in luckan sticker ut sin vattenkammade skalle ur båset. Tydligen snurrar jorden vidare.

- Ni skrämmer bort betalande kunder, skrikviskar han med handen kupad om sitt headset. Skaffa ett rum, det här är en familjerestaurang. Vi har barn i lokalen.

Jag andas in för att påpeka att vi inte knullar på bordet än, men Will förekommer mig.

- Visst, ursäkta. Vi är färdiga.

- Fan heller, andas jag i hans öra. Så lätt kommer du inte undan.

Hans fingrar rör sig lojt mot min rygg.

- Jag smiter inte, Prinsessan. Fortsättning följer, men jag har en tid att passa. Måste hämta ett recept åt farfar. Ska du hemåt?

- Hem till min bror.

- Då följer jag dig till dörren.

Jag börjar protestera, men tystnar när han placerar en rad kyssar längs min nacke.

- Kvarteren runt dojon är inte promenadvänliga. Om du vill vara ifred kan jag gå femtio meter bakom dig.

- Visste inte att du var så gammaldags, Mr. Marley. Du vet att jag kan ta hand om mig själv.

- Absolut. Se det som en ursäkt att få mer tid med dig. Jag räknar med att du försvarar mig om vi har otur med sällskapet.

Jag småler, men ägnar en privat tanke åt varför i helvete han hyr lokal i ett skiftargetto. När Conor hämtade mig efter träningen fick jag en lektion i hembygdshistoria, och Will borde definitivt inte hålla till i Undangard. Det är ett näste av kriminella gäng och flocklösa galningar, en plats där människor försvinner för alltid. Att Will fortfarande lever tyder på att hans hyresvärd är en hamnskiftare, sannolikt högstatus. Ändå verkar han inte känna igen mig för vad jag är.

- Du får gärna följa mig hem, säger jag lätt. Tyvärr kan jag inte be dig komma med in. Just nu består min privata sfär av en skitig tresitssoffa.

Han svarar med ännu en kyss, som lämnar mig skälvande i hela kroppen. Min stora hemlighet ylar i bakgrunden, men jag trycker undan allt utom här och nu. Sekretessproblemet har aldrig varit i vägen för mig förut. Människor är engångsnöje, de duger i brist på annat. Ungefär som snabbmat. Men tanken på att vara utan Will Marley gör fysiskt ont. Dessutom är min varg en envis jävel. Hon skulle redan slåss på liv och död för att behålla den här killen.

Will börjar samla ihop skräp, och reser sig för att bära bort brickorna. Ångesten kramar till om hjärtat, läcker ut som syra i blodet medan jag iakttar honom. Fan, Pappa Alfa kommer inte att bli glad om jag fäster mig vid en människa. Inte mamma heller, eller flocken. Antagligen finns det bara en person som inte kommer att döma mig kors och tvärs, men jag vill inte grina hos Conor igen.

Någon gång måste jag stå på egna ben.