Lördag 27:e Oktober

- Kan du höra mig, pojk? Seså, öppna ögonen. Du behöver hjälpa till, det var många år sedan jag kunde kånka på dig.

     Farfars röst kämpar sig fram till min utbrunna hjärna. Kroppen svarar dåligt, som att simma i gröt. Vänsterögat är igenmurat, men efter ett par försök lyckas jag fokusera blicken.

     Molntung natthimmel breder ut sig över mig. I periferin skakar skelettliknande grenar ned sina sista löv i den tilltagande blåsten. Tydligen är jag utomhus, utsträckt på rygg i en vattenpöl. Åtminstone hoppas jag på vatten. Bättre än piss, eller blod.

     Fuktigt gräs smetar fast mot nacken, stenplattorna känns som kylklabbar under benen. Nästa sekund får jag en sträv hundtunga i munnen. Daisy vräker trettiofem kilo mot min sönderslagna överkropp, kväver mig med kärlek och segt drägel.

     Farfar schasar undan hundrackan, och hukar över mig. Oron i hans fårade ansikte är ännu ett slag i magen. 

     - Så du lever i alla fall. Jag har försökt få väck på dig i tio minuter.

     Prövande häver jag mig upp på armbågen. Skallen verkar rätt ok. Revbenen också, vilket är ett mirakel. Idioten är inget tekniskt geni, men han slår hårt som fan. Ungefär som att få stryk med en slägga i flera timmar.

     Förortens bedrägliga trygghet flyter sakta på plats, färgdroppar över ett blött papper. Den buckliga soptunnan, stengången upp mot den gröna ytterdörren, grannhusen som försvinner längs gatan i en rad avlånga klossar. Tidningsbudet liknar en knappnål vid horisonten.

     Jag fuktar mina trasiga läppar.

     - Hur kom jag hem?

     - Om jag det visste. Daisy ville prompt ut, så jag fick vackert kliva ur sängen. När jag öppnade dörren låg du här i en hög vid postlådan. Kan du stå på benen nu?

     Jag lyckas ta mig upp på händer och knän, men där tar det stopp. Med en grimas skakar jag på huvudet.

     - Orkar du hjälpa mig?

     - Jag får allt ta och försöka.

     Farfar tar stöd mot brevlådan och räcker mig en hand. Jag gör mitt bästa för att inte tynga ned honom, men kroppen är inte att lita på. Med armen om hans axlar stapplar jag uppför trappsteget innan ytterdörren. Där faller jag samman mot tegelväggen. Handflatorna efterlämnar två blodiga avtryck.

     Farfar stöttar mig in i den murriga farstun. Daisy svansar efter, och fäller mig nästan till golvet.

     - Du ser inget vidare rask ut, pojk. Vill du tvätta av dig?

     Jag undviker att se åt hallspegeln. Så modig är jag inte på fastande mage.

     - Nah. Jag vilar först. Ingen fara, jag har varit med om värre.

     - Har du verkligen det?

     Jag drar på munnen. Bättre än att grina och vältra över problemen på farfar.

     - Hårdhänt sparring, bara. Det är lugnt. Inget är av, inget är trasigt.

     - Hyresvärden igen?

     Mitt leende bleknar. Det sista jag vill är att han ska oroa sig, stress är livsfarligt för honom. Jag sänker blicken, men farfar tar mig om axlarna. En gång i tiden var han i min längd. Nu når han mig knappt till kindbenet.

     - Hör på, Will. Du är en bra grabb, och du menar väl. Men du ska inte bli ihjälslagen för en skröplig gubbes skull. Nu använder du dina pengar till att betala lokalen, så får jag sälja huset. Det borde täcka mina piller och medikamenter i alla fall ett halvår.

     - Sedan då? När vi bor på gatan under en presenning, utan varken hjärtmedicin eller pengar?

     Farfar kramar till om mina överarmar, och jag kväver ett stön.

     - Tja, det tar vi då. Jag är gammal, vem vet hur länge pumpen håller. Mediciner eller ej.

     - Inte ett alternativ, säger jag och rätar upp mig. Vi bor här, Daisy bor här. Ingenting har förändrats. Lita på mig, jag hittar ett sätt att lösa detta.

     Farfar hjälper mig genom den trånga hallen, in i mitt rum. Där kollapsar jag på sängen, fortfarande iförd de blodfläckade träningskläderna. Han bänder av mina skor, och klappar mig på armen. Fingrarna skälver en aning.

     - Vila en stund. Jag tittar till dig med jämna mellanrum.

     - Oroa dig inte för någonting, mumlar jag. Det löser sig. Jag tar hand om det här.

     Farfar stryker sitt grånade hår ur pannan med en nick.

     - Det låter bra, pojk. Sov nu.

     Tonen skvallrar om att han inte tror mig, och det gör han rätt i. Jag är lika nära en lösning som jag är att skita guldägg.

     Att ligga på högersidan är det minst smärtsamma alternativet, så jag kilar in en kudde bakom ryggen som stöd. Fotot på nattduksbordet ler tillbaka mot mig, pappa i full brandmansuniform.

     En barnslig impuls blixtrar förbi. Jag vill röra bilden, hålla den intill mig. Kanske finns något av hans värme kvar i det frysta ögonblicket, rester av hans bullrande skratt. Men pappa är borta, det var åtta år sedan han räddade mig för sista gången. En medalj och ett foto är allt som återstår.

     Jag måste ordna det här på egen hand.