Tack till fightkoordinator @Mrdaddyjay ❤️

Fredag 26:e Oktober

Jag växte upp i en skitig dojo. Innan min första födelsedag tultade jag omkring med pappa på brottarmattan, och tonåren var ett smörgåsbord av blandade kampsporter. Budo, brottning, bare knuckle, och allt däremellan.

     Nuförtiden gör jag inte bort mig i en fight, men min styrka ligger utanför ringen. Jag är en förbannat duktig instruktör. Åtminstone brukar jag vara det. Idag har jag svårt att hålla fokus på uppgiften. Sannolikt för att Idioten väntar någonstans i mörkret, rättfärdigt rasande efter tre månaders utebliven hyra.

     Presentationer, inledande peptalk och uppvärmning passerar på ren rutin. Inte förrän halvvägs in i passet inser jag att en tredjedel av deltagarna har checkat ut. Lilla brunhåriga hasselnöten är eld och lågor. Hon påminner om en ettrig tax. Ett rungande NEJ ekar mellan väggarna, när hon bryter sig loss ur den fräknigas raggarstrypning. Båda skrattar arslet av sig och brottas runt som vilddjur.

     Mörkögda Prinsessan står med ryggen mot väggen en bit bort. Huvudet högt, armarna demonstrativt korsade. Jag har svårt att sätta fingret på hennes sinnesstämning. Trotsig och obekväm på samma gång, laserfokus på minsta ljud.

     Kanske har hon dåliga erfarenheter. Det vore inte första gången en tjej med tragisk bakgrundshistoria dök upp i min dojo. Med leendet på plats släntrar jag bort till henne, och nickar åt Fräknarna och Hasselnöten.

     - Inget för dig?

     Svaret blir en axelryckning utan ögonkontakt. Jag böjer nacken för att fånga hennes blick, men ser till att hålla avstånd. Syftet är att peppa, inte pressa.

     - Om fasthållning och strypgrepp är obehagligt för dig kan vi backa lite. Jag måste inte ha händerna runt din hals. Vi tar det i din takt.

Hon hostar, och gömmer sig bakom långt, ramsvart hår. För en sekund tror jag att hon snyftar, men när hon rätar upp sig syns inga spår av tårar.

     - Inte obehagligt, Mr. Marley, säger hon tonlöst. Jag är inte värst ömtålig.

     - Fint. Ska vi försöka då?

     Prinsessan rycker på axlarna igen, och lyfter upp hakan. Tydligen är hon den tysta, hårda typen. För att inte skrapa hennes hals med mina gymvalkiga handflator smyger jag nävarna på plats. En silkeslen hårlänk glider längs min underarm. Ingen parfym, bara tvål och någon krydda. Nejlika?

     Hon ger mig en värderande blick. Trots den ointresserade fasaden är det en glimt i hennes ögon som gör mig nyfiken. Jag lägger huvudet på sned.

     - Funderar du på något?

     - Vad gör jag efteråt? När jag har kommit loss.

     Här borde jag instruera, se till så att hon känner sig trygg och har händelseförloppet klart för sig. Men magkänslan tar över. Kanske har den här tjejen anledning att vara på helspänn, men rädd är hon inte. I alla fall inte för mig.

     - Improvisera, säger jag istället. Inom rimliga gränser. Ögon och skrev går bort, och inga tänder. Du kan börja när du är redo.

     Hon böjer knäna i fightposition. Tillsynes utan ansträngning trär hon händerna innanför mina armar. Jag tar ett fastare tag om hennes nacke, men de smidiga fingrarna fångar min handled och klämmer åt. För ett ögonblick inbillar jag mig att hon ska knäcka min underarm med ren muskelstyrka. Förvåning sveper förbi i hennes ansikte, sedan slappnar hon av och låter mig få halsen på nytt. Rörelserna tappar kraft, den hårda kroppen blir passiv.

     Trögt drar hon lite i mina handlovar.

     - Jag kommer inte loss, muttrar hon strävt.

     Osäkerheten lyser igenom den kaxiga ytan, och mina ögonbryn far i taket. Vad fan hände?

     - Du har grymt starka nävar, säger jag för att lätta upp stämningen. Imponerande. Fortsätt, du är snart i mål.

     - Jag är färdig, klipper hon av och skakar sig fri. 

     Hon sveper upp vattenflaskan från mattan, vänder mig ryggen och går bort till sina kompisar.

⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯

Så fort småtjejerna har tackat för sig släcker jag ned. Jag skurar inte av mattorna, och avstår från sista kontrollrundan på baksidan. Luffarna och de hemlösa ungarna kommer att plundra skiten ur mig om hänglåset till förrådet inte är på plats, men just nu känns det som ett rimligt byte. Ändå hinner jag inte ut i tid.

     Min hyresvärd möter mig i dörren, blockar utvägen med sin pansarvagnstorso. Hans sedvanliga flin är ersatt av kall beslutsamhet.

     - Dags för räkenskap, sensei. Tillbaka in.  

     Jag tar ett baklängessteg över tröskeln, in i den mörka grottan. Kroppen förbereder sig på en fight, hjärnan gör sig redo att dö.

     - Tråkigt att höra, säger jag så lugnt jag förmår. Går du med på en avbetalningsplan? 

     Orden drunknar av ett knytnävsslag i maggropen. Luften väser ur lungorna när jag landar dubbelvikt för hans fötter. Kroppsminnet får mig korsa armarna över huvudet. Sekunden efteråt fotbollssparkar han mig i revbenen. Kraften i sparken kastar mig bakåt över brottarmattan.

     Jag försöker ruska vett i skallen, men han tar ett enhandsgrepp om min hals och trycker upp mig mot väggen. Ur fickan får han fram en rulle silvertejp.

     - Stilla nu, grabben, säger han lent. Den här biten behöver inte göra ont.

     Fingrarna som pressar en trådig klisterremsa över min mun är fläckiga av motorolja. Till min enorma lättnad täcker han inte näsan. Istället tar han en handfull av min T-shirt och skallar mig rakt i ansiktet.

     Näsblod sprutar över den gula mattan, fyller munnen och rinner ned i strupen bakvägen. Med en sinnesnärvaro som förvånar mig själv lyckas jag svälja utan att kräkas.

     Halvt bedövad registrerar jag att han tejpar ihop mina handleder, varv efter varv tills cirkulationen är ett avlägset minne. Sedan dumpar han mig i den växande blodpölen.

     Hans breda ryggtavla flyter samman med skuggorna när han släntrar bort till sandsäcken i hörnet. Med vänsterhanden krokar han av kedjan som håller säcken, och hivar alltihop åt helvete. Nej. Jag yrar. Ingen chans, den sandsäcken väger minst nitto kilo.

     Utan brådska vänder han tillbaka mot mig. Med de tejpade handlederna under bröstkorgen hasar jag för att komma undan, och förföljs av hans lågmälda skratt.

     - Vi har knappt börjat. Vad sägs om lite värdighet?

     En björnram till knytnäve sluts om mitt hår. Som om jag vore en påse fjädrar släpar han fram mig till den tomma sandsäckskroken. Småvisslande hakar han fast mina tejpade handleder där säcken nyss hängde. Armarna sträcks över huvudet, kroppen rätas ut tills tårna knappt touchar mattan. Hela min vikt vilar i de fjättrade handlederna. Fingertopparna domnar långsamt bort.

     En strimma ljus från fönstergluggen faller på hans väderbitna ansikte, resten av betonggrottan är höljd i dunkel. Jag söker i hans ögon efter ett tecken på att han bluffar, men möter bara tomhet. Uppenbarligen skiter han i om jag lever eller dör.

     I ren desperation skickar jag iväg en tandlös spark, som strandar när han fångar min fotled och vräker mig åt sidan. En tiondel senare följer han upp med en knytnäve mot levern. Smärtan kortsluter nerverna, sänder gnistrande ljusklot genom huvudet. Kroppen blir tung och ledlös.

     Alltjämt småvisslande faller han på knä och drar ut ännu en lång remsa silvertejp. När han kliver tillbaka för att beundra sitt verk är mina underben en grå kokong.

     - Andas, Will, säger han milt. Du dör inte idag, men du går nog inte upprätt härifrån heller. Vi har en lång natt framför oss.