Måndag 20:e Augusti

Jag låter jobbtelefonen försvinna ned i det vadderade kuvertet. Dubbla tejprader, som om det vore Mike Callahan jag skickade till Heta Fröjders postbox. Kassörskan kostar på sig ett leende när hon tar emot försändelsen. Jag blixtrar ett tillbaka, och betalar för frakt plus en lakritsglass.

Ute i solen skalar jag pappret av glasspinnen. Ensam på parkbänken är jag en ö bland människor och monster. Conor flyttar skrot hos Jameson, Jack har varit på långkörning i över en vecka, och fler vänner har jag inte. Så jag njuter av min glass, och vetskapen om att jag har väst obscena ord till främlingar för sista gången.

När jag slickar lakritsresterna av pinnen skuggas solen av en spenslig figur. Jag gömmer mig bakom mitt impulsiva men väldigt avsiktliga leende. Oftast är min gränslösa persona tillräckligt för att omvärlden ska dra sig undan. Att se glad ut och fortsätta framåt funkar inte varje gång, dock.

Mike bär samma kläder som sist, möjligen lite lortigare. Det blonda håret glänser i solskenet. För att vara en potentiell mördare ser han rar ut. Askungen, innan gudmor och bibbedi-boo.

Jag klappar det flagnande träet bredvid mig. Mitt leende sitter som cementat.

- Det här stalkandet börjar bli löjligt. Så snygg är jag inte.

Märkligt nog är det lättare att behålla lugnet nu än häromnatten. Kanske har med tidpunkten att göra. Mörkret gör alla skräckfigurer tiofalt värre.

Mike Callahan besvarar min invit genom att sjunka ned på bänken.

- Du är söt som en silkesdocka, säger han galant och lutar sig mot ryggstödet. Men jag är nog skyldig dig en ursäkt. Skrämde jag dig sist?

- Var inte det poängen?

- Aj, då. Jag var kanske för entusiastisk. Jag ville bara visa mig intresserad. Tillmötesgående, du vet.

- Genom att spionera på mig? Snoka reda på min hemadress?

Han ser en aning skuldmedveten ut, och jag vrider om ishackan ytterligare.

- Din telefonterror sätter spår, Mister Mike. Jag knivhögg Conor när han kom hem i fredags. Av misstag, förstås. Jag trodde han var du.

Mike stirrar på mig. Att han verkar skärrad gläder mig.

- Törs jag fråga hur dramat slutade?

Med en grimas gnider jag bulan i pannan.

- Ingen blev allvarligt skadad. Men tänk dig för. Det kommer att kosta dig att förfölja mig. På ena eller andra sättet.

- Förlåt, sötäpplet, säger han skamset. Jag förstod inte att du blev så rädd.

Jag lägger huvudet lite på sned. Det låter som om han ber om ursäkt för en snattad tvättstugetid.

- Du har en del kvar att lära om socialt samspel, Callahan.

- Jo, tack. Det har jag hört förut. Jag är episkt osmidig med folk.

- Årets underdrift.

Han suckar tungt.

- Ok, jag är värdelös. Inte farlig, dock. Jag lovar och svär. Bara för spontan för mitt eget bästa. Kan du inte läsa tankar i telefonen, förresten?

- Varför tror du att jag kan läsa tankar? frågar jag i normal samtalston, samtidigt som jag tuggar på glasspinnen.

Mike flackar lite med blicken.

- Är inte det din grej? Tankeläsning och spådomar?

Mina ögon smalnar när jag stirrar ingående på honom. Kanske kan jag se in i hans hjärna om jag tittar tillräckligt länge.

- Sanningen, Mr. Callahan. Inget mer spel. Vad vill du?

Han tummar lite på ärmen till den slitna hoodien.

- Ok. Sanningen är att sierskan i Wolf's Cross är något av en kändis.

Jag vrider glasspinnen mellan fingrarna, medan jag försöker smälta vad han säger.

- Känd?

Mike nickar.

- Du skulle lätt kunna leva på dina talanger. Ta betalt för spådomar, till exempel.

- Låter inget vidare. Jag har varit naturvidrig i hela mitt liv, Mikey. Det sista jag behöver är en cirkus omkring mig.

- Jag gissade att du skulle säga så. Någon sa att du inte gillar uppmärksamhet kring dina förmågor. Därför testade jag en annan ingång. Kanske inte så välbetänkt, med tanke på din stora varg. Han verkar inte uppskatta konkurrens.

Jag himlar med ögonen.

- För det första. Du är inte, har aldrig varit, och kommer aldrig att bli konkurrens. Och nummer två. Problemet är inte din fejkförälskelse. Du är en ensamvarg. Conor har dåliga erfarenheter av sådana som du.

- Där är han i gott sällskap, sötäpplet. Antar att jag är det rara undantaget som bekräftar regeln. Och nu när vi ändå pratar ut... Kan du spå mig?

- Tror inte det, säger jag sakta. Du är väldigt svår att få grepp om. Och jag har varit i en svacka ett tag.

Plötsligt ser han så eländig ut att jag nästan tycker synd om honom.

- Kan du i alla fall försöka? Jag önskar att jag kunde betala dig, men jag bor i ett garage för tillfället. Jag kan måla av dig som ersättning, tillägger han hoppfullt.

- Det har inte med pengar att göra. Jag menade vad jag sa, mina krafter håller på att försvinna. Något hände...

Min röst tonar bort när jag inser vad jag var på väg att säga. Mike Callahan betraktar mig sökande, och jag skakar på huvudet.

- Det kvittar. Berätta om dig själv. Vem vet, jag kanske ser något.

Han rotar runt i fickan och får upp en fimp. Omständligt stryker han eld på en tändsticka.

- Alfa slängde ut mig för ungefär ett halvår sedan, börjar han och suger i sig ett långt bloss. Eller rättare sagt, min farfar sparkade ut mig. Sak samma, han styr både flocken och familjen.

Jag blundar, låter sinnet bli tomt. I utkanten av den vita dimman bakom ögonlocken skymtar något varmt, blomstrande.

- Du målar, säger jag överraskat. Du är en konstnär på riktigt.

- Jag sa ju det. Trodde du att jag försökte imponera på dig?

Hans ton är rörande, som om det chockar honom att någon tvivlar på hans begåvning.

- Hur gammal är du, Mike? Nitton?

- Bra gissat. Jag fyllde i förrgår. Gammal nog att döda drömmarna och gå in i familjeföretaget. Åtminstone var det planen, tills jag blev utslängd.

En lång rad avgasläckande plåtskelett rullar förbi min näthinna.

- Bilförsäljare, säger jag med en grimas. Du som inte tycker om kostymer. Eller folk. Eller fordon.

Så slår jag upp ögonen.

- En olycka. Någon krockade, det var allvarligt. Riktigt allvarligt. Det var därför de slängde ut dig.

Hans kinder flammar i rött, och plötsligt framstår det som vansinnigt att jag har varit rädd för den här killen.

- Sant, muttrar han. Antar att jag inte är osynlig för dig längre?

- Verkar inte så. Det kan ha bidragit att jag trodde du var ett monster, Mikey. Jag spår bäst när jag inte är vettskrämd.

- Inte tillräckligt mycket monster för flocken, för mycket monster för dig. Ödets ironi, sötäpplet. Jag passar inte in någonstans.

Jag släpper ut luften mellan tänderna i ett långt andetag. Mike Callahan vet inte om det, men han riktar en strålkastare mot mina egna spöken.

- Är det därför du vill att jag spår dig? För att hitta ditt sammanhang?

- Nope. Jag vet vilket sammanhang jag inte vill tillhöra, resten faller på plats så småningom. Men min storebror dog för drygt ett halvår sedan. Kan du... nå honom? Fråga honom en sak åt mig?

- Ledsen. Fel yrkesgrupp, jag har aldrig varit värst medial. Och dessutom är jag ringrostig.

Hans ansikte slocknar, axlarna faller ihop som en vissen blomma. Sorgen svävar i ett blått dis omkring honom.

- Du kan inte göra mig besviken, säger han tyst. Jag förväntar mig inga mirakel, och du behöver inte vara rädd för mig. Jag är bara en arbetslös konstnär. Familjens klant, ett får i ulvkläder. Snälla.

Lille Mikes ord får något att falla på plats inuti mig.

Han har rätt, jag är livrädd för den parallellvärld som jag numera är djupt indragen i. Alla skräckskapelser som bebor Conors verklighet skrämmer klarsynen ur mig.

Jag vaknar rädd, går genom dagen rädd, somnar rädd. Jag är till och med skräckslagen i mina drömmar. När blev jag så hjälplös?

Svaret presenterar sig med obeveklig klarhet. Jag förlitar mig på att min stora, varma varg ska skydda mig. Men Conor kan inte bära mig genom livet, och rädslan tränger undan mina krafter.

Jag måste öppna ögonen igen, måste se klart. Även det som är smärtsamt att uthärda.

Jag dröjer en sekund innan jag tar Mikes färgfläckade hand i min.

Lika självklart som förr svämmar intrycken över mig - Mikes storebror, en äldre kopia av honom själv. De brottas på gräsmattan, storebror låter Mike vinna. Storebror beundrar Mikes tavlor. Blicken lyser när han ser på dukarna. Två vargar springer genom skogen, sida vid sida. Storebror kör iväg i en grå Volvo. Bromsar som skriker, blod, kaos. Storebror tonar bort i en virvel av stjärnor.

- Tommy skulle byta de rostiga bromsskivorna, säger jag stilla. Men han glömde. Olyckan var inte ditt fel. Din bror är hos dig, han älskar dig så mycket. Och han vill att du målar färdigt tavlan med vargarna.

En odefinierbar spänning släpper taget, och rinner bort ur Mikes ansikte.

- Då vet jag. Tack, sötäpplet.

Som en katt sträcker jag ut ryggen i en båge. Jag känner mig viktlös, fylld av solljus. Mike lutar sig tillbaka. Där jag förut såg tomhet omkring honom skimrar en palett av färger.

Jag vinkar med fingertopparna innan jag går, och han småler. Inget avsked, inga falska artighetsfraser. Bara två krokiga vägar som löpte jämsides ett ögonblick.

När jag sätter nyckeln i ytterdörren tvekar jag, men varken människa, monster eller mittemellan kan blunda för verkligheten hur länge som helst. Alla vägar leder till avgrunden.

Frågan är om jag är modig nog att släppa taget och falla fritt.