Fler än femtio skiftare trängs runt den tejpade ringen. Åskådarnas andetag stiger i en vit dimma mot taket, vrålen blandas med det stumma ljudet av knytnävar mot kött. De som slåss dunsar in i publiken, kastas tillbaka och rullar runt i snöslasket på golvet.

     Verkar som om Boone Greyson vinner, åtminstone av ropen att döma. Inte för att jag är förvånad. Han är inte mycket längre än jag, men grov som ett jävla troll. Axlarna ser ut att vara huggna i granit. Ansiktet är ärrat, och det är rätt uppenbart att han har slagits hårt för sitt utseende. 

     Tjuten från hopen exploderar när Greyson fotbollsparkar motståndaren i ansiktet. I de efterföljande applåderna lyfter han armarna, och våra blickar möts över avståndet. Skenet från stormlyktorna lyser upp hans ögon. Grå, lite sneda, och fullkomligt frikopplade från empati.

     Jag böjer nacken och fokuserar på mina rödnariga händer. I över en timme har jag frusit arslet av mig på den här bänken. Jamie lutar sig mot min axel, blekblå om läpparna. Vore det inte för honom, så hade jag knappast suttit här.

     Allt som allt är kvällen en uppvisning i antiklimax. Försäljningsplanerna har strandat, liksom Tylers ansträngningar att få oss härifrån. Ingen taxi vill ta en körning till Rainy Shallows i snöoväder, och telefonmottagningen är kaos. Att ringa Cian är inte att tänka på.

     Jag häver mig upp och sträcker ut ryggen. Jamie blinkar lite yrvaket.

     - Vad händer?

     - Måste pissa, säger jag med en nick mot dörren.

     Han sjunker tillbaka och drar upp knäna mot hakan.

     - Gå inte vilse, sötnos.

     Vrålen omkring boxningsringen når ännu en topp, följt av hackande kräkljud. På väg ut tränger jag mig motströms mellan nya åskådare som väller in genom dörren. Jag begriper inte hur de tog sig hit, men Tyler lär bli glatt överraskad. Fler munnar att mätta.

     Ropen från arenan suddas ut till ett brus i bakgrunden när jag går genom de nedsläckta korridorerna. Mina steg studsar mot väggarna. Känslan är klaustrofobisk, trots lokalens storlek.

     Utanför har vinden fått nya krafter. Jag andas snabbt tre gånger, sedan biter jag ihop och kliver ut i snön. Bredvid Tylers rishög står nu ett femtontal bilar och en röd motorcykel. Synen är så bisarr att jag undrar om jag fått i mig en av sagotabletterna av misstag. Vem fan tar ut motorcykeln i ett snöoväder?

     Vinden rycker nästan omkull mig. Jag drar upp gylfen och vänder mig om, just som dörren blåser igen med en skarp smäll. Med domedagen i maggropen sträcker jag ut handen. Handtaget vickar menlöst upp och ned.

     Fan, det här är inte sant.

     Jag blundar och väntar i tio sekunder innan jag försöker igen. Naturligtvis är dörrjäveln lika låst nu. Som en idiot kastar jag mig med axeln mot dörrskivan, om och om igen. Samtidigt sveper snön in över mig, och förvandlar mig till en istapp. Jag trodde inte det var möjligt att frysa mer, men tydligen var timmen på bänken bara förberedelse.

     Fem bortkastade minuter senare tar jag mig samman. Idrottshallen är stor som en galleria. Rimligtvis finns det mer än en ingång.

     Huttrande börjar jag vandringen runt byggnaden. Efter bara ett par steg snubblar jag över järnstaven från en lyckligare tid, då dörren fungerade som den skulle. Att ha ett vapen känns bättre än att möta mörkret tomhänt, så jag plockar upp staven och trevar mig fram längs fasaden.

     När jag tittar runt hörnet på motsatta kortsidan får jag nästan hjärtstopp. I det disiga ljuset från en ficklampa avtecknas konturen av en karl mot den snöiga bakgrunden. Han står med ryggen åt mitt håll, knappt fem meter bort. Som ett bytesdjur dyker jag ned på händer och knän intill husväggen. Järnstaven försvinner i snön.

     Sekunderna rinner iväg medan jag hackar tänder. Varför i helvete står han bara där?

     Kylan får tankarna att släpa sig fram. Han borde inte ha upptäckt mig. Jag har vinden i ansiktet, och blåsten dödar alla ljud.

     Till slut vågar jag mig på att sträcka på nacken, och upptäcker att han håller en telefon tryckt mot örat. Samtidigt för vinden hans vittring åt mitt håll. Bestörtning och panik flödar över mig. Herregud, mannen framför mig är Craig Molloy.

     Efter Ruadh är Craig högst i näringskedjan. Han är tillräckligt mycket Alfa för att skrämma skiten ur de flesta, och olyckligtvis har vi en rätt skakig historia. En penny för varje uppfostrande blåmärke han gett mig, och jag kunde ha beställt en privat helikopter härifrån nu.

     Telefonen försvinner ned i hans jackficka. Han rör sig framåt, bort ifrån mig, och jag halvkryper sakta efter. På något sätt måste jag varna Jamie. Tyler också, även om han inte förtjänar det.

     Craig stannar igen, samtidigt som någon griper tag i mig bakifrån. Chocken kväver mitt skrik, sedan tar instinkten över. Jag snurrar runt, får tag i en bylsig jacka och rycker till.

Figuren följer med utan motstånd. Flämtningen av utandningsluft för med sig en dämpad svordom, och det går upp för mig att killen under mig är Jamie. Han breder ut armarna åt sidorna i en besegrad gest.

     Fort som fan slänger jag handen över hans mun och pekar. Jamie följer min rörelse med blicken.

     - Craig, mimar jag.

     - Hurra, mumlar han mot min handflata.

     - Säg att du ställde upp dörren.

     - Jag satte en sten emellan. Men det börjar dra åt helvete där inne. Efter sista matchen vill ingen slåss mot Greyson, och nu kräver han vinstpengar för walk over.

     Jag suger in luft mellan tänderna och slänger en blick bakåt.

     - Är du ok?

     - Visst. Det är Tyler som har problem.

     Längre fram vänder Craig huvudet åt vårt håll. Jag pressar ned kinden i snön. Jamie blundar hårt. Jag sträcker mig mot honom och nuddar hans stelfrusna hand. Han ser inte upp, men våra fingrar flätas samman och håller fast.

     När jag lyfter på hakan är Craig borta. Mörkret är som en säck omkring oss. Jamie kryper närmare och pressar sina kalla läppar mot mitt öra.

     - Vad gör vi, sötnos?

     Jag torkar slasket ur ansiktet med jackärmen, men hinner inte svara. En tung figur landar över oss, och rycker tag i Jamie. Skräcken rinner av mig när jag hör Tylers rasande viskning.

     - Jävla idioter, jag borde slå sönder er båda två. Vad fan gör ni här ute?

     Jamies protester tystnar när hans bror ruskar om honom.

     - Du håller käft när jag ställer en fråga. Nu drar vi härifrån.

     Halvhukande släpar han med sig Jamie mot de parkerade bilarna. Jag snubblar efter, ramlar, och kommer upp igen.

     - Men grejerna då? frågar Jamie andfått.

     - Skit i grejerna. Vi har fått besök. Hayes, rör på dig!

     - Craig är här, flämtar jag i motvinden bakom honom.

     - Jag märkte det. Han är därinne.

     Tyler snurrar runt, som om en tanke slår honom. Han släpper Jamie och hugger tag i min jacka.

     - Varför är Craig Molloy här?

     Jag försöker komma loss, men han tar min nacke i ett skolgårdsgrepp under armen. Vinden piskar mig i ansiktet, håret döljer sikten. Det enda jag ser är Jamie, fastfrusen med ett glasartat uttryck i ögonen.

     - Fråga dina gäster, spottar jag fram.

     Tyler rycker tag i mitt hår och rätar upp mig.

     - Har du läckt till Alfa?

     - Hur dum är du? vrålar jag. Ruadh slår ihjäl mig om han får veta att jag säljer åt dig.

     Tyler stirrar på mig ett ögonblick. Bakom oss hörs ett plötsligt tumult. En grupp karlar med ficklampor väller ut ur arenan. Av rösterna att döma är de ordentligt förbannade. Några gormar om vadhållningspengar, en annan vill ha betalt för sin match.

     Tyler svär och kastar mig åt sidan. Jag halkar på en isfläck under snön, och far huvudstupa utför en slänt ned mot sjön. Fallet slutar platt på rygg, smällen slår luften ur mig. Jag får inte ur mig ett ljud där jag kippar efter andan. Jag kan bara ligga orörlig och höra Tyler och Jamie försvinna i mörkret.

     En motor vrålar igång, strålkastare bländar mig för ett par sekunder. Jag rullar runt och ser Tylers baklyktor försvinna i ett moln av snö och avgaser. Det här är ett dåligt skämt. Ingen chans att de lämnar mig.

     Inte Jamie.

     Inte ens Tyler skulle överge mig mitt ute i ingenstans, med Boone Greyson i närheten.

     Aldrig.

   Jag väntar på att de ska backa tillbaka, att skämtet ska avslöjas.

Men ingen kommer.