Sex hållplatser för tidigt snubblar jag av skolbussen, och drar upp jackkragen mot vinden. En kort stund ser jag efter de försvinnande baklyktorna, sedan slänger jag ryggsäcken över axeln och tar sikte på muren av loftgångshus. Solen hänger redan lågt, och mitt jävla utegångsförbud komplicerar situationen en hel del. Ska jag få det här gjort innan de saknar mig därhemma är det läge att öka tempot.

Höger vid parkeringen, nedför backen, höger igen vid gungställningen. När jag passerar förbi kvarterets jourlivs skymtar Charlene Linwoods gula lockar vid frukthyllan. Läpparna rör sig som om hon nynnar, medan hon synar en apelsin. Jag skakar fram håret över ansiktet.

Nummer 6 med den skeva postlådan är krysset på min skattkarta.

Jamie har inte hört av sig sedan han kom hem från sjukhuset. Jag är inte dum i huvudet, jag fattar varför det tar emot. Överdosen levererad till mitt sovrum, plus sveket i Rainy Shallows är begripliga skäl att undvika mig ett tag. Men tålamod har aldrig varit min starka sida.

Av flera anledningar känns det optimistiskt i överkant att knacka på ytterdörren. I alla fall om jag vill sköta det här utan vuxeninblandning. Istället värmer jag ihop en snöboll av krispiga frostrester, och hivar iväg den mot Jamies ruta. Efter tre kast sticker Joe Linwood ut sitt tunnhåriga huvud.

Skymningen och en rododendronbuske räddar mig. Jag dyker bakåt in bland de stela bladen, och biter ihop käkarna när armbågen dunkar i rabattkanten. Där blir jag liggande, tills Joe drar igen fönstret med en smäll. Svordomarna hintar om att han inte är på något solskenshumör.

Trögt häver jag mig upp på huk, och går igenom alternativen. Fan, det bär mig emot att ge upp redan, men utsikterna att få tag i Jamie idag verkar rätt usla. Om Rory ger mig lift i vraket kanske jag hinner hem före Ruadh.

Jag gräver upp mobilen ur fickan och scrollar längs kontaktlistan. Rory låter inte värst imponerad när det går upp för honom vad jag sysslar med.

- Förbannat onödigt, lillkillen. Du är fan världsmästare i dålig impulskontroll.

- Visst. Jag står utanför Jamie nu. Kan du hämta mig?

- Det vet du. Men jag begriper inte hur du tänker. Har du fobi mot att följa Alfas regler?

Jag biter ihop och trycker bort samtalet. Bättre än att häva ur mig något jag får ångra när vi ses. Rory kan vara rätt långsint. Dessutom tröttnar han snabbare än Cian på att dalta med mig.

Nästan genast lyser ett meddelande upp skärmen.

Hos dig om 20.

Jag hinner få undan telefonen, innan fönstret på nedervåningen skjuts upp. En ängel av spunnet socker kikar fram mellan de tunga gardinerna. Den trådslitna t-shirten hänger som en säck omkring honom, ögonen är nästan självlysande blå. Han är så jävla fin att mitt hjärta stannar.

På två sekunder trampar jag ner den vissna rabatten framför huset. Jamie får tag i min jacka och drar mig närmare, tills tegelväggen mellan oss tar emot. Jag tillåter mig ett ögonblick där ingenting betyder något, förutom att han är hos mig.

Jamie plockar bladrester ur mitt tilltrasslade hår, löser upp små knutar med fingertopparna. Nariga läppar nuddar min kind.

- Kommer du in, sötnos?

Han öppnar fönstret på vid gavel, och jag häver mig upp med handflatorna mot plåtblecket. Hoppressad snö släpper från skosulorna när jag landar i gästrummet.

Runt väggarna löper en ringmur av skåp och hyllor. Bäddsoffan i hörnet ser dumpstrad ut, vilket skulle förklara den inpyrda lukten. Skuggspelet från den trasiga rislampan bidrar till känslan av en grotta.

Jamie smyger igen fönstret, och drar för gardinerna. Det är ovant att se honom röra sig så sömngångaraktigt.

- Tresitsig, säger han och sjunker ned i soffan. Gott om plats.

Jag sätter mig bredvid honom, med handen mot hans lår. Trots att jag kommer utifrån är det han som skakar, av köld eller något annat. Jamie flätar ihop fingrarna med mina. Åt helvete med verkligheten. Jag vill vila i minnet av hur det kändes att lita på honom. Fan, jag längtar tillbaka dit.

Han ser upp på mig genom den ljusa luggen.

- Så, hur mår du?

- Jag är ok.

- Löste det sig därhemma? säger han och flyttar sig närmare. Vad sa Alfa?

- Det är som vanligt. Skitsamma. Du då? Du var rätt sliten sist jag såg dig.

Han biter sig i underläppen.

- Mitt eget fel. Jag borde inte ha kommit hem till dig sådär.

- Bättre än att dö ensam.

Jamie krymper ihop, men viker inte undan med blicken.

- Fan. Jag är så jävla ledsen, sötnos. Jag fattade inte att du blev ensam kvar. Tyler sa att du skulle lifta med Craig. Kan du förlåta mig?

Kan jag? Jag vill inte gräva där nu, vill inte veta.

- Hur blir det med Trinity Academy? frågar jag istället. När börjar du?

- Morsan och farsan ångrade sig. De behåller mig här hemma, trots allt.

- Du stannar?

- Yup. Alfa pratade vett i morsan. Hälsa och tacka, när du träffar honom.

Tankarna tumlar om varandra, men kommer av sig när Jamie kysser mig på halsen. Långsamt glider hans fingrar innanför min jacka. Jag sitter orörlig medan han smeker cirklar längs min mage, upp över bröstkorgen.

- Jag saknar dig, mumlar han hest.

Illusionen av närhet gör så jävla ont. Plötsligt orkar jag inte mer. Abrupt tar jag honom om armarna, naglar fast honom mot soffryggen.

- Jag saknar dig också, för helvete. Varför tror du jag är här? Men det är för sent. Du hade din jävla chans, och du missade den.

Inte förrän jag yttrar orden högt går sanningen upp för mig. Det har varit för sent för oss länge.

Han slappnar av i mina händer.

- Jag vet.

Inga tårar, bara min egen längtan speglad i två ord. Jag faller tillbaka mot soffkuddarna med en torr snyftning. Jamie lutar pannan tungt mot min axel. Jag blundar, och andas in hans doft. Vinteräpplen, och något varmt, precis utom räckhåll.

- Är vi fortfarande vänner? mumlar han i min jacka.

- Tror inte du och jag var vänner. Vi var något annat.

Alldeles för snart ringer telefonen i min ficka. Rory är på plats, ögonblicket är över. Jamie huttrar och kryper ihop med knäna under t-shirten. Jag nuddar hans kind i en snabb kyss. Bara en sista gång.

- Måste gå. Vi ses.

- Älskar dig, sötnos.

- Samma, mumlar jag och vänder mig ifrån honom.

Vad finns mer att säga?

➖➖➖☽☾➖➖➖

I hallen hälsas jag av de vanliga hemmaljuden. Min mor slamrar med grytor, fläktens brus, en dämpad radio. Ruadh hjälper min syster med matteläxan. Konstigt nog kommenterar ingen att jag är nästan två timmar sen.

Ansiktet i spegeln över hallbyrån får mig att haja till. Visst, ytan stämmer – bruna ögon, strävt hår i toviga slingor ned över ryggen. Men idioten som ser tillbaka på mig reagerar inte som han ska. Fan ler han åt? Flinet som förvrider hans mun påminner alldeles för mycket om min far.

För att inte krossa spegelglaset vänder jag mig om, och sparkar ryggsäcken åt helvete. Tunnelseende hjälper mig uppför trappan, in i mitt rum. Där slänger jag igen dörren, och sliter nästan av handtaget.

Ett steg i taget fram till sängen. Fokus, andas djupt. Håll ihop lite till. Kroppen landar tungt på mage. Med ansiktet i kudden släpper jag taget och vrålar ur mig toppen av isberget. Men det räcker inte.

Fanihelvete, jag måste ut. Måste springa, måste skifta hamn, måste slåss tills känslorna brinner ur mig.

En tveksam knackning på dörren. Jag vrider lite på huvudet. Genom ögonfransarna urskiljer jag min mor i dörröppningen.

- Ropade du, Conor?

Utan att svara vänder jag ryggen åt henne. Avvisandet har inte önskad effekt. Hon smyger över golvet och sjunker ned på knä vid sängen.

- Maten står på bordet, vännen. Kommer du ner och äter med oss?

Min högerhand knyts om lakanet tills de sneda knogarna värker. Håll käft, bit ihop, säg ingenting. Hon ska inte se den här sidan av mig.

Kanske anar hon mina tankar, för hon klappar mig på huvudet och reser sig.

- Då sparar jag en tallrik åt dig. Cian ringde, förresten. Han skulle höra av sig igen.

Jag ligger kvar och stirrar in i väggen. Skuggorna växer allteftersom eftermiddagen övergår i kväll.

Ännu en knackning. Dörren öppnas. Jag vänder mig inte om, ingen kommer in.

Tusen år senare jagar hungern upp mig. Jag häver mig ur sängen, och hittar en bricka mitt på golvet.

Ett glas chokladmjölk.