Skalet av min mor väntar på mig i hallen. En askgrå aura av stress och sjukhuslukt omger henne, ögonen har tappat all glans. Fort som fan gömmer jag den söndriga handen i fickan. Hon behöver inte ännu en orsak att oroa sig för igeln som har tappat henne på livsglädje de senaste dagarna.

För att sockra lite på mina synder torkar jag skorna på dörrmattan, och sparkar in dem under skohyllan. Min mor nickar åt köket.

- Är du hungrig?

Hennes första ord till mig sedan örfilen i Rainy Shallows, och naturligtvis handlar det om mat. Jag har inte ätit på gud vet när, men min mage är prio sist just nu.

- Mamma? Hur mår Jamie?

- Läkarna gör allt de kan, och Charlene och Joe är hos honom. Läget var stabilt när vi åkte.

- Stabilt bra, eller stabilt åt helvete?

Tystnad. Ögonblicket av tvekan får mig att gå sönder inuti.

- Snälla, viskar jag. Bara säg det.

Hennes armar sjunker ned längs sidorna.

- Han är fortfarande medvetslös, Conor. Ingen vet exakt vad han har fått i sig, men blandningen verkar hämma hans förmåga att återhämta sig. Förhoppningsvis är det tillfälligt.

Min hjärna spinner iväg i ett trassel av katastroftankar. Är den söndriga killen som spydde över min säng allt som finns kvar?

- Får jag träffa honom?

- Så småningom, vännen. Kom och ät något nu.

Jag skakar på huvudet och vänder mig mot trappan. Hon låter mig gå. Gissningsvis är det en lättnad att jag försvinner ur hennes åsyn.

I mitt rum trampar jag fram och tillbaka, i väntan på att telefonen ska ringa, på att huset ska rasa, på vilken utväg som helst. Något måste hända.

Efter att jag har rotat igenom varje vrå av hjärnan utan framgång blir jag stående med händerna mot fönsterbrädet. Tylers gröna Ford sticker upp som en lövholme mitt i midvintern. Fan vet hur det har gått för honom, men det spelar ingen roll. Min utväg viftar med armen och får mig att glömma allt annat.

Det är en idiotlösning, som kommer att kosta så inihelvete mycket egentid med Alfa. Men Chevonnes ord hemsöker mig igen. Kanske är detta chansen jag inte får missa.

Jag kastar på mig en svart huvtröja, och hittar ett par utsprungna löparskor i garderoben. Sedan hakar jag av haspen till fönstret. Utan att se tillbaka häver jag fötterna över kanten.

Jag tar mark med ett stön. Ovansidan av min näve liknar rå köttfärs i morgonljuset. Hur tänkte jag, som dämpade fallet med spillrorna av min hand?

Varken Ruadh eller Tyler syns till. Hopkrupen halvspringer jag längs husväggen, duckar förbi fönstren och landar med andan i halsen intill Forden. Bakdörren gnäller i protest mot att jag tar i handtaget. Snabbt ålar jag in på golvet, och gömmer mig under en kvarglömd jacka.

Tröjan suger upp fukten från den kladdiga bilmattan, det är trångt som fan, och om Tyler skjuter bak sätet är det ute med mig. Mitt enda hopp är att han har tankarna på annat håll. Och att han har supit bort vargförmågan att fånga upp luktspår.

Ungefär en halvtimme senare krasar fotsteg i snön utanför bilen. Röster i lågmält samtal, Ruadh och Craig. Om Tyler är med så håller han käft, vilket jag har full förståelse för.

Förardörren öppnas, och jag gör mig så platt som möjligt. Nu gäller det.

Alfa kliver in bakom ratten samtidigt som mitt hjärta gör en faceplant i bröstet. Herrejävlagud, om han hittar mig här.

Uppenbarligen ler någon mot mig, för Ruadh rotar bara igenom handskfacket och får med sig en handfull plastpåsar med vita tabletter. Sedan vänder han ryggen till och låter Tyler ta plats i förarsätet.

Tydligen är Ruadh inte en del av den här festen, för bilen rullar iväg utan honom. Vi har inte ens kommit hundra meter ifrån huset förrän Tyler harklar sig. Han håller blicken på vägen, men allvaret i hans röst är en tydlig varning.

- Jag vet inte hur du hamnade här, Hayes. Men jag hoppas att du har en bra anledning.

Med en grimas börjar jag häva mig upp. Han skakar på huvudet.

- Ligg kvar ett tag. Vi har sällskap, Alfa och Craig är bakom.

Jag sjunker ned på golvet igen. Under sätet ligger en varningstriangel, en varselväst och en flaska låsolja. Tyler måste ha snott bilen av någon med framförhållning.

Han blinkar in mot vägkanten, och blir stående på tomgång. Luften fastnar i min strupe när Ruadhs SUV kör upp jämsides. Jag trycker kinden i slasket på golvmattan och väntar. Tyler hissar ned rutan, och Alfas röst slår ned som en stressblixt i magen.

- Problem?

- Bara ett samtal jag måste ta, säger Tyler med en axelryckning. Ska inte ta lång tid. Är det ok?

Jag är motvilligt imponerad av hans förmåga att hålla masken, särskilt med tanke på att han står högt upp på Alfas skitlista just nu. SUV:en passerar förbi, motorljudet tonar bort i nästa kurva. Tyler drar ett djupt andetag.

- Ok. Jag väntar, Hayes.

Jag sätter mig i baksätet.

- Vems är bilen?

- Min farsas, men det hör inte hit. Ge fan i att byta ämne. Börja prata, annars är resan slut för din del.

Jag flyttar mig lite åt sidan. Tylers tålamod brukar vara rätt övergående.

- Du vet att Jamie ligger på sjukhus? Tanken var att åka med dig dit, och ta fortsättningen på uppstuds.

- Ska inte småkillar som du fråga mamma innan de sticker hemifrån?

- Varför tror du jag liftar med dig?

Tyler drar handen över skallen. Det korta, mörkbruna håret silar mellan hans fingrar när han skakar på huvudet.

- Jag fattar, Hayes. Det gör jag verkligen, men jag pratade med morsan nyss. Jamie har all tillsyn han behöver. Du kan inte göra något för honom. Han kommer inte ens veta att du är där.

- Jag kommer att veta.

Han betraktar mig där jag hackar tänder i min blöta hoodie. I vindrutan stirrar min skuggfigur tillbaka på mig, en unge i en kropp som håller på att växa ifrån honom. Tyler suckar.

- Du har inte tänkt igenom det här. Fixar du att ta följderna när du träffar Alfa?

Jag rycker på axlarna.

- Efter Rainy Shallows spelar det ingen roll vad jag gör. Han kommer att mörda mig.

Tyler lyfter på ett ögonbryn, och jag stönar tyst.

- Vad tror du? Jag överlever, men det gör rätt ont att bryta mot hans regler.

- Gör inte det då. Ingen tvingade dig att sälja åt mig.

- Jag ville hjälpa Jamie.

- Romantiskt. Tror du han mår bättre om du drunknar i samma skit som han?

Jag tror fan inte mina öron.

- Det där kom knappast ur rätt käft. Vad väntar du dig att jag ska göra? Ingen annan hjälper honom ur helvetet du drar in honom i.

Jag sparkar upp dörren, och kliver ut i vägrenen. Tyler följer efter och slänger armen om mina axlar. Jag rycker och vrider mig, men tar mig inte en millimeter ur hans grepp.

- Släpp mig, morrar jag. Jag behöver inte dig eller din hjälp.

- Visst. Jag vet, du kan själv. Kom nu, Hayes. Sätt dig i bilen.

Jag sväljer impulsen att bråka mig loss. Jag är så jävla less på att slåss. Flingorna faller täta och tunga igen, jag är fångad i en snöglob. Tar det någonsin slut?

Tyst rundar jag framlyktorna, ruskar på mig och sjunker ned bredvid Tyler. Han fokuserar på körningen ett tag, medan jag stirrar på virrvarret av vitt kaos utanför.

- Vart ska vi? frågar jag till slut.

- Sjukhuset, svarar Tyler med ögonen på den spåriga vägbanan. Om du inte har ångrat dig?

Spelar det någon roll vad jag vill längre? Jag har målat in mig i ett hörn, slängt tärningen åt helvete och sprängt mina broar. Hemma väntar konsekvenser jag inte orkar möta, så jag blundar hårt och följer med Tyler längre in i snögloben.