TACK till Mrdaddyjay som coachar mina karaktärer genom slagsmål och annat härj. Love ya.

Tyler är i ännu värre skick än Jamie. Näsan ser ut som en blodig potatis, ena ögat är blåsvart och igenmurat. Tydligen har han käftat med någon som är större och argare än han.

Min första tanke är att locka honom ifrån huset, men eftersom han tar sikte på dörren står jag kvar framför trappan. Tyler ser sig omkring, och sveper ut med armen i en yvig gest.

- Jamie?

Rösten stiger till ett sprucket ylande. Uppenbarligen är han lika packad som han ser ut. Idioten kommer att väcka upp hela närområdet, vilket lär göra mer ont i honom än i mig. Grannarna är flock. Craigs brevlåda är mindre än femhundra meter bort, men jag vill undvika publik. Bättre om inte Ruadh möts av mer drama som rör mig.

Jag tvingar mig att tala lågmält.

- Vad vill du, Tyler?

- Jamie, vrålar han med händerna som en megafon framför munnen. Var är Jamie?

Han fortsätter framåt. När han försöker tränga sig uppför farstubron brister det för mig. Med all kraft knuffar jag honom i bröstet. Uppenbarligen var det startskottet, eftersom han kastar sig över mig som en jävla terrier. Ett ryck senare ligger jag på alla fyra, med Tylers fingrar i ett grepp om nacken.

- Du vet var han är, morrar han i ett moln av varmluft. Ut med det! Var är Jamie?

Hans vikt känns som ett ton bly över skuldrorna. I rent vredesmod får jag tag runt hans ben och axeltacklar ned honom på rygg. Innan han hinner upp dunkar jag knytnäven i hans blåsvullna ansikte. Näsbenets krasande försvinner i en ström av svordomar.

Tyler har supit sig en hel del långsammare än vanligt, men han är bekväm med att slåss på fyllan. Han sätter foten mot min höft och sparkar undan mig, och tillsammans snubblar vi upp på knä.

- Var du tvungen att ta näsan? morrar Tyler med handflatan mot ansiktet.

- Du har ingen talan, din jävel. Du stack ifrån mig. Gå hem till Craig och grina om du vill ha tröst.

Några sekunder blänger vi på varandra, tills båda andas ut och sänker armarna. Min hand är fullständigt åt helvete. Skinnet har spruckit upp igen, jag känner varje pulsslag i knogarna.

Tylers röst når mig genom bruset av mina egna andetag.

- Hayes, du är förbannat svåruthärdlig. Jag begriper inte hur bror min står ut.

Brosket krasar när han bryter rätt näsbenet. Jag gör en grimas, både åt kommentaren och ljudet.

- Du vet ingenting om mig.

- Är du dum i huvudet? Du hänger med Jamie varje dag, jag ser mer av dig än din egen morsa. Dessutom pratar folk, även om inte du gör det.

- Lyssnar du på sånt, du?

Tyler tvekar. Tydligen rör han sig i outforskad terräng, men han låter åtminstone skapligt nykter nu.

- Somligt prat är svårt att undvika, säger han trögt. Alla har hört om din farsa. Hur han dog.

Jag sjunker tillbaka mot en snöhög och lindar armarna runt knäna. Han drar i undanskymda minnen som borde förbli borta, särskilt just nu. Inte smart att återuppleva min fars död innan jag hamnar på tumanhand med Ruadh. Till och med en bra dag har jag svårt att se honom i ögonen.

- Min far förtjänade vad han fick, säger jag tonlöst. Alfa hade inget val.

- Blir det lättare att bo under hans tak om du drar den ramsan varje morgon?

- Vad tror du själv?

Han skakar sakta på huvudet.

- Jag tror att du har dina anledningar att vara en osocial liten skit.

Luddiga flingor singlar ned omkring oss, och döljer långsamt spåren av våld i allt det vita.

Till slut harklar sig Tyler.

- Jag säger till Alfa att du inte hade med försäljningen att göra. Om det gör någon skillnad för dig.

Medlidandet i hans tonfall får min varg att rasa. Jag är inget jävla offer. Jag trycker ned de bultande knogarna i snön, vrider runt handen för att överrösta vreden.

- Skitsamma, han vet redan. Varför letar du efter Jamie hemma hos mig?

Lyckligtvis hakar han på och växlar spår när jag byter ämne.

- Ungen svamlade om dig innan han stack. Och han borde inte vara ensam nu.

- Varför?

Tyler snyter ut blod, och spottar något som liknar en bit av en tand.

- Morsan snittade sextio timmar den här veckan, dygnade två extrapass. Hon kom hem till ett samtal med Craig om Rainy Shallows. När Jamie blev uppkäftig fick hon ett frispel. Jag gick emellan och tog emot så mycket jag kunde.

- Din mamma? säger jag och stirrar på hans igensvullna öga.

Tyler flinar glädjelöst.

- Mhm. Det suger att inte slå tillbaka, eller hur?

Jag har svårt att ta in vad han säger. Charlene Linwood är en ganska liten kvinna, knappt längre än min mor. Hon luktar körsbär och ler med djupa skrattgropar. Hennes hembakade kanelbullar är stora som tefat, med smörkräm inuti. Tanken på att hon ens höjer rösten är orimlig.

- Jag visste inte, säger jag dämpat. Jamie har aldrig sagt något.

- Inte mycket att säga, det händer rätt sällan. Bara när hon jobbar för mycket.

Tyler betraktar mig, som om han har något mer att berätta. Jag är inte säker på att jag vill höra.

- Morsan och farsan är livrädda att Jamie tar efter mig. Rainy Shallows var droppen. Farsan känner rektorn på Trinity Academy. Verkar som om Jamie börjar i månadsskiftet.

I ett ryck snubblar jag upp.

- Du ljuger, spottar jag ur mig. Vem fan skulle skicka Jamie dit?

Trinity Academy är en cirkel i helvetet som byggdes för idioter som Tyler. En blandning av internatskola och uppfostringsanstalt, minst tjugofem mil härifrån. Två tredjedelar missanpassade skiftarungar, resten ovetande människobarn som snabbt inser att de inte är värstingar i vår näringskedja.

Jag skulle överleva Trinity, jag är bra på att ge och ta stryk. Tanken på Jamie i den miljön får mig att må illa.

Tyler häver sig upp med stöd av trappräcket.

- Antar att Alfa slänger ut mig ur flocken, fortsätter han som om jag inte hade sagt något. I så fall flyttar jag efter Jamie. Jag vet en kille uppe i Wolf's Cross som har jobb åt mig. Kanske finns fördelar med att vara ensamvarg, trots allt.

Mitt svar kommer av sig då min mors Range Rover blir synlig genom gliporna i häcken. Innan motorn tystnar öppnas passagerardörren. Ruadh pulsar med långa kliv genom snön. En sjukhusskjorta skymtar under jackan, och till och med på avstånd känner jag den sura lukten av spy omkring honom.

När han stannar intill mig vänder jag blicken i marken. Inget fel på hans självbehärskning, men jag kan hans humör utantill. Nu är det läge att hålla käft.

Tydligen uppfattar Tyler också situationen. Varje spår av trots är borta ur hans ansikte. Ruadh synar honom länge, och jag är jävligt glad att jag inte är på mottagarsidan av den blicken. Luften mellan oss fylls av vit ånga när han tar till orda.

- Conor. Gå med din mor in i huset.

Jag tar sats för att fråga om Jamie, men han skakar på huvudet.

- Det här är ingen diskussion. Maura har svar åt dig. Följ med henne, eller vänta på mig i garaget.

Jag slänger ett snabbt ögonkast åt Tylers håll, sedan trampar jag uppför farstubron.

Chevonne har rätt. Ibland får man bara en chans.