Onsdag

Jamie Linwood ser ut som en ivrig hundvalp när han slänger med armarna i ett försök att övertyga mig. Han vet inte vad han leker med, och det kommer att bli jag som får betala priset. Som vanligt.

     - Det är enkelt, Conor. Tyler ger oss grejerna, vi delar ut och får en bit av vinsten. Kunde inte bli mer ofarligt.

     Som för att understryka sin poäng håller han upp en liten genomskinlig påse. Tabletterna ser oskyldiga ut, rena och vita som snö. Jag slår ned hans hand med en tyst svordom.

     Uppehållsrummet är fullt av ungar. Några hänger omkring borden och bänkarna, i väntan på nästa lektion, några halvligger ovanpå skåpen. En del sitter lutade mot väggarna och roar sig med att fälla förbipasserande.

     Ingen verkar lägga märke till Jamies skatt, men mer än hälften av eleverna på Noxwood High är hamnskiftare. Det räcker med att en av dem viskar i örat på Alfa, så har jag ännu ett helvete att ta mig ur. 

     - Få undan det där, morrar jag. Jag vill inte ha med din brors skit att göra.

     Han rycker på axlarna och stoppar tillbaka påsen i fickan, fullkomligt obrydd.

     - Som du vill. Jag visste inte att du badade i pengar. Du missar en chans som kanske aldrig kommer igen.

     - Skitsamma. Vad han än betalar så är det inte värt det.

     Jamie flinar till.

     - Sen när blev du rädd för att ta risker?

     - Sen igår. Ruadh väntade på mig när jag kom hem.

     Jamie lägger huvudet på sned, och flinet övergår i en grimas.

     - Men så jävla full var du inte. Du hade väl inte druckit mer än jag?

     Jag orkar inte ens svara, för hur skulle han kunna förstå? Jamie lever i en annan verklighet än jag. Hans mor städar i skift på sjukhuset, hans far är nattvakt i ett industriområde. Ingen av dem håller reda på vad han gör, så länge han går till skolan och ser snäll ut när de frågar om hans dag.

     Jamie har sovit ensam sen han lärde sig säga godnatt, med bara sin skitstövel till storebror som sällskap. Antagligen hade han sovit tryggare utan Tyler, eftersom den idioten använder lägenheten till att sälja tjack, stöldgods och annat han kommer över.

     Klockan ringer, eleverna rör sig i en ström mot klassrummen. Jamie drar tummen över min handrygg.

     - Följer du med hem efter matten, sötnos?

     Jag ser på honom från sidan. För att vara en vargskiftare är han liten. Det blonda håret hänger alltid ned i ögonen, och han rör sig lite för oberäkneligt, som om han följer en rytm ingen annan kan höra.

     På många sätt är vi varandras motsatser, men han är min vän. Och både han och jag vet att jag kommer att hjälpa honom med Tylers affärer.

➖➖➖☽☾➖➖➖

Tyler Linwood är inte värst lik Jamie. Storväxt, mörkhårig, och en elak jävel som tyvärr är fem år äldre än jag. Mer än en gång har någon misstagit mig för att vara hans lillebror, men vi är inte vänner. Milt uttryckt.

     Idioten brukar spöa mig med jämna mellanrum, men det var ett tag sedan nu. Antagligen för att jag högg en blyertspenna genom handen på honom sist. Det, och att han inte vill ha Cian och Rory efter sig.

     Visst, tekniskt sett är de hans flockbröder också, men Tyler är inte typen som knyter vänskapsband. Hans kontakter bygger på pengar och ömsesidigt utnyttjande.

     Nu vräker han sig i den blå skinnsoffan, med handen innanför byxlinningen och blicken på tv-n.

     - Hämta en öl åt mig, snorunge.

     Jamie släntrar ut i köket med en slarvig honnör. Hans bror blänger på mig.

     - Klanta inte till det här nu, säger han och lägger upp fötterna på vardagsrumsbordet. Håll dig i bakgrunden, och se till att dumarslet inte blir lurad på pengarna. Klarar du av det, tror du?

     - Antar det, svarar jag tonlöst.

     Tyler slänger en näve chilinötter åt mitt håll.

     - Bäst för dig. Gå ur vägen, du skymmer tv-n. Och skicka hit fjärrkontrollen.

     Jag sträcker mig efter kontrollen på tv-bänken, och slungar den med all kraft mot hans ansikte. Plastbitar och batterier flyger över golvet när Tyler slår undan den i luften. Mörk i synen häver han sig upp ur soffan, samtidigt som Jamie kommer tillbaka med ölet.

     - Be om ursäkt, morrar Tyler och höjer nävarna.

     - Dra åt helvete.

     Jamie ser från sin bror till mig. Jag fångar upp glimten av rädsla i de ljusblå ögonen, innan han hittar sin nonchalanta fasad. Han kastar ölflaskan åt Tyler och tar mig i armen. 

     - Kom, Conor. Ni kan pissa revir en annan gång.

     - Stick då, ropar Tyler efter mig. Göm dig bakom Ruadh Kendrick som vanligt.

     - Käften, börjar jag, men Jamie knuffar mig hårt i ryggen.

     Han drar med mig uppför trappan, in i sitt rum. Där låser han dörren, och slänger nyckeln på den obäddade sängen.

     - Jobba med ditt humör, sötnos. Ibland är du förjävlig att ha i närheten.

     - Din bror är en idiot.

     Jamie drar på munnen i ett glädjelöst leende.

     - Det säger du? Gissa vem som får ut för din stora käft när du går hem?

     Jag biter ihop käkarna.

     - Jag har inte gått än. Han kan ta sin skit med mig.

     På sitt vanliga, lite slängiga sätt släntrar han fram och lägger händerna om mina höfter.

     - Du är så söt. Skit i Tyler. Jag tror morsan kommer hem snart, förresten. Du behöver inte rädda mig idag.

     - I så fall har jag tid över. Spotta ut tuggummit.

     Han sväljer övertydligt, innan han gapar.

     - Aaa. Nöjd?

     Jag stryker de lena hårslingorna ur hans ögon. Jamies läppar nuddar mina; mjukt, retsamt och så jävla rätt. Min inandning kommer lite för häftigt när han drar naglarna över min korsrygg. Jag fångar hans handled, och Jamies leende bleknar.

   - Så illa?

   Jag rycker på axlarna, utan att möta hans blick. Jamie trycker en kyss mot min käke, innan han tar mina händer och placerar dem mot väggen. Som om jag vore gjord av glas drar han av min tröja, och löper med pekfingret längs de svartblå strimmorna som försvinner in under jeanskanten.

     - Det är inte synd om mig, säger jag uttryckslöst. Jag kan husreglerna. Ingen tvingade mig att komma hem full.

     - Jag tycker inte synd om dig, mumlar han med kinden mellan mina skuldror. Jag tycker om dig. Viss skillnad, sötnos.

     Kyssarna fortsätter ned längs ryggen. Jag tar emot, låter honom sudda ut allt utom värmen i beröringen. Efter en stund inser jag att jag hållit andan för länge. Sakta sänker jag armarna och vänder mig om.

     - Jag har en tid att passa. Ingen bra idé att jävlas med Ruadhs tålamod just nu.

     Jamies tunga nuddar gropen under mitt nyckelben.

     - Vänta lite.

     Han kysser mig på halsen och tar fram påsen med tabletter ur fickan. Med tänderna sliter han upp ett hål, och ruskar ut ett par snövita pärlor i handflatan. Jag skakar på huvudet.

     - Jag måste hem.

     - Och? Ingen vet att du är hög.

     Jamie slänger upp tabletterna i luften, en efter en. Enkelt fångar han båda i munnen, tar mig om hakan och pressar läpparna mot mina. När han lirkar över en kladdig kapsel med tungspetsen ber jag till gud att skiten går ur kroppen innan jag träffar Alfa.

➖➖➖☽☾➖➖➖

Hemma skottar jag snö ute på uppfarten tills maten är färdig. Min mor säger ingenting, men jag missar inte blicken hon ger mig. Helvete, om hon misstänker sanningen är jag körd. Hon döljer aldrig något för Ruadh.

     Jag håller käft och skyfflar ihop ett berg utanför brevlådan. Jamie påstår att ingen märker när jag är påtänd, men han är så uppe i sitt eget huvud att han inte skulle reagera om taket rasade.

     Antingen har Jamie rätt, eller så är Tylers droger jävligt tama, för min tripp passerar obemärkt måltiden igenom. Kvalitetstiden vid bordet är till och med uthärdlig. Kanske tack vare tabletterna, eller för att min syster är ovanligt tyst.

     När jag suttit av kvällsmaten flyr jag in i mitt rum. Ingen ro i kroppen, många vakna timmar kvar. Jag gör armhävningar tills musklerna brinner, och försöker visualisera ett scenario som innebär att Alfa aldrig hör talas om min inblandning i Jamies langarprojekt.

     Om Jamie håller käften och fokuserar i mer än två sekunder. Om ingen lärare, flockmedlem eller annan levande varelse för något vidare till Ruadh. Om jag inte mördar Tyler, eller han mördar mig.

     Verkar som om det enda jag behöver är ett mirakel.