Jag stängde dörren bakom mig och släppte ut ett trött andetag. Det hade varit en lång dag på McDonald's, och hela min kropp värkte. Folk var griniga, det var kaos, och jag kände mig inte ett dugg bättre. Jag drog av mig skorna, men stannade till när jag såg Marcus stå där i hallen. Han var inte direkt sig själv – hans kläder var rufsiga, och hans ögon var trötta på ett sätt som fick honom att se äldre ut. Han såg på mig utan att säga ett ord, och jag kunde känna att något var fel. Något hängde i luften, och jag visste inte vad det var. Något sa mig att jag inte ville veta.

"Sorin har dragit," sa han till slut, och hans röst var raspig, nästan som om han inte trodde på sina egna ord.

Jag frös. Var det på riktigt? Hans ord ekade i huvudet på mig, och för några sekunder stod jag bara där, oförmögen att förstå vad han sa. "Va?" sa jag tillslut, rösten låg och hes, som om jag inte riktigt kunde få fram orden.

Marcus nickade mot Sorins rum. "Alla hans saker är borta. Han har packat och dragit."

Min kropp stelnade till, som om marken under mig plötsligt började rämna. Jag stirrade på Marcus, men vi sa inget. Hans ansikte var lika tomt som mitt eget, som om vi båda försökte förstå vad som just hänt.

"Varför?" frågade jag, min röst pressad av panik. Jag ville inte känna så här, men jag kunde inte dölja känslan längre. "Vad fan har hänt?"

Marcus suckade och sjönk ihop lite, som om han inte heller hade några svar. Hans blick var matt, förlorad. "Jag vet inte. Han packade allt och drog utan att säga något."

Jag kunde inte få ihop det. Visst, han hade varit på väg att tappa tålamodet, men varför skulle han bara dra? Utan ett ord? Jag kunde inte förstå. Vi hade kämpat så jävla länge för att hålla ihop, för att komma hit, och nu var han borta, som om vi inte betydde någonting. Jag var så förbannat trött på allt. Trött på att alltid vara ett steg efter, trött på att aldrig riktigt veta vad som pågick i hans huvud.

"Fan..." muttrade jag, satte en hand mot pannan. Jag behövde tid. Jag behövde förstå varför han gjorde det här. Vad hade fått honom att dra? Vad var det som drev honom bort?

"Vad gör vi nu?" hans röst var svag, som om han också kände hur förvirringen grep tag i oss båda.

Jag såg på honom länge, det var som att all kaxighet, allt självförtroende var borta. Hans hjärta var krossat. Jag hade inget svar p åMarcus fråga. Men en sak var jag säker på – jag skulle inte springa efter honom. Han hade gjort sitt val. Han drog utan oss, utan att ens säga ett ord. Det var hans beslut, och nu var det min tur att fatta mitt. Jag suckade, tog ett steg fram och drog in honom i min famn. Jag kramade honom hårt, kände hans armar sluta sig runt min kropp som om vi behövde hålla fast vid varandra för att inte tappa bort oss helt.

"Det är fan dags att gå vidare," mumlade jag mot hans axel. Och trots all jävla förvirring, trots all ilska, kände jag en viss lättnad. För om Sorin inte ville vara här, så var det fan inte mitt ansvar att hålla honom kvar.

"Jag kan inte dra tillbaka till Boston," suckade Marcus, "och jag vill fan inte stanna här."

Plötsligt var det som om allt föll på plats. Som om jag hade varit blind hela tiden men nu plötsligt såg klart. Jag visste precis vad jag ville ha, vart jag ville vara och vad jag skulle göra. Kanske var det för att Sorin dragit. Kanske var det för att han var långt borta, långt ifrån mig, som jag kunde tänka klart. Det var dags att åka hem. Men först behövde jag göra något annat. Något jag inte hade vågat göra tidigare.

Mina händer rörde sig från Marcus rygg och upp till hans kinder. Jag såg på honom, verkligen såg honom, och hans ögon mötte mina. För en sekund var det som om allt annat försvann, som om det bara var han och jag. Hans blick flackade ner mot mina läppar, och jag kunde inte låta bli att le.

Vi visste båda vad som skulle hända, men vi sa inget. Det fanns ingen anledning att säga något. Det var bara vi där, och inget annat spelade någon roll. Jag lutade mig framåt, långsamt men beslutsamt, och när våra läppar möttes, var det som om allt runt omkring oss tystnade. Det var inte för att vi försökte förstå allt på en gång, det var för att vi just då, där vi var, inte behövde några svar.

"Följ med mig," viskade jag mot hans läppar, "följ med till Stowe."

Jag kunde känna hur hans läppar log emot mina, men det fanns en sorg i hans ögon. Han hade riskerat allt—lämnat allt för Sorin. Och nu bad jag honom att följa med mig till en flock av varulvar. Det var inte rättvist, men just då var det allt jag kunde ge honom. Han tvekade, och jag förstod honom.

Med en suck drog jag fram mobilen ur fickan och letade upp min farsas nummer. Jag hade inte ringt på flera veckor, och samvetet gnagde i mig. Jag hade undvikit det här samtalet, men nu var det dags. Han svarade direkt. Först ångrade jag att jag hade valt FaceTime, men så fort jag såg hans lugna ansikte slappnade jag genast av. Marcus tog genast ett steg bakåt, men jag höll honom i ett fast grepp, som för att visa att jag ville ha honom där.

"Det var ett tag sen, pojk," log Alfa från skärmen. Jag nickade lite innan jag gav honom ett trött leende.

"Jag kommer hem," började jag, och genast blev hans ansikte allvarligt. Det var som om han visste att något var fel.

"Har det hänt nåt?"

"Massor," suckade jag, vinklade mobilen så att han kunde se Marcus. "Jag kommer inte ensam."

Marcus gav min pappa ett svagt leende och en kort nick. "Ehm, hej... Jag heter Marcus..."

Min pappa nickade lite och mätte honom med blicken, men det var inget avstånd, ingen misstänksamhet där. "Jag vet vem du är. När kommer ni?"

Jag kände en viss lättnad över att han accepterade det här så lätt. Men jag visste också att det fanns mycket kvar att säga. Att komma hem till Stowe var bara början.

"Vi behöver packa ihop, sen tar det ett par dagar att köra... tre dar?" Sa Marcus och såg frågande på mig.

Jag nickade. "Jag ringer när vi är på väg."

"Du är saknad Sam," avslutade min pappa, "kör försiktigt."

Jag la på och stoppade mobilen i bakfickan innan jag vågade möta Marcus ögon igen. "Jag behövde veta att du är välkommen," förklarade jag, men avbröts genast av hans läppar mot mina.

Det var som om han äntligen vågade visa alla känslor han känt genom en och samma kyss. Det var på riktigt. Inget magiskt band, ingen ödeslänk. Bara känslor. Känslor som vuxit fram ur en situation vi aldrig bett om, en situation som tvingat ihop oss och fått oss att se den andre på ett sätt vi aldrig skulle ha kunnat förutsett. Hans händer fann sin plats runt min nacke, tryckte oss närmare varandra, som om han ville att vi skulle smälta ihop. Jag svarade utan att tveka, och för första gången på länge kändes det som att jag valt att göra något för min egen skull, på riktigt, inte som om jag var fångad i någon roll eller förväntning.

När han drog bort ansiktet och såg på mig var hans ögon mörka, fyllda med en blandning av allvar och något som var mer intimt. Det var inte bara en kyss. Det var en sorts löfte.

"Är det här vad du vill, eller försöker du bara fylla ett hål?" hans röst var låg, nästan hes, som om han också försökte förstå vad vi höll på med.

"Det är vad jag vill," svarade jag mjukt, "men vi kan väl ta en dag i taget?"

Hans blick mjuknade något, men en tyngd hängde kvar i luften mellan oss. Vi hade båda våra trasiga bitar, våra egna förlorade delar som vi försökte hitta vägar att fylla. Men i den stunden, när hans händer fortfarande låg på min hud och hans värme blandades med min, fanns det något mer än bara det. Det fanns en förståelse, en oskriven överenskommelse om att vi skulle vara där för varandra, trots allt. Det spelade egentligen ingen roll om vi bara klamrade fast vid varandra för stunden. Om jag var något han behövde just nu för att fylla en tomhet. Jag kunde leva med det.

"En dag i taget", upprepade han tyst, och hans leende var svagt, men ändå fyllt av något som jag inte kunde förneka. En sorts hopp.

Jag lutade huvudet tungt mot hans axel och ögonen fastnade på Sorins sovrumsdörr.  Vad vi gick mot var osäkert och utmanande, men det var något som kändes rätt i stunden, som om jag för första gången på länge inte bara var på väg bort från något, utan också mot något.

"Vi börjar om," sa jag till slut, och lät den tysta förståelsen mellan oss tala för sig själv.