Jag öppnade dörren och steg in i köket, knappt medveten om hur tystnaden lade sig som en tung, kvävande filt över rummet. Klockan på väggen visade 02.05. Marcus och Sam satt vid köksbordet, blickarna genast vända mot mig. Jag såg deras uttryck – en blandning av irritation och utmattning – men försökte ignorera det.

Middagen, om man ens kunde kalla den middag, var ett minne blott. Tallrikar med halvätna rester, en kall pizzabit kvar i en kartong och koppar med avslagen cola var utspridda över bordet. Den gula lampan i taket kastade ett blekt, trött ljus över kaoset. Jag mötte inte deras blickar utan muttrade bara ett kort: "Jag behöver sova," och började gå mot hallen. 

"Fan heller," hörde jag Marcus fräsa bakom mig. Hans stol skrapade mot golvet, och hans röst skar som en kniv i ryggen på mig. "Du går inte bara och lägger dig som om ingenting har hänt!" 

Jag stannade med handen på dörrkarmen. Jag orkade fan inte snacka. Inte nu. 

"Vi har suttit här hela jävla kvällen och väntat," fortsatte han. "Du tror att det bara är att dra och komma tillbaka när det passar dig?" 

Orden bet, men jag höll min röst jämn när jag svarade, "Ni visste vad ni gav er in i." Det var en lögn. Jag visste att de inte hade haft en aning. Men vad skulle jag säga? Att jag knappt kunde hålla ihop allt själv? Att det enda jag gjort var att misslyckas, om och om igen? 

"Fixar vad, Sorin?" Marcus röst var hård, nästan hånfull. 

Jag såg snabbt mot Sam. Hans blick var svår att tyda, en blandning av oro och något annat som stack djupt. Jag ville säga något, kanske förklara. Men orden fastnade. "Jag gör det för er skull. Men om ni inte fattar det... så vet jag inte vad jag ska säga." Och sedan gick jag, dörren till mitt rum slog igen bakom mig som en befrielse. 

Jag kastade mig på sängen, ansiktet ned i armarna, och försökte få tankarna att sluta snurra. Alla ord som borde ha sagts, allt jag inte kunde förklara, kändes som en klump i halsen.

Ett par sekunder senare hörde jag en försiktig knackning. Jag svarade inte. Dörren gled upp ändå. 

"Vi är bara oroliga... du fattar det va?" Sams röst var mjuk, nästan försiktig. Jag rörde mig inte. Försökte ignorera honom, ignorera känslan av hans närvaro. "Du måste inte göra allt själv..." fortsatte han. Hans röst hade ett drag av desperation. Han hade fel. Jag behövde göra det här själv.

Till slut satte han sig på sängkanten, och jag kunde känna madrassen sjunka under hans vikt. Jag vred huvudet och mötte hans blick. Den var intensiv, nästan för mycket för att orka hantera just nu. "Jag vet att det bara var länken som gjorde att vi hängde ihop, men fan, Sorin, jag bryr mig fortfarande om dig..." 

Ett torrt, bittert skratt lämnade mina läppar innan jag kunde stoppa det. "Visst. Ni bryr er som fan. Vad mer gör ni än sover ihop, Sam?" 

Jag såg honom himla med ögonen och sjunka ner bredvid mig på rygg. "Jag tror att han känner sig ensam när du aldrig är hemma," sa han lågt. "Han följde med för din skull... och du kan inte ens berätta vad fan du gör ute om nätterna." 

"Fel svar," muttrade jag, men det fanns ingen kraft bakom orden längre. 

"Inget," sa han till slut, knappt hörbart. "Vi gör inte ett skit mer än att vänta hela jävla dagarna och nätterna på att du ska berätta vad som pågår." 

Det blev tyst. Hans ord låg kvar i rummet som osynliga tyngder, och jag vred huvudet tillbaka och stirrade ner i madrassen. Skulle han ens förstå? Jag slöt ögonen och lät mörkret i mitt huvud ta över.

Sams fotsteg avtog långsamt när han lämnade rummet, och dörren stängdes med en mjuk, dov smäll. Kvar låg jag, stilla på sängen, med bara mina egna tankar som sällskap. Men det var inte tyst. De dova rösterna från köket sipprade genom väggarna, blandades med ljudet av fotsteg som rörde sig fram och tillbaka över det slitna golvet. Deras röster var låga, för låga för att jag skulle kunna urskilja vad de sa, men tillräckligt för att jag skulle veta att de fortfarande pratade om mig. En klump växte i bröstet, en obehaglig blandning av skuld, frustration och något jag inte ville sätta namn på. Jag blundade hårt, försökte stänga ute allt – ljuden, tankarna, känslan av att inte höra hemma här längre. 

Tiden drog ut i en långsam, outhärdlig spiral. Jag vände mig om i sängen, kudden kall mot min kind, och lät blicken vila på den mörka taklinjen. Trots att jag försökte övertyga mig själv om att det inte spelade någon roll, kunde jag inte låta bli att vänta. Vänta på att höra de välbekanta stegen närma sig, känna tyngden av Marcus som kröp ner bredvid mig, precis som han brukade. 

Men stegen kom aldrig. Marcus sov inte hos mig den natten.

***

Gryningen hade inte ens börjat visa sig när jag drog på mig jackan och tog mig ut ur sovrummet. Trots att kroppen skrek efter vila så hade jag inte sovit en blund.

Golvet knarrade svagt under mina fötter, jag stannade upp, lyssnade efter tecken på att någon vaknat men lägenheten var tyst. Inte ens det monotona tickandet från köksklockan hördes nu, som om den också sov. Jag passerade vardagsrummet och sneglade mot soffan. Den var tom. Kuddarna låg huller om buller, men ingen Marcus. Ett djupt, ilsket sting skar genom mig, men jag svalde det och lät blicken glida vidare mot Sams stängda sovrumsdörr. Jag visste. Jag behövde inte öppna den för att bekräfta. Han sov där inne, med Sam.

Utan att tänka efter vred jag om ytterdörrens lås och smög ut i trapphuset. Dörren gled igen bakom mig, och ljudet av mekaniken ekade dämpat mot de slitna väggarna.

Chicagos gator var stilla och kalla. Jag drog jackan tätare kring mig, försökte mota bort den isande vinden som bet genom mina kläder. Andedräkten låg som ett svagt moln framför mig när jag gick längs trottoaren, händerna djupt nerkörda i jackfickorna. Trots att det var tidigt – eller kanske sent – var staden aldrig riktigt tyst. Långt borta hördes ljudet av en spårvagn, och någonstans i närheten rotade en hund runt i en överfull papperskorg.

Jag gick utan mål, lät fötterna föra mig framåt genom det ödsliga stadslandskapet. Gatlamporna kastade långa skuggor över de spruckna trottoarerna, och jag lät tankarna mala. Det spelade ingen roll att Marcus inte sagt det högt, jag visste hur han fungerade. Sam fyllde det tomrum jag lämnat efter mig, och jag kunde inte skylla på någon annan än mig själv. Jag hade lämnat dem båda ensamma, och nu betalade jag priset.

Men ändå brann det inom mig, en ilska som inte ville släppa taget. Hur kunde han? Efter allt... hur kunde han bara— Jag sparkade till en tom ölburk som rullade över asfalten och slog mot en lyktstolpe med ett tomt klirr. Kanske var det här mitt straff. Jag hade trott att jag kunde bära allt själv, att jag inte behövde någon. Men nu var jag bara... ensam. Ingen länk, ingen flock, och snart inga vänner heller. 

Tankarna drev mig vidare, bort från allt som kändes som ett hem. Jag visste inte vart jag var på väg. Kanske till ett av mina vanliga ställen, kanske bara så långt bort som mina fötter orkade ta mig. Men jag visste en sak, jag behövde Silvian. Det var dags att ringa honom.