"Så, vad händer där borta?" Brians röst var lika pigg och exalterad som alltid. Leendet som bländade mig från skärmen kändes som en bitter påminnelse om livet jag lämnat bakom mig.

Jag kämpade med att hålla uppe ett leende medan jag såg på honom genom skärmen. "Inte mycket, samma vardag som hemma... typ," svarade jag och försökte låta lättsam, men orden smakade av distans och hemlängtan.

"Same old, huh?" Han höjde ett ögonbryn, lutade sig närmare skärmen som om han kunde se rakt igenom min fasad. "Du vet att jag inte köper det, va? Så, berätta... har du gjort något spännande alls, eller är storstan en total besvikelse?"

Jag skrattade, ett kort, nästan bittert ljud. "Spännande? Visst, om man räknar med att jag nästan blivit överkörd ett par gånger."

Han skrattade högt och skakade på huvudet. "En dag kommer jag och hälsar på dig, och då förväntar jag mig en guidad tur."

Brian bodde inte kvar i Stowe. Som en av de bästa målvakterna i hans åldersgrupp hade han fått ett stipendium och börjat på college, och nu levde han den dröm jag själv haft sedan jag var liten.

Jag sjönk ner i den gamla soffan, som var mer sliten än bekväm, men den var ändå min tillflykt. Den var nedsutten på ena sidan, så jag tippade lite mot höger när jag satte mig, med mobilen i ena handen. Det lilla vardagsrummet var nästan alltid i någon form av röra—en tv som var på för att fylla tystnaden, några tomma pizzakartonger och kaffekoppar som slängts på bordet utan att någon orkat plocka undan. Den svaga belysningen från taklampan kastade ett gult sken över rummet, och jag kunde höra Marcus inne i sitt rum, säkert på väg ut för att göra något halvt genomtänkt. Vardagsrummet luktade en blandning av gamla matrester, diskmedel och den där konstiga doften av unken luft som alltid hängde kvar.

Jag vinklade mobilen så att Brians ansikte syntes tydligt på skärmen och lutade huvudet lite bakåt. Trots att vi bara hade pratat ett par minuter, kändes det som en liten påminnelse om livet vi en gång hade haft tillsammans. Ett liv utan allting som nu låg över oss.

"Jag har träffat någon," fortsatte han, och hans vanliga, exalterade röst fick mig nästan att glömma allt omkring mig. Katarina gick andra året, hon läste drama, hade ljust hår som hon alltid bar i en knut uppe på huvudet. Han redogjorde för varenda detalj i hennes utseende, hur hon log, hur hennes europeiska dialekt lät. Hur hon fick honom att skratta. Det var helt uppenbart att han var kär.

"Så hur träffades ni?" frågade jag, men jag tappade fokus så snart jag hörde Marcus kliva in i rummet. Han gick fram mot mig med de där bekanta, lata stegen som han alltid hade – den där lojheten som verkade vara hans naturliga tillstånd. Det var som om han aldrig behövde anstränga sig för att verka avslappnad, och jag var inte säker på om det var imponerande eller bara frustrerande.

Han sjönk genast ner bredvid mig och la huvudet mot min axel så att han kunde se Brian i skärmen. "Åh.. ehm.. hej Marcus..." mumlade han osäkert från andra sidan. "Allt bra?"

Ett kaxigt leende spred sig över människans ansikte innan han nickade. "Trött som fan bara, Sams säng är jävligt smal."

Jag himlade med ögonen. Självklart skulle han försöka få mig ur balans, trycka på mina knappar för att se hur jag skulle reagera. "Sååå.. hur träffades ni?" Upprepade jag.

Brians blick vandrade från mig till Marcus och sedan tillbaka till mig. Hans mun format som ett O stängdes plötsligt när han tillslut tog in min fråga. "Ehm... vi har franska ihop."

Med en suck reste jag mig ur soffan och gick mot mitt rum. Så fort jag stängde dörren bakom mig vred jag om låset och sjönk ner i sängen. "Fråga inte..." suckade jag och gned mig i pannan med den fria handen.

"Ehm... lessen killen, men ja behöver detaljer."

"Jag har inga. Inte mer än att han flirtar som fan med mig." Sen bestämde jag mig för att byta samtalsämne. "Har du hört nåt från Tyler?"

Brian skrattade till och gav mig en blick som sa allt. Han skulle släppa Marcus för stunden. "Han fick jobb på sågverket... och... är du redo? ... Han dejtar Mary Mitchell!"

"Det var fan på tiden!" Skrattade jag och kände hur en behaglig värme spred sig i bröstet. "Så allt är bra där hemma?"

Brian tystnade och slog undan blicken, "när snackade du med din farsa sist?"

"Det var ett tag sen..."

Brian nickade och bet sig i underläppen. "Du borde nog ringa honom. Hörde att det är en del strul i flocken."

"Strul?"

Efter en djup suck tvingade han fram ett av sina karakteristiska leenden, "det är bara rykten. Bättre du ringer din farsa... eller Tyler."

Jag lutade mig tillbaka i sängen och lät huvudet vila mot väggen, Brians röst fortsatte i andra änden av samtalet. Hans vanliga lättsamma ton gled snart in på andra ämnen – småsaker som senaste filmen han sett, nån ny skivbutik som öppnat i stan, och vad han planerade för helgen. Hans röst blev en trygg bakgrundsmatta som långsamt fick de tyngre tankarna att släppa sitt grepp om mig.

Jag lyssnade halvhjärtat, men det gjorde ingenting. Han märkte det nog, men verkade nöjd med att bara ha mig på linjen. Efter en stund lutade jag telefonen mot madrassen och gäspade.

"Jag måste fan sova," mumlade jag efter ett tag, och han skrattade till i andra änden. "Ta hand om dig killen."

Han var tyst en stund, men när han svarade var hans röst mjuk. "Alltid, Sam. Ring om du behöver mig. Jag kommer."

Vi drog ut på hejdåandet som vi alltid gjorde, med en småkaxig ton som egentligen bara var en täckmantel för hur nära vi faktiskt stod varandra. Brian skrattade och höll upp två fingrar i en halvslapp salut, och jag gjorde samma gest tillbaka.

"Vi hörs," sa han till slut.

"Vi hörs."

Jag stirrade på skärmen tills hans ansikte försvann, och rummet blev tyst och stilla igen. För ett ögonblick satt jag bara där, ensam i mörkret, och lät efterklangen av samtalet lägga sig som ett lugnande täcke över mig. Jag lutade huvudet mot väggen och blundade. Tankarna drev bort, tillbaka till Stowe. Skogen. De höga granarna som verkade sträcka sig ända upp till himlen, som skyddande väktare över den lilla staden. Jag kunde nästan höra ljudet av vinden som susade genom träden och doften av jord och barr som alltid låg tung i luften.

Mamma och pappa, sittande vid köksbordet med sina slitna kaffekoppar, diskuterade något trivialt medan radion spelade lågt i bakgrunden. Tylers djupa röst som ekade över hockeyrinken. Brians glada leende... och Luke, alltid pigg och redo att dra med mig på något spontant äventyr. Det fanns en enkelhet i allt det där. Och jag hade lämnat det bakom mig.

Jag andades in djupt och öppnade ögonen när jag hörde en rörelse vid dörren. Där stod Marcus, lutad mot dörrkarmen med armarna korsade över bröstet. Hans blick var vaksam, som om han försökte läsa av något osynligt, och en svag skugga av ett leende spelade på hans läppar.

"Dåliga nyheter?" frågade han och höjde ett ögonbryn.

Jag drog en långsam suck och skakade på huvudet, försökte samla mig trots att hans närvaro bröt in i mina tankar som ett ovälkommet eko. "Inte direkt."

"Du är en usel lögnare." Han lutade sig mot dörrkarmen och log snett, men det fanns en underlig skärpa i hans ton. "Hemlängtan? Du har en mamma, pappa... hela paketet som väntar där hemma... eller hur?"

Jag reste mig halvt upp på armbågarna och gav honom en trött blick. "Inte läge att leka psykolog..." hur fan kom han ens in?

Han sköt ifrån med axeln och gick in i rummet, som om jag inte hade sagt något alls. "Jag fattar fortfarande inte varför du stack därifrån. Och ännu mindre varför du inte har åkt tillbaka."

Jag lutade mig tillbaka mot väggen och suckade. "Det är komplicerat," muttrade jag och gjorde en gest för att visa att han kunde sätta sig bredvid mig på sängen om han ville.

Marcus tog sig tid att sätta sig, som om han övervägde vad han ville säga, och hasade sig sedan bakåt tills våra axlar nuddade vid varandra. "För att du är en..." Han sneglade på mig från ögonvrån, nästan som om han försökte läsa mig. "Varulv?"

Ett kort skratt lämnade mig, men det fanns inget roligt med det. "Det är inte som på film," muttrade jag. "Det är inte någon cool förbannelse eller en superkraft." Jag lutade ryggen mot den tapetserade väggen, blicken fäst vid det slitna mönstret i lakanet som nästan verkade suddigt i det svaga ljuset.

Marcus nickade långsamt, som om han försökte smälta orden. "Jag har märkt det," sa han tyst.

Jag sneglade på honom. För en gångs skull avbröt han inte, och det fick mig att fortsätta prata.

"Jag tillhör en flock... min farsa är alfa. Tanken är väl att jag ska bli det en dag." Jag tvekade och drog handen genom håret, orden tyngre än jag väntat mig. "Det är en stor grej. Det är tradition, plikt, allt det där. Men när Sorin dök upp..." Jag stannade upp, kände hur bröstet drog ihop sig vid tanken på honom. "... förändrades allt. Först tänkte jag att det var helt rätt, normalt. Något som ödet hade bestämt och inget vi kunde göra något åt. Det var bara att gilla läget liksom."

"Men det var inte så enkelt, eller hur?" Marcus röst var låg, men hans blick var skarp.

Jag skrattade till, torrt och bittert. "Sen var det som om länken tog över hela mig. Jag kunde inte tänka klart. Allt var bara instinkt, och det gjorde mig..." Jag svalde hårt och skakade på huvudet. "Det gjorde mig till någon jag inte kände igen."

Marcus satt tyst en stund, bara lyssnade. Sedan muttrade han, "Sjukt att inte kunna bestämma över sitt eget liv."

"Ja." Jag nickade och lät blicken vandra mot fönstret. "Undrar du fortfarande varför jag är kvar här?"

Han ryckte på axlarna, men jag såg i hans ögon att han förstod. Här i Chicago kunde jag vara vem jag ville. Jag kunde skita i allt där hemma och hitta tillbaka till den jag ville vara.

"Frågan är väl varför du envisas med att stanna hos honom nu när länken är bruten."

Jag suckade och ryckte på axlarna, "för att jag inte har en aning om vad fan som händer om jag drar?"

Han nickade lite och hans huvud sjönk sakta ner på min axel igen. "Vi behöver snacka. Alla tre."