Ljudet av kastruller och porslin som slamrade i köket bröt den tunga tystnaden i rummet. Jag blinkade sömnigt och slöt ögonen igen, inte redo att släppa taget om känslan av att ligga bekvämt, insvept i värmen under täcket som hade den där perfekta, tunga känslan. Men någonting var annorlunda. Det var då jag märkte det – en arm, tung och trygg, vilade runt min midja. Och den svaga, distinkta doften... Marcus.

Jag öppnade ögonen, genast spänd och oväntat nervös. Sakta rörde jag huvudet och såg honom ligga bredvid mig, hans ansikte nära mitt. Han sov fortfarande djupt, omedveten om att hans arm höll mig tätt intill honom.

Ögonen fastnade på hans ansikte. Skäggstubben täckte hans käklinje och gav honom ett ovårdat uttryck. Det svartfärgade håret, fortfarande lite rufsigt från natten, föll i lockar runt hans ansikte och förstärkte hans lätt slitna look,  på något sätt passade honom perfekt. Vid hans tinning såg jag en antydan av ljusare rötter, ett tecken på att den svarta färgen bara var en del av ytan han valt att visa världen.

Jag undrade om han visste hur intensiva hans drag blev när han sov. Hans hud var solbränd, men såg nästan blek ut i det svaga ljuset från fönstret, vilket fick skäggstubben att framträda ännu tydligare. Hans ögonlock var slutna nu, men jag mindes hur hans grå, nästan mörkblå blick ibland kunde bli så fokuserad att det kändes som om han såg rakt igenom en.

Det var märkligt hur avslappnad han såg ut, i jämförelse med den där vresiga skärpan som annars låg som ett skyddande pansar runt honom.

Kinderna började genast hetta och jag slog bort blicken. Varje instinkt sa mig att försiktigt flytta bort, men jag låg kvar, oförmögen att röra mig. Tyst stirrade jag upp i taket och försökte smälta situationen, med en blandning av förlägenhet och något annat – något oväntat lugnande – som gjorde att jag inte kunde förmå mig att flytta hans arm.

Slamret ifrån köket påminde mig snart om verkligheten, Sorin höll på att göra frukost där ute. Något sa mig att jag borde flytta på mig—att han förmodligen skulle tolka allt helt fel om han fick se oss så här. Samtidigt fanns där en längtan att han skulle komma in och se oss, för att få se hans reaktion. Om det nu skulle bli någon reaktion.

På sista tiden hade Sorin burit en känslolös mask. Kanske var det därför som jag ville pressa honom att visa någon typ av känslor. Jag suckade och strök en hårslinga från Marcus ansikte. Det var helt oskyldigt. Vi hade somnat i samma säng. Det var egentligen ingeting att bry sig om. Samtidigt så var det något som vi båda längtade efter, närhet och kärlek.

Dörren svängde upp och Sorin kom strosande in i mitt sovrum med två kaffekoppar i händerna. Försiktigt flyttade jag på Marcus arm och sträckte på mig innan jag satte mig upp. Killen bredvid mig sov fortfarande tungt.

"När kom du hem?" Frågade jag tyst och tog emot kaffet som han räckte mig.

"Ett par timmar sen," svarade han med en axelryckning. "Ni sov."

Jag nickade, tog en klunk av kaffet, men kunde inte låta bli att kasta ett öga på Sorin. Han såg helt avslappnad ut när han slog sig ner på min gamla stol som fick agera nattduksbord.

"Så... vad gör du ute om nätterna?"

"Vad gör Marcus i din säng?"

Jag himlade med ögonen och ställde ner kaffet på golvet. "Du först."

Sorin bet sig i underläppen och sneglade mot fönstret, "jobbar. Din tur."

Ögonen vandrade mot Marcus, hans avslappnade ansikte och tunga andetag. "Han sover," sa jag enkelt.

En skugga av ett leende spelade i Sorins mungipa, och jag kunde inte avgöra om han tyckte att det var roande eller irriterande. Han lutade sig tillbaka i stolen, och hans blick blev återigen den där oberörda masken som var omöjlig att läsa. "Så han bara... hamnade där?" frågade han med ett lätt höjt ögonbryn, blicken som en glimt av något mellan skämt och misstänksamhet.

Jag suckade. "Inte riktigt."

Han såg på mig ett ögonblick, och för en sekund trodde jag att han skulle pressa vidare, säga något mer. Istället tog han en klunk av sitt eget kaffe och såg ut genom fönstret, som om han betraktade något långt borta.

"Hur länge tänker du hålla på så här?" frågade jag till slut, nästan för tyst för att han skulle höra.

Hans röst var låg och nästan dämpad, men det fanns en skärpa i den som skar rakt igenom mig. "Hålla på med vad?" Hans blick var lika obeveklig som alltid.

"Gömmer dig från... allt. Och tror att det räcker med att dra... och jobba? För att du ska slippa snacka med mig... slippa ta tag i allt."

"Titta dig i spegeln Sam..."

Jag kände hur min puls steg, men jag försökte att inte låta det synas. "Vad fan menar du? Det är väl inte jag som smyger iväg varje natt utan att säga vart jag ska," svarade jag och såg honom rakt i ögonen.

Han log snett, en aning kallare än vanligt. "Kanske inte. Men du kan inte förneka att du ignorerar mig lika mycket som jag ignorerar dig."

Tystnaden som följde var laddad, och vi satt där i ett ögonblick som kunde explodera när som helst. Jag hade tusen frågor och lika många saker jag ville säga, men inget av det kom ut.

Marcus rörde sig plötsligt bredvid mig och mumlade något i sömnen. Sorins blick fladdrade till mot honom och sedan tillbaka till mig. "Jag försöker lösa skiten jag drog in er i.. och vad är tacken?" Han nickade snabbt mot Marcus och sängen, "det där?"

Jag visste inte vad jag skulle svara. Behövde jag ens försvara mig? Borde jag erkänna att han hade rätt? Inget av det jag tänkte på hann komma ut, för utan ett ord reste Sorin sig från stolen och satte ner sin kopp på golvet med en duns. Hans rörelser var snabba, nästan rasande i sin tystnad. Och innan jag visste ordet av det var han borta, dörren smällde igen efter honom och lämnade mig med en känsla av tomhet som var omöjlig att skaka av.

Med en suck klev jag ur sängen, och i samma ögonblick välte min kaffekopp. Jag stod där, fastfrusen, och stirrade på den bruna vätskan som långsamt spred sig över golvplankorna. Den lilla pölen växte, dropparna samlades i kanterna av mönstren i träet.

Jag ignorerade röran på golvet och klev över den växande pölen, släpade mig fram till badrummet. Vattnet från duschen var varmt mot huden, men det var inte nog för att skölja bort den tyngd som låg över mig. Tankarna snurrade. Jag försökte fokusera på den enkla, fysiska känslan av vattnet som rann över mig, men det var svårt att inte känna hur alla de osagda orden och obekväma tystnaderna tyngde mig. Vad var jag egentligen rädd för? Vad var det som fick mig att känna mig så... förlorad?

Jag ryckte till när badrumsdörren öppnades, och en kall vindpust svepte in i rummet. Genom det frostade duschglaset såg jag konturerna av Marcus kropp, hans axlar breda och hans hållning avslappnad. Han sa ingenting, bara stod där som om han väntade på något. Vattnet rann ner över mig, men det var som om jag inte längre kände värmen; kylan från dörröppningen trängde igenom allt.

"Behöver du något?" min röst var låg och aningen skakig.

Hans silhuett rörde sig inte. "Rena strumpor," flinade han. "Nån har hällt kaffe över hela jävla golvet."

Jag stönade inombords och kunde inte hålla tillbaka ett snett leende. "Du gnäller på fel person," muttrade jag medan jag försökte tvätta bort de sista resterna av min irritation.

"Han drog precis." Det låg något tungt i hans röst, en slags oförställd ärlighet som jag inte var van att höra från honom.

"Sov du igenom hela samtalet?"

Han skrattade lågt och ryckte på axlarna, trots att jag bara såg skuggorna av honom genom glaset. "Jag hörde att ni pratade," sa han, "men jag orkade fan inte lyssna."

Jag drog ett djupt andetag och skakade på huvudet, vattnet rann ner över mitt ansikte. "Kanske det som är problemet."

Han blev tyst på andra sidan, och för ett ögonblick undrade jag om han skulle säga något mer. Till slut hörde jag honom muttra, "Det är fan inte vårt ansvar att laga honom."

Med en snabb rörelse ryckte jag ner badlakanet från kroken på väggen och knöt den snabbt runt midjan innan jag klev ut för att möta honom. Hans ögon gled genast över min droppande kropp.

"Tror han försöker lösa sin skit med sin farsa, se till att vi inte är jagade längre."

Marcus höjde på ögonbrynen, och en kort sekund såg han nästan imponerad ut, men det försvann snabbt bakom ett svalt uttryck. "Säkert. Men det är inte en enmansshow vi lever i Acker."

Jag svalde, huden knottrades av den kyliga luften utanför duschen samtidigt som jag försökte ignorera hur hans blick fortfarande dröjde vid mig. "Han gör det för vår skull också. Det är nog inte så enkelt."

Marcus skakade på huvudet och lät ett lågt skratt rinna ut i luften. "Vi har lagt allt på is för honom, Sam. Han försöker kanske fixa skiten, men vi är fast i den under tiden."

Jag kunde inte säga emot. Orden jag ville använda kändes tomma, och jag visste att han hade en poäng. Men ändå fanns det en del av mig som inte kunde ge upp tanken på att Sorin ändå försökte — att han, någonstans bakom sin arrogans, faktiskt brydde sig.

Alla djupa och mörka tankar försvann plötsligt när han tog ett steg närmre. Ena mungipan letade sig uppåt i takt med att hans hand sakta sträckte sig mot mig. Fingertopparna landade på min hals och rörde sig sakta ner längs min kropp. Han följde vattendropparnas mönster hela vägen ner över mina bröstmuskler och magrutorna tills han stannade vid den vita frottén som hängde över mina höfter.

"Du är jävligt snygg... vet du det?"

Jag skrattade till och vände mig om för att dölja de hettande kinderna. Rotade fram en till handduk och började torka mina halvlånga lockar. Fan jag behövde klippa mig. Jag kände hans blick bränna i ryggen medan jag försökte ignorera både orden och värmen som blossade upp i ansiktet.

"Jag faller inte för smicker," mumlade jag, men kunde inte låta bli att le svagt när jag torkade mitt hår, gnuggade handduken genom de blöta striporna som hängde över pannan i ett okontrollerat kaos.

Marcus skrattade lågt, med ett tonfall som avslöjade att han visste exakt hur påverkad jag var. "Försök låtsas lite bättre nästa gång," sa han och gick, hans ord hängde kvar i luften som en utmaning.