Huset var exakt likadant som när vi lämnade det. Tiden hade stått stilla här, men det gjorde inte situationen mindre klaustrofobisk. Trägolven knarrade under våra steg, väggarna med sina blekta tapeter verkade andas samma frustration som vår far.

Pappa stod vid matbordet med händerna plant mot ytan, knogarna vita av trycket. Hans ögon blixtrade av ilska, och rummet var laddat med hans dominans, hans vrede som låg som en tjock dimma över oss. Silvian stod bredvid mig, hans hållning stel och avvaktande.

"Adrian Voss?!" nästan skrek han och slog handen i bordet så hårt att jag hoppade till. "Vad tänkte ni?!" Hans röst skar genom tystnaden som en kniv, ekot av orden studsande mellan väggarna.

"Vi gjorde vad vi behövde," svarade jag kallt och mötte hans blick, även om det kostade mig mer än jag ville erkänna. "Voss gav oss en chans att börja om, att göra något med våra liv."

"Att sälja era själar!" avbröt han, hans blick mörk och hotfull. "Ni förstår inte vad ni har gjort. Vad ni har dragit in oss i."

"Vi förstår precis," sa Silvian, hans röst låg men fylld av samma stenhårda beslutsamhet som alltid funnits i honom. "Vi hade inget val. Ingen väg ut. Du hade redan vänt oss ryggen, pappa."

Det låg en tung tystnad i rummet efter hans ord, som om luften sögs ur det. Pappa rätade på sig, hans blick borrande in i Silvians. "Så det här är mitt fel? Är det vad ni säger?" 

"Vi säger bara att du inte gav oss något annat val," sa jag och tog ett steg framåt, min röst stadig trots att hjärtat slog hårt i bröstet. "Voss gav oss ett hem. Och nu gör vi vad vi måste för att behålla det."

Hans ögon smalnade, och jag kunde se den interna kampen som utspelade sig inom honom. Mellan att hålla fast vid sin ilska och att försöka förstå.

"Ni vet inte vad ni har gjort," muttrade han och skakade på huvudet. "Det finns inget att vinna med att spela på hans bräde. Voss förstör allt han rör vid. Ni tror att ni har kontroll, men han äger er. Han äger er framtid."

Jag svalde hårt och försökte dölja hur hans ord träffade som en knytnäve i magen. "Och vad skulle vi ha gjort istället? Bett på våra bara knän om att få komma hem? Vi tog vad vi behövde."

Han tystnade, och jag kunde se hans axlar sjunka en aning, som om tyngden av allt som hänt började nå honom. "Och nu då?" frågade han till slut, hans röst något mjukare, men fortfarande full av skarpa kanter. "Vad gör ni här?"

Jag sneglade på Silvian, som nickade nästan omärkligt. "Vi gör vårt jobb. Vi gör det vi måste."

Pappa stod tyst ett ögonblick, och i hans ögon såg jag något jag inte väntat mig – en antydan till sorg, eller kanske ånger. "Så det här är slutet?" Han suckade, fullt medveten om vilket typ av krav Voss måste ha gett oss.

"Ni kan dra," mumlade Silvian tyst. "Res till Europa, ingen behöver veta."

"Han kommer att veta," mumlade Victor och såg upp på oss. "Antingen dödar ni mig nu, eller så gör vi upp en plan för att störta honom tillsammans."

Pappa stod där, stirrande på oss med en blick som verkade se rakt igenom fasaden vi byggt upp. Hans ord hängde kvar i rummet som en utmaning, men också som en inbjudan – att kliva tillbaka från den avgrund vi närmade oss. Silvian stod stilla bredvid mig, hans ansikte hårt men ögonen osäkra. Jag visste vad han tänkte, för jag tänkte samma sak. 

"Vi kan inte vinna mot Voss," sa Silvian till slut, hans röst låg men fylld av en desperation som sällan syntes hos honom. "Han är överallt. Han har resurser, folk... han har oss."

Pappa ryckte på axlarna, hans ansikte allvarligt men inte utan en viss glimt av trots. "Ni har mig," sa han enkelt. "Och om vi spelar våra kort rätt, har vi en chans. Det här handlar inte bara om er längre. Det handlar om mer än så. Om vår familj."

Jag svalde hårt och tittade på Silvian, som långsamt skakade på huvudet. "Vi vet vad han gör med dem som förråder honom. Det är en dödsdom, pappa." 

"Jag är redan död i hans ögon," svarade han och slog ut med händerna. "Men ni är inte det än. Ni är hans verktyg, hans vapen. Använd det."

Hans ord träffade som en hammare. Jag kände hur mitt hjärta slog snabbare, adrenalinet pumpade genom ådrorna. Det var en galen idé, och jag visste det. Men samtidigt fanns det en liten låga av hopp som började brinna djupt inom mig.

"Så vad vill du att vi ska göra?" frågade jag, min röst hårdare än jag tänkt. 

Pappa såg på oss, hans blick allvarlig men också full av beslutsamhet. "Spela hans spel. Få hans förtroende. Men när rätt ögonblick kommer... slår vi till." 

Silvian skrattade, ett torrt, bittert ljud som fyllde rummet. "Det är självmord." 

"Kanske," medgav pappa och lutade sig tillbaka, hans röst kall som stål. "Men det är också vår enda chans att ta tillbaka våra liv. Att få er fria."

Jag såg på Silvian igen. Hans käkar var hårt spända, händerna knutna till nävar. Men när han mötte min blick såg jag något där – samma gnista av hopp, samma vilja att kämpa för något större än oss själva.

Nya fotsteg närmade sig köket, och jag visste redan vem det var innan han ens kom in i ljuset. Vår äldre bror. Han hade som vanligt stått och lyssnat från skuggorna, väntat på rätt ögonblick att göra sin entré. När han klev fram kändes hans uppenbarelse oväntat liten, nästan tärd. Axlarna var inte längre lika breda som jag mindes dem, och blicken, som en gång hade kunnat bränna hål genom vem som helst, verkade nu osäker, flackande som om han försökte förstå var han passade in i allt detta. 

Hans röst bröt tystnaden, låg och kantad av ett stråk av tvekan. "Och hur gör vi med varulvarna?" 

Pappas blick hårdnade, och det var som om hela rummet förändrades. Det var något med hans sätt att se på vår bror som alltid var annorlunda – inte av ömhet eller tillgivenhet, utan av förväntningar som aldrig riktigt hade blivit uppfyllda. 

"Varulvarna," upprepade vår far långsamt, som om han smakade på ordet. Hans röst var kall och beräknande. "Är de ett problem?" 

Nicolae ryckte till vid orden, men hans läppar höll sig slutna. Det fanns en ny, oväntad svaghet i hans hållning, en som inte hade funnits där förr. Det var som om hans tid i vår frånvaro hade förändrat honom. Jag såg på honom och kände ett sting av... något. Medlidande? Förakt? Jag kunde inte avgöra det själv. Han hade aldrig varit den som backade undan, men nu var det som om han vägde varje ord innan han vågade tala. 

Silvian, alltid den som bröt tystnaden när den blev för farlig, lutade sig lite längre fram mot köksbänken där han stod med armarna korsade. "Det är inte så enkelt," sa han, hans röst lugn men med den skarpa kanten jag kände alltför väl. "Vi kan inte bara... rensa bort dem. Det kommer att väcka frågor, dra till sig uppmärksamhet." 

Pappa vred sig mot honom, långsamt, med ett uttryck som signalerade att han inte uppskattade invändningen. "Så vad föreslår du då, Silvian? Att vi låter dem vara?" 

Silvian höjde hakan något, hans ögon låsta vid vår fars. "Jag säger bara att vi måste tänka strategiskt," sa han, med en ton som balanserade på gränsen mellan respekt och trots. "De är inte bara en flock varulvar. De har band till människorna här. Om vi gör något drastiskt..." Han pausade, lät spänningen hänga i luften som ett ovädersmoln. "Det kan slå tillbaka på oss." 

Pappas ögon smalnade ytterligare, och hans ansikte blev en mask av sten. "Strategi," muttrade han. "Du låter som din mor. Och vi vet alla hur långt hennes 'strategier' tog oss." 

Orden föll som en sten i rummet, och jag såg hur Silvian stelnade. Hans käke spändes, men han svarade inte. Luften mellan dem vibrerade av outtalad ilska, men det var Nicolae som drog min uppmärksamhet tillbaka. Han stod helt stilla, som om han försökte göra sig osynlig. Jag kunde se på hans ansikte att han insåg vad han hade satt igång, men han förblev tyst. 

"Så, hur mycket har du berättat?" frågade jag till slut och bröt tystnaden. Mina ord var riktade mot Nicolae, men min blick hölls fast vid Silvian. 

Nicolae ryckte på axlarna, en rörelse som var för nonchalant för att vara sann. "Inte mycket." 

Pappa höjde ett ögonbryn, hans blick vilande tung på Nicolae. Väntande. Det var ett tyst förhör, lika effektivt som om han hade sagt orden högt. 

Jag suckade och tvingade mig själv att möta min fars frågande blick. "Jag har en historia med alfans son," erkände jag, rösten låg men tydlig. "De behöver inte bli inblandade." 

"De kanske inte behöver bli det," muttrade Silvian och sköt ifrån sig från bänken, hans hållning plötsligt mer aktiv. "Men vi kan använda dem till vår fördel. Varulvar är starka. En hel flock mot Voss..." 

Jag mötte Silvians ögon, och för ett ögonblick var det som om vi talade utan ord. Hans förslag var mer än en idé – det var en taktik, ett schackdrag som han redan hade börjat planera. 

"Och vad blir konsekvenserna" sa jag till slut, rösten hårdare än jag hade tänkt. 

Silvian höjde ett ögonbryn, men hans ögon lyste av den envishet som alltid hade gjort honom farligare än någon annan jag känt. "Vi överlever," svarade han med en kylig säkerhet. 

Pappa lutade sig tillbaka, hans blick vandrande mellan oss, vägande våra ord som om han redan såg nästa drag i spelet. Tystnaden återvände, men den var fylld av osäkerhet, som en knivsegg som väntade på att skära. 

"Om vi ska göra det här," sa jag, min röst låg men fylld av beslutsamhet, "så gör vi det på mitt sätt. Ingen går ensam." 

Ett svagt leende drog över pappas läppar, nästan omärkligt. "Tillsammans," sa han och sträckte fram handen. 

Silvian suckade djupt, men till slut lade han sin hand ovanpå vår. "Tillsammans," mumlade han motvilligt.

Vi stod där ett ögonblick, av samma blod, men ändå så olika. Och i det ögonblicket visste jag att vi redan tagit det första steget mot något som skulle förändra allt.