Kontoret var precis som jag mindes det från barndomen – robust och maskulint, med mörka trämöbler, en massiv skrivbordsstol av läder, och en öppen spis som brann svagt i hörnet. Väggarna var prydda med gamla jaktpriser och svartvita fotografier av tidigare alfas. Det luktade träpolish och något dovt som påminde om skog. Jag kände mig liten här, precis som när jag varit en unge som smög in för att be om tillåtelse att stanna ute längre på sommarkvällarna.

Men jag var inte liten längre.

Pappa satt bakom skrivbordet, med fingrarna flätade framför sig och blicken stadig. Hans närvaro fyllde rummet, inte bara med auktoritet, utan med något mer – en påtaglig tyngd som jag alltid känt, men som aldrig kändes tyngre än nu. Jag mötte hans blick utan att vika undan, trots att hans ögon var fulla av känslor jag hade svårt att tolka. 

"Du har mycket att förklara, Sam," började han, hans röst lugn men laddad. Han lutade sig framåt, hans knogar bleka när han tryckte händerna mot skrivbordet. "Berätta vad du tänker."

Jag släppte ut en djup suck, "vi känner dem. Pappa vi bodde ihop i månader... vi kan inte bara misstänka att allt de gör är en krigshandling mot oss."

"Har du kontaktat honom?"

Jag fuktade läpparna och lutade mig tillbaka i stolen. Min pappa var en stor man på många sätt. Men jag hade vuxit ikapp honom. Jag mätte honom med blicken och jag märkte genast hur hans varg reagerade inom honom. Det låg en utmaning i luften och jag såg genast hur chockad han blev.

"Han är bara på genomresa, vi kan ta det lugnt och fokusera på att fira jul och ta hand om varandra," svarade jag lugnt.

Pappa lutade sig tillbaka i sin stol, armbågarna vilande på armstöden och fingrarna flätade framför sig. Hans ögon smalnade när han betraktade mig, som om han försökte läsa varje tanke jag hade dolt längst bak i mitt huvud. Tystnaden mellan oss var tung, fylld med osagda ord och gamla konflikter. Lågorna i spisen knastrade bakom oss, deras ljus dansande över hans ansikte, men inte ens de lyckades driva bort den iskyla som hängde i rummet. 

"Du litar på honom?" sa han till slut, rösten låg och fylld med en underton av något farligt, som ett rovdjur som väntade på rätt ögonblick att slå till. "Att Sorin och Silvian bara är här för att... hälsa på?" Han skrattade, men det var inte ett skratt som bar glädje – det var skarpt och hånfullt, som en varning. "De dyker upp utan förvarning, efter allt som hänt, och du vill tro att det inte ligger något bakom deras besök?" 

"Som vaddå?" sköt jag snabbt tillbaka, min röst skarpare än jag hade tänkt. Jag kände hur ilskan steg inom mig, den typen av vrede som alltid vaknade till liv när vi hamnade i sådana här diskussioner. "Har du något bevis för att de är här för att skada oss? Eller antar du bara det värsta för att det är enklare än att ge dem en chans?" 

Hans blick hårdnade, och han lutade sig framåt, händerna vilande på bordet mellan oss. "Sorin lämnade oss," muttrade han, rösten fylld med gammalt groll. "Efter allt vi gjort för honom. Han drog till Boston och fick dig att följa efter. Du dog nästan, Sam." 

Jag kände hur hans ord träffade mig som ett slag i magen, men jag vägrade visa det. Istället spände jag käkarna och lutade mig framåt, mötte hans blick med lika stor intensitet. "Så du menar att han borde ha accepterat länken och stannat här? Mått skit tillsammans med mig bara för att hålla mig vid liv? Hör du inte hur jävla sjukt det låter? Att han drog är det bästa som har hänt mig!" 

Pappas ögon smalnade ytterligare, men han svarade inte direkt. Istället lät han mig tala, som om han väntade på att jag skulle säga något han kunde använda emot mig. 

"För att du träffade människan?" frågade han till slut, hans röst låg och spänd. 

"Marcus," morrade jag, mina ögon brinnande av ilska när jag spände blicken i honom. "Och det är inte bara därför. Vem fan vill leva efter någon annans lag? Leva med någon som man inte själv har valt?" 

Alfa nickade långsamt, som om han faktiskt funderade över det jag sagt, men jag såg i hans blick att han inte var övertygad. "Jag säger inte emot dig," sa han eftertänksamt, "men nu är de tillbaka. Och det finns en anledning till att de kom strax efter er." 

Jag suckade djupt och lutade mig tillbaka i stolen, försökte hålla ilskan under kontroll. "Att de drog dit betyder också att de försöker leva sina egna liv," sa jag, rösten lugnare men fortfarande fylld med beslutsamhet. "Att de försöker hitta något nytt. Bort från oss. Bort från allt som gick fel här." 

Han lutade sig tillbaka igen, långsamt, som om han ville markera att han inte hade bråttom att avsluta samtalet. Hans blick brände som eld där han studerade mig. "Du låter säker för någon som inte har en aning om vad de håller på med." 

"Ingen av oss vet," svarade jag, rösten låg men bestämd. Jag höjde hakan, vägrade låta honom vinna det här. "Det är precis det jag försöker säga. Vi antar saker istället för att ta reda på sanningen. Du lärde mig att aldrig fatta beslut på rädsla eller fördomar, och det är precis det du gör nu." 

Ett ögonblick var det som om han faktiskt övervägde mina ord. Men tystnaden som följde var som ett slagfält, laddad med outtalade känslor och spänningar som ingen av oss var redo att släppa taget om. 

"Det här handlar inte om rädsla, det handlar om att skydda flocken. Om att skydda dig."

"Du behöver inte skydda mig," sa jag, min röst lägre men med samma bestämdhet. "Jag vet vad jag gör."

"Det här är större än dig, större än din relation till Sorin. Jag har sett vad familjer som Lazar kan göra, och jag tänker inte riskera min flock för att du vill tro att han fortfarande är din vän."

"Och jag tänker inte riskera att förlora mig själv och allt jag står för, för att du vill dra slutsatser utan bevis," sköt jag tillbaka. Min varg rörde sig rastlöst inom mig, men jag höll mig lugn på ytan. "Han är min vän. Silvian också, oavsett vad de har blivit. Du ser ett monster men jag ser någon som behöver min hjälp."

Hans ögon smalnade igen, men jag såg en liten förändring i hans hållning, en tvekan som jag inte ofta såg hos honom. "Så vad vill du göra?" frågade han, hans ton skeptisk men mjukare än tidigare.

Jag lutade mig framåt, såg honom rakt i ögonen. "Jag har redan pratat med dem."

Pappa lutade sig tillbaka i stolen, men jag kunde se hur hans fingrar spände sig runt armstöden. Det låg något vaksamt i hans blick, som om han kämpade med tanken på att släppa kontrollen och låta vargen ta över. Den där kontrollen som alltid definierat honom som alfa.

"Du har redan pratat med dem?" Hans röst var lugn, nästan för lugn, men det fanns en kant där som skar igenom.

"Ja," svarade jag, och mötte hans blick utan att vika undan. "Vi möttes på skolan tidigare ikväll. Sorin bad oss hålla oss ur vägen, och det var allt."

Han skrattade till, ett kort och kallt ljud. "Och du tror på det? Du tror att de är här utan någon baktanke?" Hans ögon smalnade. "Sam, de har lämnat sin familj för att ansluta sig till något större, något farligare. Du vet vad det innebär."

"Jag vet vad de har blivit," svarade jag. "Men jag vet också vilka de var. De har varit mina vänner. De var därför mig. När jag försökte förstå vem jag var. Jag vägrar tro att de är bortom räddning, att allt vi hade bara var en lögn."

"Det här handlar inte om vad du vägrar tro," morrade han och reste sig, hans fulla längd som en skugga över mig. "Det här handlar om vad vi måste göra för att skydda flocken. Om lojalitet."

Jag reste mig också, inte för att utmana honom, utan för att visa att jag inte längre var den osäkra unga varg som smög in i det här kontoret som barn. "Jag är fan mer lojal än de flesta i flocken! Men det betyder inte att jag tänker blunda för att de är mer än bara ett hot."

Pappas blick höll kvar min, den vacklade tillslut, bara för en sekund, men det var tillräckligt. Jag såg kampen inom honom, mellan hans roll som ledare och hans roll som far. Hans varg rörde sig rastlöst bakom hans ögon, precis som min gjorde inom mig.

"Du börjar låta som en alfa," muttrade han lågt, och jag kunde inte avgöra om det var ett erkännande eller en varning. "Men att låta som en alfa betyder inte att du är redo att vara en."

"Kanske inte," medgav jag. "Men det betyder att jag är redo att försöka. Om vi styrs av rädsla och misstänksamhet, då är vi inget annat än rovdjur som jagar i mörkret. Du lärde mig det."

Hans ögon smalnade igen, men jag såg en glimt av stolthet där, gömd bakom frustrationen. "Så vad föreslår du?"

"Att vi lugnar ner rådet," svarade jag med en suck. "Att vi tar det säkra före det osäkra, istället för att fatta beslut baserade på antaganden. Sorin och Silvian kanske inte är våra fiender. Och om de är det, då hanterar vi det."

Han suckade tungt, som om han bar hela världen på sina axlar. "Du vet vad det här kommer kosta oss."

"Ja," svarade jag utan att tveka. "Men jag tänker inte backa. Det här är mitt beslut, du måste våga lita på mig."

Ett långt ögonblick passerade, där bara ljudet av elden fyllde rummet. Hans hållning var stel, men hans blick mjuknade, om än bara lite. "Jag låter dig hantera det här," sa han till slut, långsamt och tydligt. "Men om du har fel, om deras närvaro leder till minsta hot mot flocken... då tar jag över. Förstår du?"

"Jag förstår," svarade jag och mötte hans blick med samma intensitet.

Han satte sig igen, men spänningen i hans kropp visade att kampen inte var över – inte mellan oss, inte inom honom. Jag vände mig om för att gå, men stannade vid dörren och sneglade tillbaka.

"Tack, pappa," sa jag lågt, men med tyngden av allt jag menade. Tack för att han lyssnade. Tack för att han inte övergav mig, trots att han säkert ville hålla fast vid sin plats, vid sin kontroll.

Han sa inget tillbaka, men jag såg hur hans axlar sjönk en aning, och för första gången kände jag att vi möjligen kunde stå på samma sida, även om vägen dit fortfarande var fylld av hinder.