Framför oss stod Sorin och Silvian, klädda i mörka kostymer som fick dem att se mer formella och avlägsna ut än jag mindes. Sorin hade alltid haft en avslappnad stil, men nu var han kall och hård, hans ansikte nästan masklikt. Silvian, hade en liknande framtoning, och med deras nya frisyrer — korta och strikta — var det svårt att skilja dem åt.

"Sorin?" Frågade jag, osäker på hur jag skulle hälsa. Det kändes som att jag talade till en främling.

Sorin synade oss, och i hans ögon fanns ett isande avstånd. "Ni kom," sa han med en ton som var långt ifrån den jag brukade känna. Det kändes som om han pratade med oss av plikt snarare än glädje.

Marcus såg på mig, innan han steg fram. "Vad har hänt med dig? Du ser... annorlunda ut."

Sorin sneglade på Marcus, en kort, bitter skratt lämnade hans läppar. "Det är mycket som har förändrats sedan vi lämnade Chicago." Han lutade sig framåt, och jag kände ett obehagligt tryck i rummet. "Eller hur?"

Silvian, som stått tyst bredvid, trädde fram. "Vi har viktiga saker att diskutera." Hans röst var lika kall som Sorins, och jag kunde se att han också var förändrad, nästan som om han hade tagit på sig en ny identitet.

Jag ville fråga vad som hade hänt med dem, varför de hade blivit så avlägsna, men jag kunde inte få fram orden. Istället nickade jag, en känsla av obehag spred sig i magen. "Vad har hänt?"

Sorin växte med varje ord, hans hållning blev mer dominant. "Vi är här för att lösa familjeangelägenheter."

"Inget ni behöver bry er om." tillade Silvian och kastade en blick mot dörren, som om han förväntade sig att någon skulle komma in när som helst.

Marcus såg på mig, och jag kunde se att han också kämpade med sina känslor. "Va fan Sorin. Vad håller du på med?" Suckade han och tog ett steg fram. "Va fan är det för jävla kläder? Varför ser ni ut som... som två idioter från nån jävla mafia film?"

Sorins mask vacklade plötsligt, men hans röst blev mer intensiv. "Det handlar om överlevnad. Och ni behöver förstå att vi inte längre är de vi en gång var."

Jag kände hur hjärtat sjönk. De hade förändrats så mycket att jag knappt kunde se dem som mina vänner längre. "Vi är fortfarande samma personer. Vad det än handlar om så kan vi hjälpa er."

"Fortfarande så jävla naiv Sam," svarade Sorin och skakade på huvudet med ett bittert leende på läpparna, men leendet försvann när Marcus klev fram mellan oss som en skyddande barriär.

"Hoppas ditt nya liv gör dig lycklig killen," muttrade han. "Vad ni än gör här så hoppas jag att ni drar snart och tar era jävla problem med er."

Silvian suckade, hans blick rörande sig mot fönstret, som om han skannade omgivningen för hot. "Det bästa ni kan göra är att hålla er borta."

Jag kände hur ilskan och frustrationen bubbla upp inom mig. "Medans ni gör vaddå?"

Sorin skakade på huvudet, och för första gången såg jag en glimt av sårbarhet i hans ögon. "De är bättre om ni inte vet." Han suckade och sneglade på sin bror. "Ni kommer inte ens märka något. Bara dra hem och fira jul."

Det fanns något bedjande i hans ögon, både jag och Marcus uppfattade det genast. "Gå ut till Tyler, Sam. Jag vill snacka med Sorin ensam."

Jag bet mig i läppen och sneglade på Silvian som ryckte på axlarna och ledde vägen. Men vi gick inte särskilt långt. Båda ville hålla koll på vad som sas när vi gått.

"Det här är inte du, Marcus," sa Sorin, hans röst lika vass som en kniv. "Ett lugnt liv på landsbygden, en prydlig liten tillvaro med killen som aldrig har behövt smutsa ner händerna för att överleva? Du försöker lura dig själv." Han lutade sig bakåt mot väggen, armarna nonchalant korsade, men blicken avslöjade att han inte bara provocerade – han försökte förstå.

Marcus svarade inte direkt. Han tog ett djupt andetag, lät orden hänga i luften som en utmaning. Sedan skrattade han lågt, en kort, hård utandning som nästan kunde ha varit en suck. "Du fattar inte ett skit, Sorin," sa han, rösten stadig men med en underton av något som nästan lät som medlidande. 

Han tog ett steg framåt, och ljuset i rummet fångade hans ansikte, avslöjade både skuggorna och linjerna av ett liv som lämnat ärr – vissa synliga, andra dolda. "Det här, det livet jag har nu, det är allt jag någonsin drömt om. Att få vakna upp bredvid någon som ser mig för den jag är utan att ifrågasätta varför. Att få känna mig trygg, för första gången i mitt jävla liv." 

Hans blick hårdnade när han såg på Sorin, men det fanns en tyngd i hans ord som inte var avsedd att såra. "Du kan kalla det vad du vill. Löjligt. Men det är mitt. Och det betyder allt." 

Han skakade på huvudet, ett svagt, nästan sorgset leende på läpparna. "Sam gör mig lycklig. Han är det bästa som har hänt mig, och det enda jag är rädd för... det enda som får mig att ligga vaken på nätterna... är att han en dag ska inse att han är för bra för mig. Att han ska tröttna och lämna mig kvar." 

Marcus lät orden sjunka in innan han fortsatte, rösten lugnare men fortfarande fylld av övertygelse. "Jag har fått något du aldrig vågat drömma om, Sorin. Och jag tänker inte låta någon, inte ens du, dra mig tillbaka till det där mörkret." 

Sorin stod tyst, men något i hans ansikte förändrades. Hans käkar hårdnade, och hans blick vek undan bara för ett ögonblick. Han försökte spela oberörd, men Marcus ord hade nått fram. De lämnade spår, precis som Marcus alltid gjorde – inte genom hot, utan genom sanningen han vägrade dölja.

Sorin fnös, men hans hållning avslöjade något annat. Han höll armarna korsade, som om han försökte skydda sig själv från orden. "Så du menar att du inte saknar det? Adrenalinet, friheten... allt vi hade?"

"Det vi hade?" Marcus tog ett steg närmare, hans röst hårdare nu. "Sorin, det vi hade var kaos. Jag levde med en konstant klump i magen och undrade när allt skulle gå åt helvete. Jag saknar det inte. Jag saknar dig, den du var innan allt gick åt helvete. Men det där livet? Aldrig."

Sorin ryckte till som om orden hade träffat honom, men han höll fast vid sitt kalla yttre. "Du vet inte vad du snackar om. Det är inte så enkelt. Du har fan ingen aning om vad jag har varit med om. Du har ingen aning om vad vi står inför nu."

Marcus skakade på huvudet och suckade tungt. "Nej, jag har ingen aning. För att du aldrig säger något. Du kommer tillbaka, ser ut som någon ur en jävla gangsterfilm, och förväntar dig att vi bara ska acceptera det. Du tror du skyddar oss, men du bygger bara högre murar. Och en dag, Sorin, kommer du vakna och inse att ingen finns kvar bakom dem."

Sorin öppnade munnen som för att säga något, men inga ord kom. Han stannade upp, blicken flackande mellan Marcus och golvet, som om han sökte efter något att greppa tag i – en sista skarp replik, ett sätt att återta kontrollen. Men istället föll han tyst. För ett ögonblick fanns det något i hans ögon, något som bröt igenom den annars obevekliga masken han bar. Det liknade skuld, eller kanske sorg, en skugga av den Sorin som en gång hade funnits innan allt gick fel. 

Han drog ett djupt andetag, som om det skulle hjälpa honom att samla sig, och tog sedan ett steg bakåt. Hans rörelser var långsamma, nästan mekaniska, som om varje muskel tvingades till lydnad. Han vände sig om utan att möta Marcus blick igen och gick med bestämda steg mot sin bror. 

När han lade handen på Silvians axel var greppet fast, men det fanns en tvekan i hur han rörde sig, en stelhet som avslöjade mer än han kanske ville. "Vi är färdiga här," sa han, rösten stadig men med en underton som inte matchade hans ord. Den var lägre, nästan avhuggen, som om han pratade lika mycket med sig själv som med Silvian. 

Silvian såg på honom, och även om han inte sa något, verkade han förstå. De delade en blick, en av de där tysta konversationerna bara bröder kan ha, innan de vände sig om och började gå. Sorin såg sig inte om, men hans rygg, annars rak och självsäker, bar en anspänning, som om tyngden av det han lämnat bakom sig vägde mer än han orkade bära.  Marcus stod kvar, orubblig, medan jag och Silvian utbytte blickar. Silvian såg ut att vilja säga något, men Sorin drog med honom innan han hann öppna munnen. När dörren slog igen bakom dem, kände jag hur spänningen i rummet lättade.

Jag gick fram till Marcus och lade en hand på hans axel. "Det var hårt, men kanske precis vad han behövde höra."

Marcus drog ett djupt andetag och nickade. "Jag hoppas han lyssnade. Men jag tror inte det."

Jag suckade och tog hans hand för att gå. Brian och Tyler var säkert på helspänn där ute—men jag hann inte mer än ett steg innan Marcus grep tag i min handled.

"Sam, vänta," sa han, och hans röst var tjock av känslor. Jag hann knappt vända mig om innan han drog in mig i sina armar. Hans läppar mötte mina, hårt och nästan desperat. Kyssen var inte som de andra vi delat. Det fanns något rått och äkta i den, en intensitet som nästan tog andan ur mig. Hans händer skakade där de vilade runt min nacke, som om han kämpade mot något inom sig.

När han drog sig undan var hans panna lutad mot min, våra andetag blandade sig i den kyliga luften. "Jag älskar dig," viskade han hest, som om det var något han burit på alldeles för länge.

Orden träffade mig som en blixt, och för ett ögonblick kunde jag inte säga något. Mina ögon sökte hans och läpparna drog sig genast upp i ett leende. "Marcus..." Jag lyfte handen till hans ansikte, lät mina fingrar vila på hans kind. "Jag älskar dig också."

Han såg på mig som om han behövde höra det igen för att tro på det. Hans blick mjuknade, och det där sneda leendet jag älskade spred sig över hans läppar. "Fan va cheesy," skrattade han, men det fanns en genuin lättnad i hans ögon.

Jag pressade mina läppar mot hans igen, denna gång mjukare, långsammare. Jag ville att han skulle förstå att jag menade varje ord. När vi till slut drog oss tillbaka stod vi där, tysta, omgivna av skolans grå väggar och lär orden sjunka in.

"Vi måste snacka med Tyler och Brian," sa jag till slut, min röst stadig nu. "Vi har saker att göra."

Marcus nickade, hans blick fylld av en beundran jag inte sett förut. "Du tänker gå emot din farsas order igen, eller hur?" Flinade han.

Vi vände oss om, fortfarande med händerna sammanflätade, och började gå mot bilen där Brian och Tyler väntade. Kylan bet fortfarande i kinderna, men värmen från varandra höll den på avstånd.

"Jag tror vi behöver en ny alfa i flocken," muttrade jag och sneglade mot bilen där min Beta satt och väntade.

För första gången på länge kändes det som att jag hade ett syfte, ett mål. En chans, hur liten den än var, att klara oss genom stormen som väntade. Vi behövde göra det på vårt sätt, oavsett vad rådet sa. Jag behövde snacka med min farsa och få honom att förstå. Men om han inte kunde det, så skulle jag följa planen ändå. Jag skulle skapa den framtid som Marcus alltid önskat sig.