"Fan Tyler," skrockade Marcus och gav honom en lätt knuff på axeln. "Visste inte att du kunde säga så många ord på en gång," retades han när vi klev ut ur huset och började promenera bort till vårt.

Tyler svarade inte direkt, men jag såg hur hans käkar arbetade medan han försökte hålla sig lugn. "Jag blir fan arg," muttrade han till slut och sparkade till en sten på vägen så den flög iväg. "De snackar som om vi är mitt inne i nåt jävla inbördeskrig."

Marcus höjde ett ögonbryn, men sa inget. Tyler fortsatte, händerna i fickorna och blicken stadigt framåt. "De kanske bara är här för att hämta grejer," sa han och slängde ur sig orden som om han försökte övertyga sig själv. "Eller fan... försöka få en bättre relation till sin morsa. Är det verkligen så jävla svårt att tänka sig?"

"Fast det är Silvian och Sorin vi pratar om," påpekade Marcus torrt. "När har något någonsin varit enkelt med dem?"

Tyler himlade med ögonen och sparkade till ännu en sten. "Jo, tack, jag vet. Men det betyder inte att vi behöver gå full-on krigsråd innan vi ens vet vad som händer."

Jag gick tyst bredvid och lyssnade. Tyler hade en poäng, men Marcus hade också rätt. Att ignorera riskerna kunde vara farligt, särskilt när det gällde Silvian och Sorin. Frågan var bara vem som skulle få rätt den här gången.

Jag letade upp mobilen ur fickan och öppnade min och Sorins senaste konversation. Den var gammal. Pinsamt gammal. Ett tomrum av tystnad som skar som en kniv. Jag svepte med tummen över skärmen och läste de sista meddelandena vi skickade. Småprat. En GIF han skickat för att reta mig. Sedan ingenting.

Vi hade inte snackat sen han drog från Chicago. Jag drog in ett djupt andetag och bet mig i läppen medan jag stirrade på det tomma textfältet. Orden satt fast någonstans långt bak i halsen, men mina fingrar började ändå röra sig.

God jul. Hoppas vi kan ses när ni ändå är i Stowe. Vi saknar dig.

Jag läste meddelandet flera gånger innan jag skickade iväg det. Hjärtat dunkade hårt i bröstet, som om det ville hoppa ur kroppen. Vad skulle han tänka? Om han ens svarade. Ett ögonblick funderade jag på att radera det, men bubblan med texten var redan grå. Ute.

Jag stirrade på skärmen i några sekunder, kanske en minut, innan jag släppte ut ett frustrerat andetag och stoppade tillbaka mobilen i fickan. Det fanns inget mer att göra än att vänta. Vänta och hoppas att tystnaden äntligen skulle brytas.

"Var det en sån bra idé?" frågade Marcus, och jag märkte att han sneglade över min axel. Hans röst var lugn, men blicken avslöjade en viss tvekan.

"Det är Sorin vi snackar om," svarade jag med en axelryckning och stoppade tillbaka mobilen i fickan. Jag försökte låta oberörd, men jag kände fortfarande pulsen dunka.

Vi gick mot vårt hus, mitt och Marcus hem. Skorna knarrade mot den hårt packade snön under oss, som om de försökte överrösta den tunga tystnaden. Kylan bet i kinderna, och våra andetag blev till små vita moln som snabbt försvann i den frostiga luften.

Bakom oss muttrade Tyler något, och jag vände mig om precis i tid för att se honom dra fram mobilen ur fickan. "Jag ringer Brian," sa han lågt, som om han pratade lika mycket med sig själv som med oss.

"Brian?" frågade Marcus och höjde ett ögonbryn medan vi fortsatte gå. "Vill du verkligen blanda in fler?"

Tyler ryckte på axlarna, blicken fortfarande fäst på mobilen. "Han har bättre koll än nån av de där idioterna runt bordet," mumlade han och tryckte på samtalsknappen. "Han vet åtminstone vad som händer i Boston."

Jag sneglade på Marcus, som såg ut att vilja protestera men istället bara suckade tungt. Han stoppade händerna djupt i jackfickorna och skakade på huvudet. "Jag hoppas att du vet vad du gör, Tyler."

Bakom oss hördes det dova ringsignalerna från Tylers mobil. Jag kunde inte låta bli att undra vad Brian skulle säga – men vi kunde inte hålla honom utanför längre. På något sätt kändes det som att det var vi mot dem, och då menade jag inte varulvar mot vampyrer.

Vi klev in i vårt hus, och värmen slog emot oss. Lamporna lyste mjukt i rummet, men julklapparna tycktes håna oss. En påminnelse om att den här julen inte skulle bli vad vi hoppats på.

"Vi kan öppna dem ikväll," sa Marcus med ett snett leende, medan han gick fram till granen. "Innan helvetet bryter ut."

"Tror du verkligen det är så illa?" Frågade jag och kände hur oron växte inom mig.

Tyler satte sig på soffan och suckade. "Det känns inte som jul," mumlade han. "Har han svarat?"

Jag drog upp mobilen igen och såg ner på skärmen, hjärtat hoppade till. Det hade han. Tummen gled över hans namn och meddelandet öppnades genast.

Kan vi ses nu?

Jag drog in ett djupt andetag och räckte över mobilen till Marcus innan jag slog mig ner i en av fåtöljerna, vilade huvudet i händerna och funderade. "Vi är på flockens revir. Vi kan inte ses här." Konstaterade jag.

"Vår gamla skola?"

Tylers förslag var inte dåligt, men vi behövde sköta det här snyggt. "Be Brian plocka upp oss, som om vi ska åka och jul-shoppa de sista klapparna."

Tyler nickade och gick till köket för att ringa Brian medans jag funderade på hur jag skulle svara Sorin.

"Ge mig mobilen," mumlade Marcus och sträckte ut handen. Jag tvekade lite men litade på att han visste vad han höll på med. Han såg ner på skärmen innan han plötsligt la den mot örat. Mina ögon spärrades upp när jag hörde hur signalerna gick fram och tillslut Sorins röst på andra sidan.

"Sam?"

"Marcus," svarade han lugnt. "Er gamla skola om..." han såg på mig och jag mimade tjugo "tjugo minuter."

"Visst," muttrade Sorin. Hans röst hördes tydligt ända bort till mig. "Visste inte att du också var i Stowe."

"Ljug inte," muttrade Marcus och suckade. "Du vet att vi är tillsammans."

Sorin suckade, "så det är seriöst?"

Marcus sneglade på mig, fullt medveten om att jag kunde höra dem båda. "Annars skulle jag inte vara här."

"Vi ses om tjugo," svarade Sorin snabbt och la på.

Brian plockade upp oss strax efter. Hans ögon gled över oss alla tre när vi hoppade in i den stora Dodgen. "Vad fan händer?" suckade han och körde iväg.

"Vi har en plan," sa Marcus och kastade en blick mot mig. "Vi ska träffa Sorin, men vi måste hålla det hemligt."

"Jaha, hemligheter, vad mer är nytt?" muttrade Brian. "Det känns som ni alltid dras in i nåt."

"Det är komplicerat," svarade jag och kände att oron började krypa tillbaka. "Flocken gillar inte vår strategi."

Brian nickade, men jag såg fortfarande en skeptisk glimt i hans ögon. "Så ni går emot Alfas order... igen."

Tyler suckade. "Vi träffar dem en kort stund och tar reda på vad som pågår. Sen drar vi hem."

Vi åkte en stund i tystnad, där endast ljudet av motorn och snön som knakade under däcken hördes. Det var en konstig känsla att köra genom Stowe, som om staden var ett sken av sin vanliga livlighet. Juldekorationerna som prydde husen kändes mer som en ironisk påminnelse om hur mycket som stod på spel.

När vi närmade oss den gamla skolan, blev jag mer och mer nervös. "Säg inte för mycket," sa jag och såg på mina vänner. "Fokusera på att vi är vänner som är oroliga för att han bara drog."

"Vi fixar det," sa Marcus och kramade min axel. "Du och jag går ut, Tyler och Brian sitter kvar."

Brian svängde in på parkeringen och stannade. "Som backup?" frågade han och såg på oss.

Tyler nickade där han satt bredvid Brian. "Ring om det är nåt. Vi håller koll."

Jag och Marcus klev ur bilen, kylan bet i kinderna. Jag drog in ett djupt andetag för att samla mod innan jag vände mig mot byggnaden. "Det här måste fan funka."

Tillsammans gick vi mot skolan, som stod där tyst och övergiven. Alla elever hade jullov, och ingen hade skottat på flera dagar. Snön låg tjock på marken, och byggnaden såg nästan spöklik ut i skymningen. De gamla fönstren reflekterade det svaga ljuset från de närliggande gatlyktorna, men annars var det bara vi som bröt tystnaden.

"Fan, det här känns fel," mumlade jag och drog upp kragen på jackan. "Som att vi gör något olagligt."

"Frågar du din farsa så håller han nog med," svarade Marcus med ett snett leende.

Jag kände hur nervositeten steg inom mig, men samtidigt fanns det en beslutsamhet i vårt syfte. Vi behövde veta vad som pågick i Sorins skalle. När vi närmade oss dörren till skolan stannade jag till ett ögonblick och tog ett djupt andetag.

"Är du redo?" frågade jag, och mina vänner nickade. Marcus såg fast besluten ut, och gav mig ett uppmuntrande leende. Jag knuffade försiktigt på dörren, som gnisslade när den öppnades.

Vi steg in i den kalla, dunkla hallen. Doften av gammalt trä och överblivna skolböcker mötte oss. "Det är bara vi," ropade jag och min röst ekade i de tomma rummet. Jag kände hur hjärtat slog snabbare när vi rörde oss längre in.

Plötsligt hördes ljudet av fotsteg i korridoren, och vi stelnade till. Jag vände mig om för att se en skugga närma sig. Med ett hjärtat som dunkade i bröstet, insåg jag att det var Sorin, men han var inte själv.