Det var julaftons morgon, dagen innan det stora firandet. Vi skulle egentligen ha träffats i mamma och pappas hus för att hjälpa till med förberedelserna – hugga granris till dekorationer, skära frukter till glöggen, och tjuväta av pepparkakorna mamma bakat. Istället var det krismöte. 

Huset doftade fortfarande som det alltid gjorde vid jul: paj, kalkon, nybakade kakor och kryddor som fyllde varje vrå. Men i stället för den vanliga, varma känslan var stämningen tung, nästan kvävande. 

När Marcus och jag klev in genom dörren hördes dämpade röster från köket. Runt det stora ekbordet satt flera av flockens rådsmedlemmar; deras ansikten var strama och markerade av oro. Gordon, vår beta, satt med armbågarna på bordet och knäppta händer under hakan, medan Tyler lutade sig tillbaka i sin stol, ovanligt allvarlig. Tylers mamma stod vid köksbänken bredvid min egen mamma, som försökte hålla sig sysselsatt med något i ugnen. 

Alla blickar riktades mot oss när vi klev in. 

"Sam, Marcus," sa pappa, som stod vid köksbordets ände. Hans ton var neutral, men jag kunde höra undertonen av spänning där. "Sätt er." 

Jag tvekade ett ögonblick, men Marcus lade en hand på min rygg och gav mig ett kort, uppmuntrande tryck. Vi satte oss bredvid varandra, och alla andra i rummet återgick till sina platser. Tystnaden som följde var nästan outhärdlig, som om de väntade på att någon annan skulle börja. 

"Okej," sa Gordon till slut och såg på oss med sina grå ögon, skarpa och vaksamma. "Ni vet varför vi är här. Silvian och Sorin är tillbaka." Jag svalde hårt, trots att jag redan visste det. Att höra deras namn nämnas högt gav mig en känsla av tyngd i magen. "De är hemma igen," fortsatte han. "Och vi har ingen aning om vad de gör här." 

Tyler lutade sig fram över bordet, hans röst låg men laddad. "De kanske ska fira jul? Många åker hem till sina familjer nu, varför skulle inte vampyrer göra det?"

Jag kände Marcus spänna sig bredvid mig, hans händer knutna i knäet. Jag visste vad han tänkte, för jag tänkte samma sak. De hatade sina föräldrar.

Pappa rensade halsen och vände sig till mamma, som stod vid köksbänken och såg ut som om hon försökte hålla ihop det för vår skull. "Har ni hört något nytt?" 

Mamma skakade på huvudet, hennes röst skör när hon svarade. "Ingen har lämnat huset." 

Gordon slog händerna i bordet, inte hårt, men tillräckligt för att få allas uppmärksamhet. "De är inte här för att fira jul! De är här för att riva ner allt vi byggt upp! Vad annat kan det vara?!"

"Och hur fan vet du det?!" frågade jag, min röst skarpare än jag tänkt. Jag kunde inte låta bli. Detta handlade om Silvian och Sorin – personer som en gång varit en del av mitt liv, en del av vår flock. "Ska vi bara... misstro dem för att de är vampyrer?" 

Gordon mötte min blick, hans uttryck stenhårt. "Han lurade iväg er! Efter allt du gått igenom så litar du på honom?"

"Till viss del..." muttrade jag och suckade. Det var komplicerat och jag visste att Tyler inte gett sin far precis alla detaljer. Det hade ingen av oss.

"Litar han på dig?" Det var en tung tystnad innan jag insåg vad han antydde. Mitt hjärta sjönk. 

"Nej," sa Marcus omedelbart, hans röst låg och beslutsam. "Om ni tänker skicka Sam –" 

"Vi tänker inte tvinga någon att göra något," avbröt pappa, men jag kunde höra en tvekan i hans röst. "Men vi måste tänka strategiskt." 

Jag såg på Marcus, på sättet hans käke spändes, och sedan på Gordon. "Om det betyder att jag kan få reda på vad som pågår och skydda oss... skydda vår flock..." Jag svalde hårt och avslutade meningen: "Så gör jag det."

"I helvete heller!" Fräste Marcus och reste sig från stolen. "Kom på en bättre plan!"

Tyler nickade instämmande och reste sig han med. "Ni tror ni vet vad ni har att göra med," muttrade han och spände ögonen i sin farsa och de andra gubbarna runt bordet, uppenbart irriterad. "Ni gissar er fram, för ni tror ni vet något om vampyrer?" Han skrattade kallt. "Jag är besviken." Alla i rummet stelnade till, men han verkade inte bry sig. Hans mammas hand vilade kort på hans axel, ett försök att lugna honom, men han skakade genast av den och tog ett steg fram. "Ni lever i en jävla bubbla," sa han hårt, rösten darrade av uppdämd ilska. "Jag är fan glad att jag följde med till Boston och såg hur världen ser ut utanför Stowe. Alla är inte mördarmaskiner, de bryr sig om andra, skyddar sina familjer, precis som vi gör här, och ändå pratar ni om dem som om de vore odjur. Ni fattar inte ett skit."

Hans ord låg kvar i luften som rök från ett bål. Jag sneglade runt bordet, såg hur de äldre männen stirrade på honom med ihopbitna käkar och skärpta blickar. En av dem lutade sig fram, blicken lika vass som en kniv. "Du tror alltså att du vet bättre än oss, pojkspoling?" sa han kyligt.

Jag svalde hårt. Tyler hade rätt, men det han sa kunde förstöra allt som pappa byggt upp.

När mötet fortsatte blev stämningen alltmer spänd. Röster höjdes, och de olika åsikterna runt bordet skapade en tydlig klyfta. Det äldre gardet, med Gordon i spetsen, drev på för att agera snabbt och resolut. "Vi kan inte vänta på att de gör sitt drag," sa han med en röst som ekade av auktoritet. "Det är bara en tidsfråga innan de slår till, och vi måste skydda vår flock."

"Skydda vår flock?" Tyler fnös och lutade sig tillbaka i sin stol. "Det låter mer som om ni vill kasta oss alla in i ett krig vi inte kan vinna." Hans röst var laddad med irritation, och jag märkte hur han sökte ögonkontakt med mig och Marcus.

Gordon smalnade blicken och lutade sig framåt, som för att trycka sin poäng hårdare. "Och vad föreslår du? Att vi bara sitter här och gör ingenting? Vampyrerna kommer inte lämna oss ifred, Tyler. De är här för att utrota oss."

"Och hur fan vet du det?" Fräste han åt sin pappa. Efter en varnande blick från Alfa drog han in ett djupt andetag och rösten blev mer sansad. "Jag säger inte att vi inte ska agera," kontrade Tyler. "Men vi behöver tänka efter innan vi gör något idiotiskt. Det här handlar inte om att rusa in med klorna ute och hoppas på det bästa. Det handlar om att förstå vad vi har att göra med." 

Jag och Marcus nickade instämmande. Det var tydligt att vi delade samma oro för att agera för snabbt. Men de äldre var fast beslutna, med år av erfarenhet och en känsla av ansvar för flockens överlevnad som vägde tungt i deras beslutsfattande.

Jag satt tyst, lyssnade på argumenten som kastades fram och tillbaka. Inombords kände jag hur konflikten rev i mig. Som Alfans son visste jag att min röst vägde tungt, och jag borde stödja pappa och de äldre. Men samtidigt kunde jag inte ignorera att Tyler och Marcus hade en poäng. De visste vad de pratade om, och om någon kunde navigera det här utan att det slutade i katastrof, så var det vi. 

"Sam, vad tycker du?" Pappas fråga drog allas uppmärksamhet mot mig. Hans blick var skarp, nästan krävande.

Jag tvekade. För första gången kände jag verkligen tyngden av min roll och jag avskydde det.  "Jag..." började jag, men rösten stockade sig. Jag sneglade mot Marcus, som satt bredvid mig, hans uttryck stöttande men också uppmanande. Tyler såg också på mig, hans blick fylld av förtroende. "Vi kan inte kan rusa in i något utan en plan," sa jag till slut, och rösten stärktes när jag fortsatte. "Silvian och Sorin är inte vilka som helst. De är farliga, men de är också våra vänner. Eller var det en gång. Vi kollar vad de vill. Ett kort sms, ett god jul borde ge oss något."

Gordon slog näven i bordet. "Så du vill bara vänta? Ge dem mer tid att planera hur de ska utplåna oss?"

"Jag säger inte att vi ska vänta," sa jag med eftertryck. "Jag säger att vi behöver en strategi. Och jag vet att jag, Marcus och Tyler är bäst lämpade att hantera det här. Vi känner dem." 

Flera av de äldre runt bordet började protestera, men jag märkte hur mina ord påverkade pappa, och hans röst var viktigast.

Tyler reste sig och la armarna i kors. "Vi tre tar hand om det här," sa han självsäkert och mötte sin egen pappas blick utan att blinka. "Ni äldre kan hålla fortet här hemma." 

"Och vad ska ni göra?" frågade pappa, hans ton kylig.

Tyler sneglade på mig och Marcus, och ett litet leende krökte hans läppar. "Vi ska göra det ni inte kan. Vi ska tänka innan vi handlar."

Det blev knäpptyst i rummet, och jag insåg att en osynlig linje hade dragits. Två läger hade skapats, och jag stod mitt emellan dem.