Cicero hade kallat in oss till sitt kontor, och rummet kändes genast för trångt. Det fanns en tyngd i luften, en laddning som gjorde det svårt att andas. Hans skrivbord var prydligt, som alltid, med papper i prydliga högar och en gammal stilren bläckpenna placerad i perfekt linje med kanten. Cicero själv satt tillbakalutad i sin läderklädda stol, hans iskalla blick borrade sig in i oss. Silvian och jag stod som förstenade framför honom, som två barn inför en skoningslös förälder.

"Ni har varit ute på egna äventyr på sistone," muttrade han och lutade sig framåt med armbågarna mot skrivbordet. Hans händer var knäppta, men det var något i sättet han rörde fingrarna som avslöjade hans irritation. "Sugna på att dela med er om vad det handlar om?"

Jag kände Silvian skjuta en blick mot mig, en varning i hans ögon. Han ville att jag skulle hålla tyst, och jag hade ingen anledning att tro att det var något annat än klokt. Cicero var inte en man man ljög för, men ibland kunde sanningen vara lika farlig.

"Vi hade en del personliga saker att ta i tu med," svarade Silvian med sin sedvanliga lugna ton. Det var en fasad han hade bemästrat till perfektion – respektfull men obeveklig. "Inget som behöver involvera familjen."

Cicero rörde inte en min, men jag såg hur hans blick smalnade en aning. "Om detta har med er far att göra, så misstar du dig Silvian." Hans röst var låg, men skarp som en kniv.

Min andning blev tyngre, och jag kände hur en kall svettdroppe rann längs ryggen. Det fanns inget sätt att dölja det här. Cicero visste alltid mer än han avslöjade, och att försöka ljuga för honom var som att lägga huvudet direkt på stupstocken.

"Vi gjorde bara vad vi trodde var rätt," sa jag innan jag hann stoppa mig själv. Silvian slängde en mörk blick på mig, men jag kunde inte låta bli. "Det handlade om säkerhet. Familjens säkerhet."

Cicero lutade sig tillbaka i stolen och studerade mig som en rovdjur som bedömde sitt byte. "Familjens säkerhet?" upprepade han långsamt, nästan som om han smakade på orden. "Så ni bestämde er för att ta saker i egna händer, förbi min fars direktiv, för att ni trodde att ni visste bättre än honom?"

"Det var inte så," avbröt Silvian snabbt, hans röst skarpare nu. "Vi ville inte att ni skulle bli inblandade i småsaker som det här."

Cicero log svagt, ett uttryck som på inget sätt var lugnande. "Småsaker, säger du. Men ni förstår väl att ni inte bara riskerade er själva? Om något hade gått snett, hade ni dragit hela familjen ner i skiten."

Hans ord brände, och jag kände hur min mage drog ihop sig. Silvian höll huvudet högt, men jag kunde se spänningen i hans käke.

"Vad gjorde ni egentligen?" frågade Cicero till slut, hans ton så farligt mjuk att den fick mig att vilja krypa ur skinnet. "Och välj era ord noga. För om jag ens får en antydan till att ni undanhåller något för mig, kommer det inte bara vara era huvuden på spel."

Jag svalde hårt och sneglade på Silvian. Han nickade knappt märkbart, ett tyst tillstånd att jag skulle tala. Men hur mycket kunde vi säga utan att riskera att nämna Sam och Marcus?

"Du vet varför familjen Lazar lämnade Boston, någon spred rykten om oss. Om mig," började jag. "Vi ville avsluta de ryktena."

"Varför?" Frågade han hårt.

"För att de inte skulle påverka er."

"Och vad handlade dessa rykten om?" Frågade han mjukt.

Jag gjorde allt för att inte himla med ögonen, det var uppenbart att han redan visste om dem. "Att jag skulle ha avslöjat vår existens för en människa."

Cicero lutade sig långsamt tillbaka i stolen, hans ögon smala och orörliga som en orms. Hans tystnad var värre än något han hade kunnat säga, en tyngd som hotade att krossa mig.

"Att du skulle ha avslöjat vår existens för en människa," upprepade han långsamt, som om han smakade på orden. "Och vem, enligt dessa rykten, skulle denna människa vara?"

Mitt hjärta slog hårt mot bröstkorgen. Han visste, förstås att han visste. Men om jag sa för mycket, om jag nämnde dem, kunde det betyda slutet för Marcus och Sam – och för oss.

"Det spelar ingen roll vem," sa jag, min röst hårdare än jag hade tänkt mig. "För det är inte sant. Vi tog reda på att det var någon som hatar min far som spridit lögnerna för att undergräva vårt rykte. De ville skapa kaos, splittra oss."

Cicero log, ett iskallt leende som skickade kalla kårar längs ryggraden. "Så du bestämde dig för att gå bakom min rygg för att 'rätta till' saker som inte ens var ditt ansvar. Är det vad du försöker säga, Sorin?"

Jag höll hans blick, även om det kändes som att stirra in i avgrunden. "Vi gjorde det för familjen," sa jag, min röst stadigare än jag kände mig. "För att skydda er. För att skydda oss."

"Skydda oss," upprepade Cicero, och hans röst var nästan len. "Intressant. För när jag hör att ni har varit ute på egna små äventyr, då låter det inte som skydd. Det låter som olydnad."

Silvian tog ett steg framåt då, hans närvaro plötsligt massiv, som en mur mellan mig och Cicero. "Det här ligger på mig," sa han och mötte Ciceros blick med en egen orubblig kyla. "Jag tog beslutet. Sorin följde bara med. Om det är någon du ska straffa, är det mig."

Cicero höjde ena ögonbrynet, som om han inte hade väntat sig något annat. "Naturligtvis," sa han mjukt. "Storebror skyddar som vanligt sin lilla bror. En vacker familjedynamik, verkligen."

Hans hånfulla ton fick blodet att koka inom mig, men jag sa inget. Silvian stod kvar som en staty, oförändrad av Ciceros ord.

"Men låt mig göra en sak klar för er båda," fortsatte Cicero och reste sig från sin stol med en långsam, nästan teatralisk rörelse. "Om någon, och jag menar någon, hör om detta igen – om ryktena eller om era små utflykter – då kommer jag inte bara straffa er. Jag kommer ta bort problemet vid roten. Är det förstått?"

"Ja, sir," sa Silvian omedelbart. Jag nickade, oförmögen att hitta min röst.

"Bra," sa Cicero och satte sig igen. "Och nu går ni ut härifrån. Gör er själva nyttiga, och visa mig att ni fortfarande är värda den plats ni har i den här familjen."

Vi behövde inte höra det två gånger. När vi väl var ute ur rummet och dörren stängts bakom oss, vågade jag äntligen dra ett djupt andetag. Silvian la en tung hand på min axel.

"Vi lever," sa han kort. "Och det är vad som räknas."

Jag nickade, men tystnaden mellan oss sa allt annat än lättnad.

Det började subtilt. Först var det bara blickarna, sådana som hängde kvar lite för länge. Vi kunde känna dem bränna i nacken när vi gick genom korridorerna i Voss-familjens högkvarter. De som tidigare hälsat oss med respekt eller till och med värme var nu kyligare, deras leenden ansträngda, deras ord noggrant valda.

Sedan kom förändringarna i våra rutiner. Uppdrag som tidigare hade skötts av oss ensamma fick plötsligt extra "assistans". Två yngre familjemedlemmar följde oss ut en kväll för att "observera och lära sig", men deras roll var uppenbar. De hade öron för Cicero och ögon som noterade varje steg vi tog.

Till och med våra privata stunder förändrades. När jag återvände till mitt rum en kväll hittade jag dörren aningen på glänt, trots att jag visste att jag hade låst den. Min bok låg uppslagen på fel sida av bordet, och en gammal, sliten jacka hade flyttats från stolsryggen till sängen. Detaljer som andra kanske inte skulle lägga märke till, men som fick mitt blod att frysa till is.

Silvian märkte det också. Han sa inget först, men jag såg hur hans käkar spändes när han upptäckte en av våra kollegor – en av Ciceros mest lojala män – som lutade sig nonchalant mot väggen i hörnet medan vi diskuterade ett pågående uppdrag. Han såg inte ens ut att försöka dölja att han lyssnade.

"De litar inte på oss längre," sa Silvian till slut en kväll när vi var ensamma i träningsrummet. Hans röst var låg och kantad av ilska. "Och det här är bara början."

Jag ville protestera, men innerst inne visste jag att han hade rätt. Allt i luften kring oss kändes annorlunda nu. Voss-familjen var inte en plats där misstro försvann av sig själv. Den växte, spreds som en sjukdom, tills den antingen krossade dig – eller tvingade dig att slå tillbaka.

Misstron var som en tyst stigande flod som till slut hotade att dränka oss. Vi kämpade mot den varje dag, försökte navigera i de skuggor som smugit sig in i vår värld. Men ju mer vi försökte bevisa vår lojalitet, desto mer isolerade blev vi.

Uppdragen vi skickades på blev farligare, mer vansinniga i sin precision och krav. Vi misstänkte att Cicero ville se oss misslyckas. Hans blick vilade tungt på oss varje gång vi rapporterade tillbaka, som om han vägde våra ord, våra handlingar, och alltid fann oss otillräckliga.

De andra familjemedlemmarna följde hans exempel. Deras skämt var syrligare, deras kommentarer fyllda med insinuationer. "Tvillingarna", kallade de oss, med en ton som gjorde att det lät som ett skällsord. Vi kunde inte ens dela en drink i baren utan att känna deras misstänksamma blickar.

En natt gick det överstyr. Silvian och jag var på väg tillbaka efter ett nattligt uppdrag – ett som vi hade klarat med en hårsmån. När vi steg in i huvudkvarterets dunkla korridorer möttes vi av två av Ciceros närmaste män. Deras blickar var tomma, men hotet i deras kroppsspråk var tydligt. "Cicero vill prata med er," sa en av dem. Det var inte en inbjudan. Det var en beordran.

Vi fördes till salen som sällan användes, en storslagen plats med högt i tak och tunga, mörka gardiner som skymde de smutsiga fönstren. Ljusen kastade långa, spöklika skuggor över de samlade familjemedlemmarna som stod uppradade längs väggarna. Det var en scen av ren symbolik – makt och fördömelse i ett. Cicero stod längst fram, hans hållning avslappnad, men hans ögon hårda som stål.

Silvian och jag stod ensamma i mitten av rummet, alla blickar riktade mot oss. Atmosfären var elektrisk, fylld med en blandning av förväntan och hunger. Det här var inte bara ett möte. Det var en rättegång.

Cicero började tala med en röst som var mjuk men laddad med farliga undertoner. "Familjen Voss har alltid värderat lojalitet över allt annat," sa han långsamt och lät orden sjunka in. "Men lojalitet måste också förtjänas. Och när det finns tvivel..." Han gjorde en paus, och jag kände hur luften i rummet blev tyngre. "...så måste det undanröjas."

Den stora salen var fylld av familjens medlemmar, deras blickar som brinnande facklor riktade mot oss. Marmorväggarna ekade av det svaga mumlet som alltid följde i sådana sammanhang – en symfoni av viskningar som nådde fram till oss som gift. Jag stod bredvid Silvian, våra axlar nästan rörde vid varandra, men inte ens hans närvaro kunde dämpa den ångest som kröp under min hud.

Cicero stod längst fram, bredvid sin far – Adrian Voss, patriarken själv. Den äldre mannen var klädd i en elegant mörk kostym som satt som en andra hud, men det var hans blick som sög luften ur rummet. Tunga ögon, fyllda av år av makt och beslutsamhet, svepte över oss som en domares hammare redo att falla.

Jag svalde hårt, försökte dölja skakningen i mina händer genom att knyta dem bakom ryggen. Tystnaden som följde var öronbedövande.

"Men jag tror på att ge möjligheter," fortsatte Cicero och vände sig mot sin far. "De har visat lojalitet tidigare. Det vore orättvist att inte låta dem försvara sig inför oss alla."

Patriarkens ansikte var en mask, omöjligt att läsa, men hans tysta nick var tillräcklig för att ge Cicero sin välsignelse. Cicero tog ett steg fram och riktade sin skarpa blick mot oss.

"Så," sa han långsamt. "Vilken av er vill börja?"

Silvian tog genast ett steg framåt. Jag kände hur luften ändrades, hur salen höll andan. Min bror hade alltid varit den starkare av oss, den som kunde hålla huvudet högt även när världen föll isär.

"Vi handlade för familjen," sa han med en röst så stadig att den kunde ha varit huggen i sten. "Allt vi gjorde var för att säkra vår plats här och för att skydda vårt rykte."

Cicero höjde en hand för att tysta honom. "Spara dina försvar, Silvian. Vi vet redan vad du tycker. Men det här är större än dig. Större än oss alla. Har du någon aning om vad ditt agerande har satt på spel?"

"Familjens ära," svarade Silvian utan att tveka. "Men den är också vårt ansvar att försvara."

Ett svagt sorl gick genom publiken. Cicero log kallt. "Och du, Sorin? Har du något att tillägga? Eller låter du din bror tala för dig även nu?"

Alla blickar vändes mot mig. Mitt hjärta bultade så hårt att det kändes som om det skulle sprängas. Jag ville säga något, något som skulle ändra allt, men orden fastnade i halsen.

"Jag..." började jag, men Silvian avbröt.

"Han är oskyldig," sa han, och hans röst var högre nu, nästan utmanande. "Om någon ska stå till svars, är det jag. Cicero, du vet vad jag är kapabel till. Låt Sorin gå."

Det gick en chockad susning genom rummet. Jag vände mig mot Silvian, mina ögon vidgade. "Nej!" utbrast jag. "Vi står tillsammans, Silvian. Du lämnar mig inte."

Cicero lutade huvudet åt sidan, hans leende växte. "Intressant. Två bröder, lika redo att offra sig för varandra. Är det lojalitet eller svaghet?"

Mr Voss tog et steg fram, och tystnaden som följde var absolut. Hans röst var raspig men kraftfull, fylld av auktoritet som inte kunde ifrågasättas. "Nog," sa han. "Vi har hört tillräckligt. Straffet ska inte bara reflektera deras misstag utan också testa deras värde för familjen." Han riktade blicken mot oss igen, hans ögon kalla som is. "Ni ska få en chans att bevisa er lojalitet. Men det kommer att kräva allt av er – och det är ingen garanti att ni överlever."

Jag kände marken gunga under mig, men Silvian stod fast som alltid.

Cicero log brett. "Ni ska eliminera Lazar-familjen. Varenda en av dem... och när ni ändå är i Stowe så kan ni passa på att avliva byrackorna också."