Marmorgolvet under mina fötter var så blankt att det speglade takets gyllene ornament. Det kändes som att gå på en frusen sjö, men en som inte hotade att spricka och dra mig ner i kyla, utan en som bländade mig med sin perfektion. Rummet vi stod i var större än något jag någonsin bott i. Inte för att det var en ovanlig jämförelse—det jag var van vid kunde knappast kallas hem, mestadels kalla golv, slitna möbler och damm som aldrig gick att bli av med oavsett hur hårt jag försökte. Här fanns ingen damm, inte ens i hörnen. 

Jag kastade en blick på Silvian som stod bredvid mig, rak i ryggen och självsäker som vanligt. Han såg ut att passa in här. Hans mörka kostym satt perfekt, och hans ansikte avslöjade ingenting. Jag däremot, hade svårt att dölja hur malplacerad jag kände mig. Kläderna jag bar—en uniform som Voss-familjen försett oss med—var för dyra, för nya. Jag kunde känna varje fiber av tyget mot min hud som om det försökte påminna mig om att jag inte hörde hemma här. 

Rummet vi stod i var fyllt av tunga, silkesklädda möbler och kristallkronor som glittrade i morgonljuset. Väggarna var täckta av konstverk, sådana som kostar mer än vad jag någonsin kunnat drömma om. Jag hade ingen aning om vad de föreställde. Färgerna var starka, penseldragen kaotiska, och jag kunde nästan höra en inre röst som sa att jag borde förstå, borde uppskatta. Men jag förstod inte. 

"Slappna av," sa Silvian lågt utan att vända sig mot mig. Hans röst var lugn, men jag hörde undertonen av irritation. Han visste att jag var obekväm, och det störde honom. 

"Jag slappnar av," svarade jag, men mina händer ville annat. Jag märkte att jag krampaktigt höll i handleden på motsatt arm, något jag gjort sedan vi kom hit.

Silvian släppte ut en långsam suck, som om han försökte hålla sitt tålamod i schack. "Vi är här för att göra vårt jobb, inte för att beundra utsikten. Håll ögonen öppna." 

Jag nickade och försökte ignorera känslan av att alla i rummet, även om det bara var vi två just nu, visste att jag var en bluff. Det här var deras värld, inte min. Och ändå var jag här, del av något större, en roll jag inte visste om jag förtjänade. 

När en tung dörr på andra sidan rummet öppnades stelnade jag till. Silvian rörde sig knappt, hans hand vilade avslappnat vid hans sida, men jag visste att han var redo. Det var jag också, eller försökte åtminstone intala mig det. 

En man i en mörkgrå kostym klev in, följd av två andra. De såg lika ovetande ut om min inre kamp som resten av den här platsen. För dem var jag bara en del av kulissen, precis som Silvian. Jag borde kanske känna mig lättad över det. Men jag kände bara en gnagande oro—en rädsla för att min plats här bara var tillfällig, och att jag när som helst kunde svepas bort som damm från ett marmorgolv.

"Varför gör vi alltid skitgörat?" muttrade jag lågt, men tillräckligt tydligt för att Silvian skulle höra.

Silvian, lutad mot väggen med armarna korsade, rörde knappt en muskel. Hans blick var fixerad på dörren mittemot dem. "För att vi är bra på det," svarade han kort, utan att ge sin bror en blick.

Jag fnös och skiftade vikten från ena foten till den andra. Jag hatade att stå stilla. Hela min kropp skrek efter rörelse, men jag visste bättre än att bryta tystnaden i onödan. Inte när de var på ett uppdrag för Mr. Voss. "Och vad exakt väntar vi på? De har suttit där inne i timmar."

"Vi väntar på att de ska lämna rummet, se till att ingen stör dem undertiden" sa Silvian lugnt. "Det är det vi är här för, eller hur?"

Innan jag hann svara hördes höga röster inifrån rummet. Mitt huvud vred sig automatiskt mot dörren, och mina sinnen skärptes. Rösterna hade varit dämpade tidigare, men nu var tonen intensivare, nästan pressad.

"Det är bekräftat," sa en mörk, raspig röst. "De vet att vi finns. Inte bara som rykten längre – de har bevis."

"Vilken typ av bevis?" kom en annan röst, mer nervös. "Foton? Film? Du behöver ge mig mer än så!"

Vi utbytte en snabba blickar. Silvian lade ett finger mot sina läppar och nickade mot dörren, en signal att lyssna vidare.

Den första rösten tog över igen, hårdare nu. "Någon måste ha läckt. Ingen annan utväg. Antingen är det en förrädare... eller så har någon varit jävligt slarvig."

"Leta reda på vem," muttrade den andre, "se till att alla bevis försvinner." Det blev tyst ett ögonblick, men tystnaden var så laddad att jag kunde känna trycket mot bröstet. Sedan hördes ett ljud, ett lätt knackande mot bordet, kanske från fingrar som trummade tankfullt. "Vi eliminerar dem som vet. Det är enda sättet."

Sorin drog efter andan och lutade sig tillbaka, ryggen stel som en pinne. Hans ögon mötte Silvians, och han såg sin brors ansikte hårdna.

"Det här är dåligt," viskade Sorin. "Om de börjar eliminera folk –"

"Tyst," avbröt Silvian, rösten låg men iskall. "Lyssna."

En ny röst bröt in, len men fylld av undertoner av makt. "Ryktet beskriver en ung man, en människa här i Boston som var involverad med en vampyr. Han kan vara vår väg in."

Blodet frös till is i mina ådror. Jag visste vem de pratade om innan de ens sa namnet. Marcus. Min Marcus.

Silvian la genast en hand på på min axel, hårt nog för att fånga min fulla uppmärksamhet. "Håll dig lugn," sa han lågt, men med en skärpa som inte kunde ignoreras. "Vi måste tänka på hur vi hanterar det här. För allas skull."

Jag skakade på huvudet, mina ögon flackande mellan dörren och Silvian. "De kommer gå efter honom, Silvian. Och om de gör det–"

"Han är långt från Boston," svarade Silvian med ett lugn som bara han hade. "Vi löser det. Men inte nu. Inte här. Vi behöver mer information först."

Rösterna inifrån rummet fortsatte, men det var som om allt annat hade bleknat bort. Hans tankar snurrade. Vad hade gått fel? Hur fan kunde han skydda honom nu– utan att riskera allt?

Den kvällen, när Silvian kom in i mitt rum, var hans ansikte en stenhård mask. Skuggan av hans breda axlar mot dörrkarmen kändes nästan hotfull, som om han bar hela tyngden av världen på sina axlar. Jag satt på sängen, lutad mot väggen med händerna knutna runt knäna, men hans närvaro fick mig att räta på mig.

"Vi kan inte nämna det här för någon," muttrade han och stängde dörren bakom sig med en tyst bestämdhet. Hans tonfall var lågt, nästan en viskning, men varje ord bar en tyngd som ekade i rummet. "Vi får lösa det snyggt. Vara steget före och se till att alla spår blir undansopade."

"Du menar att vi bara ska... sopa igen spåren och låtsas som ingenting?" Min röst skar genom tystnaden, en aning för hög, och Silvian höjde ett varnande finger.

"Ja," sa han, rösten knappt mer än ett morrande. "För om vi inte gör det, Sorin, vet du vad som händer. De kommer inte bara gå efter Marcus – de kommer gå efter oss också. Och alla andra i Stowe."

Orden träffade mig som ett slag i magen. Jag försökte hålla blicken stadig, men något i hans uttryck fick mig att se bort. "Så vi skyddar oss själva och låter Marcus... vadå, bara klara sig själv?"

Silvian suckade djupt och slog sig ner på stolen vid skrivbordet. Han såg på mig med den där blicken som alltid gjorde mig galen – en blandning av tålamod och frustration. "Nej, vi låter honom inte bara klara sig själv. Men vi kan inte rusa in och göra det värre heller. Om vi ska skydda honom–"

"Om?" avbröt jag och reste mig upp, känslan av tomhet inombords ersatt av en skenande ilska.

"Jag vet vad han betyder för dig," Silvian reste sig upp, och hans röst blev plötsligt skarpare. "Men tror du att Marcus vill att du riskerar allt för honom? Det handlar inte bara om dig längre, Sorin. Det handlar om familjen, om oss alla."

Hans ord var som en kall dusch, och jag sjönk tillbaka ner på sängen, andfådd av frustrationen som bubblade inom mig. Jag ville slåss. Jag ville göra något, vad som helst, för att ändra på situationen. Men han hade rätt, som alltid.

"Så vad gör vi?" frågade jag till slut, min röst svagare nu.

"Vi håller oss till planen," sa han, mer kontrollerat. "Vi samlar information. Vi håller oss nära, men på avstånd. Och vi ser till att ingen får reda på vad vi hörde i kväll."

Jag nickade långsamt, men känslan av maktlöshet höll mig fortfarande i ett järngrepp. Silvian lade en hand på min axel och gav den ett kort tryck, ett oväntat ögonblick av ömhet.

"Jag lovar, Sorin," sa han lågt, "jag kommer inte låta något hända honom. Eller dig."

Hans ord borde ha lugnat mig, men i stället kände jag hur en kall klump växte i magen. För om det fanns något jag visste om Silvian, var det att han alltid höll sina löften – även om det betydde att han skulle behöva korsa linjer ingen av oss var redo för.