Luke snarkade högljutt från soffan, hans huvud böjt bakåt medan han sov med ett leende som om han var helt omedveten om den kaotiska scenen omkring honom. Det var något befriande med hans sätt att släppa allt, som om han bara kunde slappna av och ge sig hän åt allt det där spontana, utan att tänka på konsekvenserna. Mary hade mjuknat upp efter sitt första glas vin, och hennes ansikte var mer avslappnat nu. Det var lätt att se att hon släppt på sina försvar, det där stela, vaksamma sättet hon hade haft när vi först träffades var som bortblåst. Hon lutade sig mot stolen, en arm om sitt glas, och hennes blick flög mellan Tyler och Brian som var djupt engagerade i sitt spel på mitt gamla PlayStation. Deras skratt och klagomål när de missade ett mål fyllde rummet med en energi som påminde mig om tiderna när allt var enklare, innan vi alla blev för vuxna för att bara vara... oss.

Tylers skratt ekade när han plötsligt tryckte på rätt knapp och gav Brian en gliring om hans usla spel. Brian var snabb med att kontra, och snart var de tillbaka i sin gamla dynamik, ett ständigt spel av humor och utmaningar.

Jag och Marcus satt där i tystnad, men det var inte obekvämt. Vi satt avslappnade, lutade mot varandra nästan på en omedveten nivå, som om vi var den enda fasta punkten i rummet. Jag tog en klunk av min öl, men höll blicken på Marcus, som såg på de andra med en nästan förundrad blick. Det var som om han försökte förstå oss alla, och samtidigt var han så... tyst, på ett sätt som nästan var hypnotiserande. Hans lugn var ett kontrast till allt det andra, till allt brus och ljud som fyllde rummet. Tills han visade sin andra sida.

Marcus lutade sig fram, en lätt glimt av lekfullhet i blicken. Jag såg hur han sneglade på Tyler, som var djupt koncentrerad på sitt spel mot Brian, men Marcus var inte den som backade undan när en utmaning låg i luften.

"Tyler, vill du göra det här intressant?" Marcus röst var låg, men den bar ändå en tyngd av självsäkerhet. Tyler tittade upp, lite förvånad över att någon ens ville utmana honom, och sen drog han ett snett leende.

"Tror inte du är redo för det." Tyler släppte kontrollen och lutade sig framåt, hans blick fastnade på Marcus. Det var en utmaning i hans ton, men inte på ett hotfullt sätt, mer som en spegling av hans egna tävlingsinstinkter.

Brian, som precis hade missat ett mål och nu såg ut att vara i en permanent frustration, skrockade. "En hundring på att Tyler vinner," sa han och kollade på mig. "Tyvärr Marcus, NHL är Tylers område."

Marcus log bara och lutade sig tillbaka i sin stol. "Vi får väl se," svarade han och tog tag i kontrollen med ett säkert grepp.

Tyler och Marcus bytte snabbt platser vid tv:n, och snart var den intensiva, men ändå avslappnade atmosfären överröstad av spelets ljud – pucken som rörde sig över isen, skriken från spelarna på skärmen och kommentarerna från de andra. Jag satte mig upp lite för att få en bättre vy, och såg på när Tyler snabbt gjorde några snabba rörelser, hans händer flög över knapparna med en vana jag inte kunde förneka. Men Marcus, till min förvåning, följde med. Hans ögon var fokuserade, han rörde sig nästan i tyst samspel med spelet, och hans varje beslut var snabbt och precist. Det var som om han var där för att vinna – inte för att skämta.

"Det här är ju barnlek," skrattade Tyler, men jag såg att han började svettas en aning när Marcus satte upp sitt försvar. Han var mer koncentrerad än jag hade trott. Jag sneglade på min pojkvän, som bara såg på skärmen med en stillsam intensitet. Hans handflator låg lätt på kontrollen, men det var något i hans kroppsspråk som gjorde det klart att han var helt i nuet. Det var som att han var en annan version av sig själv.

"Du är full av överraskningar," sa Brian och skrattade när Marcus sänkte Tyler med ett mål i sista minuten.

Tyler kollade på skärmen och var tyst i ett ögonblick innan han brast ut i ett skratt. "Fan, du är bra på det här," sa han och lutade sig tillbaka, men jag såg att han inte riktigt var besviken. Det var mer en känsla av förvåning än nederlag.

Marcus kollade på mig och gav mig ett litet leende, ett sådant som jag inte såg ofta – ett lätt och nöjt leende, men som ändå var fullt av en självklarhet och jag insåg att det fortfarande var så mycket som jag inte visste om honom.

"Är ni klara?" suckade Mary trött, viftande med handen som för att mota bort all den energi som flödade från tv-spels-matchen. "Kan vi inte göra något annat? Har ni något brädspel eller nåt?" Hennes blick flackade över rummet, som om hon försökte hitta något mer interaktivt att sätta tänderna i, något som inte involverade knappar eller högljudda kommentatorer.

Brian var snabb att fånga upp hennes idé. "Två sanningar och en lögn!" flinade han, och genast kände jag den där välbekanta känslan av både förväntan och oro sprida sig i rummet.  Jag och Tyler spände ögonen i honom i ren enighet – det kunde gå illa.

"Jag börjar!" utbrast Mary glatt, utan att vänta på att någon skulle protestera. Hon drog in benen under sig, satte sig till rätta på soffan och log som om hon var redo att avslöja hela sitt liv. "Jag har varit i Paris, jag har tävlat i konståkning och jag är allergisk mot nötter..."

Alla blickar samlades på Tyler, som om vi förväntade oss att han, som den som kände Mary bäst, skulle kunna läsa mellan raderna och veta vilket av dessa påståenden som var osant. Hans ögon smalnade en aning, och han såg fundersam ut.

"Vänta... är du allergisk mot nötter?" frågade han förvånat.

Mary skrattade, hennes skratt så lätt och spontant som alltid. "Ja!" utbrast hon och lutade sig framåt för att ge Tyler en överdriven blick. "Så vad är lögnen?"

Tyler rynkade pannan. "Du kan inte stå på ett par skridskor, älskling." Flinade han och gav hennes kind en lätt puss, nästan som för att bekräfta sin egen gissning.

Mary rynkade på näsan och skrattade. "Fan också! Det var för lätt."

Brian bröt ut i ett högt skratt, som om han redan hade vunnit en poäng i sitt eget spel. "Tja, det var ju uppenbart, när man ser på din balans," retades han, men Mary slog honom lekfullt på armen.

"Din tur... Marcus!" fortsatte Mary glatt, och genast riktades allas blickar mot honom. Det var som om rummet stillnade för ett ögonblick, alla väntade på hans tur att spela. Marcus lutade sig tillbaka, som om han inte riktigt var säker på om han ville vara med i spelet, men jag visste att han aldrig skulle låta sig stå utanför. Han drog handen genom håret, sippade på sin öl och såg ut att fundera ett tag.

Jag kände blicken från honom mot mig, och i samma stund blinkade han med ena ögat, nästan som om han spelade med. Fan, det här kunde gå hur som helst, tänkte jag. Jag försökte hålla blicken neutral, men kände en liten pirrande känsla i magen. Vad skulle han säga?

Marcus drog ett djupt andetag och började tala långsamt. "Mitt första jobb var att stjäla bilar, jag har haft en pistol riktad mot mig en gång, och jag flyttade till Boston när jag var två."

Hela rummet blev knäpptyst. Jag hörde knappt någon andas när alla blickar flackade mellan mig och Marcus, och jag kände hur en kall känsla kröp upp längs ryggraden. Han hade valt att avslöja mer om sig själv än jag trott.

Jag rynkade på pannan och la armarna i kors, "Trodde du var född i Boston?" frågade jag, lite förvånat.

Marcus skakade på huvudet, och jag såg på honom när han nästan såg lite för rofylld ut i sitt svar. "Jupp," sa han enkelt. "Enda staden jag bott i fram tills nu."

När svaret sjönk in i mina vänner var det som om de såg en helt ny person framför sig. Om Boston var lögnen så var de andra alternativen hans sanningar. Mary skrattade till, nästan nervöst, "låter... äventyrligt."

"Så du har alltid varit en mystisk kille med mörka ögon och tyst karisma?" Brian skrattade till, men hans röst var lite mer skrapig än vanligt, kanske för att han också kände den där extra laddningen i luften.

Marcus såg på honom och gav ett litet, men tydligt leende. "Inte lika mycket mystik kvar nu, eller?" Det var som om han lekte med oss, men samtidigt var det svårt att säga vad som var på riktigt och vad som var bara ett sätt att hålla avstånd.

Tyler, som vanligt lite mer försiktig, kollade snabbt på mig. "Så... ?" hans röst var låg och han försökte se om han kunde läsa av mig. "Skriver du på för att stjäla bilar nu?" Hans försök till humor lyste igenom, men jag visste att han egentligen ville veta mer om honom.

Jag stirrade på Marcus, men han verkade inte stressad, inte ens ett uns. Jag skrattade och skakade på huvudet. "Tror inte det finns så många bilar värda att stjäla här i Stowe."

Alla började skratta, och för ett ögonblick lättade spänningen, men det var något i Marcus' blick som sa att vi inte riktigt visste hela sanningen än. Och kanske var det just det som var hans sätt att hålla oss alla på lite avstånd, på ett sätt som fick mig att vilja veta mer.