Jag hörde skrattet redan innan jag öppnade dörren. Högt och livligt, som ett eko från gamla tider, och precis som jag mindes det. När jag vred om låset och dörren gled upp, möttes jag av Brian och Tyler, båda med stora leenden och armarna fulla av påsar och paket. Snön låg i tunna lager över deras jackor, och deras kinder var rödrosiga av kylan.

"Surprise!" ropade Brian innan jag ens hunnit säga något.

"Det är inte en överraskning om man hör av sig innan," svarade jag, och jag kunde inte låta bli att le. Det var något med hans energi som alltid smittade av sig, som om han bar med sig ett eget mikroklimat av värme och kaos.

Brian höll upp en flaska vin och ett inslaget paket. "Men vi kom med stil, eller hur?"

Jag steg åt sidan för att låta dem kliva in, och där, strax bakom Brian och Tyler, såg jag Mary och Luke. Mary var den första att fånga min uppmärksamhet, och det var omöjligt att missa hur hon höll Tyler hårt i handen. Hon släppte inte taget om honom, inte ens när de steg in i hallen, som om hon var rädd att han skulle försvinna om hon inte höll fast vid honom. Jag kunde inte heller låta bli att lägga märke till att hennes blick var osäkrare än vanligt, som om hon var obekväm i vårat sällskap nu när hon var Tylers flickvän.

"Kom in innan ni fryser ihjäl," sa jag och försökte dölja nervositeten som låg i min röst. Det här var första gången jag träffade dem alla sedan jag lämnade Stowe. Mary och Tyler hade blivit en grej, men hon visste fortfarande inte vad vi var, och jag hade varit tydlig med Marcus om det. Luke och Mary var ovetande, om vampyrer och varulvar, och hade ingen aning om vad som hänt eller varför jag hade försvunnit.

Marcus dök upp bakom mig, hans lugna blick mötte mina vänners nyfikna ansikten. "Tja," sa han enkelt och nickade åt Brian.

"Helvete, Sammy, du faller för en viss typ...eller hur?" flinade Luke och sneglade på Marcus innan han sparkade av sig sina skor i hallen. "Den tysta, mystiska typen med svart hår och farliga ögon."

Jag himlade med ögonen och skakade på huvudet innan jag lutade mig mot Marcus. "Man vänjer sig... Luke saknar... filter."

Marcus lutade sig lätt mot mig, och hans närvaro var lugnande på ett sätt jag knappt kunde förklara. "Jag märker det," sa han, och jag hörde det lilla leendet i hans röst.

Luke, nöjd med sin egen kommentar, borstade av snön från sin jacka och gick vidare in i huset, där han slängde sig ner i soffan som om han bott där i åratal. Brian följde efter, men hans blick flackade mellan Marcus och mig, som om han fortfarande försökte lägga ihop pusselbitarna.

Mary hade inte sagt ett ord, men jag såg att hon höll sin blick på mig, nästan för mycket, samtidigt som hon fortfarande inte släppte Tyler's hand. Något var off, men jag visste inte riktigt vad.

"Så... det var ett tag sen..." Hennes röst var lätt, men jag kunde känna det där lilla stinget av osäkerhet under ytan.

"Kul att se dig igen Mary," svarade jag snabbt och försökte låta avslappnad innan jag lutade mig fram och gav henne en lätt kram. Hon besvarade kramen men såg genast lättad ut när Tyler drog med henne in till soffan.

Jag stängde ytterdörren och hörde den kalla vinden som fortfarande ven utanför, men inne var det livligt och varmt. Vi följde efter in mot den lilla soffgruppen, som låg strax innanför köket. Det var inte mycket till vardagsrum – en enkel, grå soffa med ett par matchande fåtöljer och ett lågrest bord i trä som såg ut som det kunde ha varit en släkting till den möbel jag hade i mitt barndomsrum. En enkel matta låg på golvet, sprillans ny som allt annat, men tillräcklig för att ge rummet lite värme. På väggen hängde några målningar som mamma och jag hade plockat ihop från loppisar, mest för att ge ett intryck av ett hem. Ett litet fönster låg mot bakgården, där mörka träd och snö var allt som syntes i den kalla vinternatten.

Brian var först att slå sig ner i en av fåtöljerna och han drog genast till sig en stor kudde bakom ryggen. Luke började genast prata om nåt han och Brian hade sett på tv, och den där humoristiska tonen i hans röst gjorde att det nästan kändes som att vi var tillbaka i gamla tider, på en plats där inget förändrats.

Mary satte sig i den andra delen av soffan, så nära Tyler att hon nästan satt i hans knä. Tyler var tyst, med armen runt hennes axlar, med samma lugn runt sig som jag kände igen. Han var inte lika utåtriktad som de andra, men jag såg hur hans ögon flackade mellan Marcus och mig, som om han fortfarande försökte förstå vad vi hade blivit.

Marcus stod kvar vid dörren en kort stund innan han gick fram till den andra fåtöljen och satte sig på kanten av den. Hans hållning var avslappnad, men det var som att han hela tiden var redo att läsa av rummet, att förstå stämningen innan han sa något.

Jag satte mig på den andra sidan av samma fåtölj, det var trångt men något sa mig att jag ville ha Marcus nära. Inte bara för min skull—men för hans. Alla var här, och det var så länge sedan vi var samlade på det här sättet. Något som kändes lättare nu när vi alla var i det här lilla rummet, omgivna av våra gamla skämt, minnen och förväntningar. Det var som om vi försökte hitta tillbaka till något vi inte riktigt visste om vi kunde nå.

"Så, vad har hänt sen vi sågs sist?" frågade Luke och sträckte ut en hand mot vinflaskan som han hade ställt på bordet. "Berätta allt!"

"Det är en jävligt lång historia," skrattade jag och sökte Brians blick för att få hjälp. Han förstod genast och tog bollen.

"Han jobbade på Donken, blev dumpad, sen blev han kär och nu är han här," flinade han för att sedan slå ut med armarna, "Riktigt nice ställe det här...Trivs ni? Hade velat hälsa på er i Chicago, men jag hade fullt upp med plugget." Han såg sin omkring, "Det har sin charm."

"Morsan och farsans idé..." svarade jag och tvingade fram ett leende. Marcus satt fortfarande tyst bredvid mig, lugn som alltid, men jag kunde känna hur hans närvaro fyllde rummet på ett sätt som gjorde alla medvetna om honom.

Luke börjar gräva bland påsarna de haft med sig och rotade fram en massa snacks. "Så vad är planen? Jag är vrålhungrig, ska vi käka?"

Vi tog det som en chans att röra oss, både Marcus och jag gick genast mot köket, där vi började plocka fram skålar och glas. Det dröjde inte länge innan Brian gjorde oss sällskap, hans armar fulla av påsar och flaskor som han började sprida ut på köksön, utan någon som helst ordning på dem.

"Fan, jag visste att det skulle bli nåt mellan er," flinade han och höjde en flaska vin, som om han redan hade bestämt sig för att vi skulle dricka den, oavsett om vi ville eller inte.

Marcus höjde ett ögonbryn och såg frågande på honom, och Brian, som alltid var snabb med sina skämt, satte genast igång med en dålig imitation av mig från ett av våra många telefonsamtal. Han tog ett djupt, dramatiskt andetag och härmade min röst: "Han flirtar som fan med mig... jag vet inte vad han vill... fan jag tror jag gillar honom..."

Jag stönade högt och skakade på huvudet, men Marcus såg mer road ut än jag hade förväntat mig. Han lutade sig långsamt mot köksbänken, armarna korsade över bröstet, och hans blick var nästan... nöjd?

"Det där lät inte som jag.." sa jag med ett försök till allvar, men det var omöjligt att inte skratta åt Brian som verkade nöjd med att ha fått underhålla sig själv.

"Jo, precis så lät du," skrattade han och satte flaskorna på bänken. "Jag har hört er två prata, och det var fan inga hemligheter där inte."

Marcus bara rullade med ögonen, men jag såg hur hans mungipor krökte sig åt det där lilla leendet som alltid låg i bakgrunden av hans lugna yttre. Jag skulle just svara med något sarkastiskt när Brian plötsligt drog in mig i sina armar och gav mig en hård kram.

"Jag är så jävla glad att allt löste sig, att du mår bra och... fan.. jag vet inte.. är hemma igen."

Mina armar kramade honom hårt i några sekunder innan jag dunkade honom i ryggen. "Allt är bra," lovade jag honom och fick ett leende tillbaka.

Han nickade några gånger innan han tog med sig några fyllda skålar med chips till soffbordet.

"Han åker snart tillbaka till Collage," viskade jag till Marcus, "han behöver inte veta allt..."

Hans fingrar letade sig in under min haka innan han gav mig en lätt puss, "eller... så låter du bli att skydda alla hela jävla tiden och lägger korten på bordet. Jag tror han fixar det."

Vi avbröts av et ooooande från soffan och jag kunde inte låta bli att sucka åt Luke. "En öl och han kommer sova som en gris."

"Lovar du?" Flinade Marcus och tog ut ett sexpack ur kylen innan han gick bort till Luke och räckte över en.