Jag andades in den kalla luften som fortfarande luktade trä och färg när vi klev in genom dörren. Huset var litet och påminde mer om en sommarstuga än ett hus, men det var vårt. Eller, rättare sagt, det var vad mina föräldrar hade gett oss. Som en lösning, som en gest, eller kanske som ett sätt att få mig att stanna kvar på en plats där de kunde hålla ett öga på mig.

Jag släppte väskan vid dörren och såg mig omkring. Det fanns inget att gömma sig bakom här. Den öppna planlösningen lät blicken vandra från den lilla köksbänken till soffan som stod mitt i rummet, knappt tre steg bort. Ett par barstolar stod lutade mot köksön, som såg ut som att den aldrig använts. Huset var nybyggt på en tomt som hörde till mitt gamla hus, men tillräckligt långt borta från mamma och pappa för att kalla det avskilt.

"Så..." Marcus bröt tystnaden, hans röst fyllde rummet som fortfarande ekade lite tomt. Han gick förbi mig och la sin jacka över soffryggen. "Inga grannar, inga föräldrar... bara du och jag. Det är en uppgradering."

Jag nickade och såg mig omkring. Det var fint, på ett enkelt sätt. Väggarna var vitmålade och träbjälkarna i taket gav det hela en charmig, nästan rustik känsla. Men det var också... stelt. Som ett dockhus som väntade på att någon skulle leka i det.

"Det är... gulligt," svarade jag och log snett. Jag ville inte verka otacksam.

Marcus såg sig omkring, hans blick fastnade på tavlorna och möblerna som mamma inrett med. "Hon har valt dova färger i alla fall..." sa han innan han sneglade mot trappan. "Är sovrummet där uppe?"

"Antar det," sa jag och skrattade till, men det lät mer nervöst än jag hade tänkt mig. Han såg lugn ut. Jag, å andra sidan, visste inte riktigt vad jag skulle göra av mig själv i det här huset.

Jag gick fram till köksbänken och drog fingrarna över det släta träet. Det kändes kallt under mina händer, som om det fortfarande väntade på att få värmas upp av liv och rörelse. Marcus kom och ställde sig bredvid mig, hans närvaro alltid lika lugnande som den var överväldigande.

"Jag snackade lite med farsan förut, om att gå klart Highschool."

Marcus nickade. "Hur mycket missade du?"

"Hela vårterminen och lite till."

Jag hade hoppats på en distanslösning, men det verkade inte som om skolan var särskilt pigg på det. Tanken var att jag skulle börja på Stowe High efter nyår igen. Det kröp i skinnet när jag tänkte på det. Att gå tillbaka till de gamla hemtama lokalerna igen, men utan mina vänner.

"Ett halvår Sam, det fixar du," flinade han och gick för att hämta mer väskor från bilen.

Jag stod kvar vid köksbänken medan Marcus försvann ut genom dörren. Hans ord ekade i mitt huvud. "Ett halvår, det fixar du." Han sa det så lätt, som om det bara handlade om att bita ihop och köra på. Jag önskade att jag kunde känna samma självklarhet, samma trygghet i att allt löser sig. Men istället kändes det som om huset, staden, skolan – allt – påminde mig om någon jag försökt glömma. Som om jag bara var en besökare, inte riktigt hemma någonstans.

Jag vände mig om och lät blicken svepa över rummet. Mamma hade verkligen gått all in med inredningen. Det låg en grå, stickad filt över soffan, och kuddar i matchande färgskala var prydligt uppradade som om de väntade på att fotograferas för en inredningstidning. På köksbordet stod en vas med blommor, och jag kände ett sting av irritation. Det var hennes stil. Inte min. Inte vår.

Marcus kom tillbaka med en väska i varje hand, och jag såg på när han försökte balansera dem medan han stängde dörren med höften. "Tänker du hjälpa till eller?"

"Sorry. Försöker bara... vänja mig," mumlade jag och försökte låta obrydd. Han ställde ner väskorna och rättade till sin tröja innan han såg sig omkring igen, den där noggranna blicken som alltid noterade allt.

"Hon menar väl, du vet det," sa han, som om han läste mina tankar.

"Jag vet." Jag ryckte på axlarna. "Det är bara... jag vet inte. Det känns inte som jag."

Marcus lutade sig mot dörrkarmen och såg på mig med en blick som var både skarp och mjuk på samma gång. "Vi kan alltid sätta upp dina gamla affischer," flinade han. "Så det känns mer som hemma."

Jag skrattade till och himlade med ögonen, "eller nåt som du gillar."

"Visst, vi blandar hockey-hunkar med muskelbilar, din morsa kommer bli stolt," skrattade han och började bära upp väskan med kläder för den lilla trappan.

Jag sneglade på honom och försökte hitta något i hans ansikte, något som skulle säga mig vad han egentligen kände. Det här var vårt nu, även om jag inte riktigt visste vad det innebar. Jag suckade och bestämde mig för att släppa alla tankar för en stund och följa med honom upp.

Sovrummet var enkelt men relativt mysigt i sin utformning. Det bestod av en säng som tog upp större delen av golvytan och en rad inbyggda garderober som sträckte sig längs den ena väggen. De vita väggarna, tre till antalet, omringade rummet och gav det en känsla av avskildhet, även om det fjärde var öppet. Där ersattes väggen av ett enkelt trästaket, genom vilket man kunde blicka ner mot köket och ytterdörren på markplan. Det var mer en alkov än ett traditionellt sovrum, en avskärmad plats som var funktionell men långt ifrån privat.

Marcus slängde sig genast ner på rygg i sängen och blundade, "äntligen en säng i min smak."

Jag skrattade till och föll ner bredvid honom, stirrade upp i taket och suckade djupt. "Jag låter jävligt otacksam, eller hur?"

Med ens rullade han runt på mage så att han kunde se mig i ögonen, "vill du att jag gör en professionell analys av ditt beteende?"

"Som legitimerad terapeut..?"

Han skrattade högt och blinkade åt mig med ena ögat, "se det som rollspel eller förspel.." Han satte sig upp och rättade till ett par osynliga glasögon, som en överdriven psykolog, "så här ligger det till Sam Acker... dina päron är vana att planera ditt liv. Allt verkar redan jävligt förutbestämt."

"Jag tror jag vill byta psykolog..."

Han såg över kanten på låtsas-glasögonen innan han ignorerade mig och fortsatte, "Du drog, blev en man, hittade dig själv... insåg att du inte gillar att ditt liv var så styrt." Han pausade. "Det är jävligt klyschigt men sant. Men de var kvar här hela tiden, kvar i gamla tankebanor och de är vana att göra sånt här för dig, så ... välkommen hem!"

"Kallar du det förspel?" Muttrade jag. "Förväntade mig något sexigare..."

"Får jag ett nytt försök?" Flinade han och lät handen glida in under min tröja.

"Du kan få flera..."