Vi hade samlats runt köksbordet. Pappa hade bjudit in Tyler och Gordon, och nu satt vi där, som om vi var en familj som behövde sammanstråla för att reda ut gamla räkenskaper. Men det här var inget vanligt samtal. Det var dags att ge dem alla detaljer om vad som hänt i Boston och Chicago – om oss, om Sorin, om allt.

Jag satt mittemot Tyler, som såg ut som om han fortfarande inte riktigt visste hur han passade in i det här. Hans blick flackade mellan oss alla, som om han försökte läsa av situationen. Marcus satt bredvid mig, tyst, men hans närvaro var påtaglig. Han var ofta tyst i sammanhang som det här, men jag visste att hans tankar gick på högvarv. Jag försökte hålla blicken nere för att inte visa för mycket.

Pappa satt längst bort vid bordet, alltid den som styrde samtalet, hans uttryck allvarligt men kontrollerat. Mamma satt på andra sidan av honom, och Gordon hade placerat sig bredvid Tyler, fortfarande den där gamla vännen till pappa som hade sett allt vi gått igenom. Jag kände en konstig värme sprida sig i bröstet när jag såg på honom. Han var en av få som hade varit där för oss när allt hade rasat, men ändå... så mycket av oss var förändrat nu.

Pappa började prata. Hans röst var låg, men hans ord var skarpa. "Det har hänt mycket sedan ni åkte. Vad som började som en förvirrande tid för vår familj blev snabbt en kamp för överlevnad. Vi förstår varför ni valde att följa efter Sorin, men ert beslut måste få konsekvenser. Ni gick emot alfas order. Han lutade sig fram. "Och det gäller även Brian, och dig Tyler." Känslan av att han hade pratat om oss utan att vi var närvarande var obehaglig, men det var ingen överraskning.

"Så vad hände i Boston?" frågade Gordon, hans röst låg men bestämd.

Jag såg på Tyler innan jag svarade. Det var svårt att veta var jag skulle börja. Boston var där allt förändrades, länken bröts och jag blev sjuk. Det var där vi hade varit tvungna att fatta beslut vi inte var redo för, där vi hade konfrontera oss själva, våra känslor, våra egna rädslor.

"Allt föll isär," sa Tyler tillslut. "Det började med att vi trodde att allt skulle bli bra bara vi hittade Sorin, men i slutändan spelade det ingen roll. Han hade beslutat sig för att bryta länken."

Jag tog ett djupt andetag, försökte hålla blicken på min vän, när jag plötsligt kände Marcus trevande hand på mitt lår. "Han hade sina egna problem att ta itu med, men det var mer än bara oss... det var större än så. Och nu är vi här."

Tyler såg på mig med en blandning av förvåning och nyfikenhet. "Varför drog ni till Chicago egentligen?" frågade han, och jag märkte att han höll tillbaka fler frågor.

Den här gången var det Marcus som harklade sig, han kastade ett öga på min pappa innan han började, "Sorin är uppvuxen i Boston. Han hängde med mig och min brorsa rätt mycket ett tag." Han släppte mitt lår och lutade sig över bordet och började fingra på fransarna på bordsduken, "vi hade ingen aning om vad han var. En dag räddade han livet på mig. Tog en kula för mig. Han överlevde ett skott genom bröstet." Han suckade och skakade på huvudet, "det var helt sjukt. Han bara reste sig upp som ingenting."

Jag förvånades över hur mycket han valt att dela med sig, men såg på honom hur jobbigt det var, så jag bestämde mig för att ta över. "Det var väl inte så konstigt att han drog hem när allt blev för mycket. Han trodde att han skyddade oss—mig. Men hans gamla liv gjorde sig påmind eller nåt. Så vi drog vidare, långt bort."

"Till Chicago," konstaterade Tyler och jag nickade.

"Jag har fan ingen aning om hur vampyrer funkar," suckade Marcus och lutade sig tillbaka i stolen igen. "Men problemen tycktes följa honom dit. Vi fick aldrig några detaljer. Han sa aldrig nåt, han bara försvann."

Min pappa nickade eftertänksamt, hans fingrar trummande lätt mot bordets kant medan han vägde sina ord. "Så, det vi vet är att tvillingarna har lämnat sin far och släppt all kontakt med er. Resten av familjen Lazar är kvar här, men de håller sig för sig själva. De rör sig knappt utanför sitt hus längre, och ingen har sett dem på flera veckor. Är det korrekt?"

Hans blick var riktad mot Gordon, men den svepte snabbt över oss andra, som för att se om någon hade något att tillägga. Gordon nickade långsamt och lutade sig bakåt i stolen. "Ja, det är korrekt. Men det är inte säkert att det betyder att de är borta för gott. Familjen Lazar spelar alltid ett längre spel."

Jag kände en kall knut i magen när deras namn nämndes, även om jag försökte hålla mitt ansikte neutralt. Familjen Lazar. Silvian och Sorin. Jag kunde inte låta bli att undra hur de hade det, men samtidigt visste jag att det inte spelade någon roll längre. Våra vägar hade delats, och det fanns inget jag kunde göra för att ändra det.

Tyler bröt tystnaden, hans röst oväntat stadig. "Om de håller sig för sig själva är det en bra sak, eller hur? Det betyder att de inte letar efter oss."

Gordon såg på honom, och jag kunde inte avgöra om han höll med eller bara studerade sin son noggrant. "Kanske," sa han långsamt. "Men det betyder också att vi inte vet vad de planerar. Och i den här världen är okunskap en svaghet vi inte har råd med."

Pappa lutade sig framåt och placerade händerna platt på bordet. "Vi kan inte leva i konstant rädsla för vad de kan eller inte kan göra. Det är dags att vi fokuserar på vår egen styrka och skyddar det vi har här."

Jag kunde känna Marcus spänning bredvid mig, hur hans hand knappt rörde min under bordet. Jag visste vad han tänkte, och han visste vad jag tänkte. Det fanns inget enkelt sätt att förhålla sig till den här världen, men vi var här nu. Tystnaden låg i rummet för en lång stund. Ingen sa något.

Pappa reste sig långsamt från sin stol och lät blicken vandra runt bordet, stannande vid Tyler och Gordon. Hans röst var lugn, men bestämd. "Tyler, Gordon, tack för att ni kom. Vi får bearbeta den här informationen och ta ett nytt möte så småningom. Nu behöver jag prata med min familj."

Tyler såg på pappa och nickade kort, även om jag kunde se en antydan till tvekan i hans rörelse. Gordon, däremot, var redan på väg att resa sig. "Självklart, Alfa. Ni vet var jag finns om något nytt skulle dyka upp." Han klappade Tyler lätt på axeln och gav mig en kort, skarp blick innan han tog på sig sin jacka.

Tyler dröjde sig kvar en sekund längre. "Vi hörs," sa han och såg på mig, som om han ville säga något mer men ångrade sig. Jag nickade bara, ovillig att dra ut på stunden.

När dörren slog igen bakom dem blev det alldeles tyst i köket. Pappa satte sig ner igen och strök en hand över ansiktet innan han såg på oss, en blick som stannade både på mig och Marcus. "Vi har mycket att prata om. Och det är bäst att vi gör det nu."

Jag mötte hans blick men sa inget, väntade bara på att han skulle fortsätta. Marcus nickade lite och reste sig upp för att ämna oss ifred, men min mammas hand stoppade honom genast. "Du är en del av familjen, hjärtat."

Marcus ansikte speglade inget av det han tänkte. Han stirrade på min mamma ett tag innan han sneglade på min pappa i ett par sekunder. När ingen sa något mer sjönk han tillbaka ner i stolen med ögonen fästa på bordskanten.

Pappa drog ett djupt andetag och slog ihop händerna framför sig. "Så, låt oss börja. Vad tänker ni kring framtiden? Planerar ni att stanna i Stowe?"

Frågan tog oss båda på sängen. Jag förstod vad min pappa var ute efter, han ville försäkra sig om att det här inte bara var en snabb visit över jul. Det var rätt uppenbart att de trodde att det jag och Marcus hade var något seriöst, något långvarigt. Så vad fan skulle jag säga nu?

"Vi har inte hunnit tänka på framtiden," svarade jag försiktigt och sneglade på Marcus från ögonvrån.

Förvånat märkte jag hur hans gamla vanliga nästan hårda attityd sken igenom när han skrattade till och höjde ett ögonbryn. "Vi var väl inte direkt säkra på om jag var välkommen här."

"Jag hoppas vi har bevisat motsatsen," svarade min pappa lugnt. Han reste sig från stolen och gick för att hämta ett glas vatten. "Du är vuxen Sam, det är inte konstigt om du vill ut i världen. Men om ni beslutar er för att stanna så har vi ordnat ett hus."

"Ett hus?"

Mamma reste sig och gick bort mot skåpet med familjens alla nycklar. "Vi tänkte att det är bättre än att flytta tillbaka till mamma och pappa," skrattade hon och tog ner en av nycklarna. "Det kan vara något tillfälligt, eller mer permanent. Det är upp till dig." Sen vände hon sig mot Marcus och gav honom ett leende. "Upp till er."