Fritöserna fräste, och doften av fett satt kvar överallt. Efter några veckor hade jag vant mig vid det konstanta surret i köket—maskiner som körde, beställningar som plingade till på skärmen ovanför mig, och kollegor som ropade för att överrösta allt. Det var som ett mönster nu, ett tempo jag kom in i varje pass. Jag hade trott att jobbet skulle vara hjärndött, kanske tråkigt, men det visade sig vara märkligt intensivt. Ibland glömde jag att andas.

Idag var det fullt ös, lunchruschen i full gång när jag kom in. Kunderna köade ut genom dörren, och ansiktena stirrade otåligt när jag försökte hålla koll på beställningarna och inte missa något. Det var som om hela stan plötsligt hade bestämt sig för att de behövde en Big Mac samtidigt.

"Order up!" ropade någon från grillen, och jag hann precis greppa påsen och räcka den till en mamma med tre barn som klängde på hennes arm. Jag gav henne en snabb nick, noga med att inte hålla ögonkontakten för länge—jag ville inte att det skulle bli konstigt. Jag höll fortfarande på att hitta balansen mellan att se trevlig ut och att... ja, stirra.

Vid pommes-stationen tömde jag en ny korg, de heta strimlorna ramlade ner i metallskålen. Jag strödde salt med ena handen och skakade om med den andra, nästan på autopilot, men tankarna gled iväg. Det var omöjligt att låta bli. Jag tänkte mest på Sorin, på allt jag ville fråga honom men inte hade vågat. En del av mig kände sig fånig—här stod jag och tänkte på vampyrer och hemligheter, medan alla andra bara ville ha sin hamburgare.

"Sam, kan du hämta fler burgare från frysen?" ropade en kollega över ljudet.

"Jag fixar det." Jag torkade händerna på förklädet och smet förbi några personer innan jag öppnade frysrummet där luften var som ett isande kallt slag i ansiktet. Frysen hade blivit en sorts fristad, där jag kunde ta några sekunder för att bara andas. Jag lutade mig mot hyllan av metall och stängde ögonen en stund, bara... stod där.

När jag äntligen kom ut med burgarna hade ruschen lugnat ner sig lite. Jag återgick till min station, men även när jag tog beställningar och log mot någon enstaka kund som faktiskt såg mig i ögonen, var tankarna på annat håll. Jag undrade om Sorin någonsin behövt göra något som detta, något vanligt och normalt, så långt ifrån allt annat i hans värld. För ett ögonblick såg jag honom framför mig bakom disken, med en irriterad min vid fritöserna. Jag småskrattade för mig själv, medan jag släppte ner ännu en korg pommes i oljan.

Emma kastade ett snabbt leende åt mitt håll, och det dröjde inte länge innan hon kom fram till mig medan jag packade ihop en beställning. Hennes fingrar vilade plötsligt på min axel – lätt, men med en värme som stack ut bland det sterila ljuset och det konstanta bruset. Hennes leende var brett och nästan hemlighetsfullt, som om vi delade ett privat skämt som ingen annan förstod. Den flirtiga tonen var tydlig, och jag fick en obekväm känsla av att jag borde säga något, men orden fastnade någonstans halvvägs.

"Ska vi byta plats snart?" Frågade hon, låtsades vara oberörd men lät ändå fingrarna stanna kvar en sekund för länge, som om hon ville säga något mer utan ord.

Jag log tillbaka, och nickade. "Visst."

Hon verkade nöjd och tog ett steg tillbaka, kastade en snabb blick över axeln innan hon gick tillbaka till sin station. Det var nästan som om hon väntade på att jag ska säga något mer, ta första steget, men jag bara stod där, lätt förvirrad och försökte fokusera på maskinen framför mig. Pulsen slog lite snabbare, och jag kunde inte helt avgöra om det var på grund av värmen från köket eller Emma.

Hennes närvaro märktes fortfarande i rummet, som en elektrisk laddning. Jag märkte hur hon rörde sig mellan kassorna och köket, ibland lite för nära mig, och hennes skratt skar igenom ljudet av fritering och prat. Hon var en del av allt det där – en påminnelse om livet utanför, där någon faktiskt kunde se mig för den jag var. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra med det, om jag ens vill något med det. Oavsett så kändes det bra att för en gångs skull bli sedd.

När jag klev ut från omklädningsrummet, ett par timmar senare, fortfarande med doften av pommes frites och stekos i kläderna, stod hon där och väntade – Emma, med sitt illrosa hår uppsatt i två bollar på huvudet, som alltid gjorde att hon såg lite busig ut, men ändå söt på ett sätt jag inte kunde sätta fingret på. Hon nådde mig till axeln, men det var något med hennes närvaro som fyllde rummet. Hennes kurvor under den mörka hoodien fångade mitt öga innan jag snabbt skiftade blicken tillbaka till hennes ansikte. Hon log, lite blygt, vilket fick mig att undra om hon hade stått där och väntat på mig ett tag.

"Hej, Sam," sa hon mjukt, nästan som om hon smakade på orden innan hon sa dem. "Jag tänkte bara... fråga om du hade nåt för dig... nu?"

Jag stod där och funderade på vad jag skulle svara. Det var något med hennes blick som kändes annorlunda. Hon brukade alltid vara den där spralliga, skämtsamma kollegan, men just nu var hon försiktigare, nästan som om hon undrade om jag skulle säga ja eller nej.

"Inte direkt," svarade jag, och kände mig nästan lika blyg som hon såg ut.

Hon log lite bredare, och jag märkte hur hennes ena hand fumlade med dragkedjan på tröjan. "Vill du gå och ta nåt att dricka? Eller... alltså, inget märkvärdigt, men jag tänkte att det kunde vara kul att bara hänga. Om du vill, alltså."

Jag nickade långsamt, oväntat medveten om mina egna händer som jag pressade ner i fickorna för att verka avslappnad. "Visst, det låter bra."

Vi gick ut tillsammans i kvällsluften, och jag kunde inte undgå att känna en oväntad nervositet i bröstet. Emma verkade lika osäker som jag, trots sitt blyga leende och försiktiga blickar mot marken. När vi kom till trottoaren sneglade hon upp mot mig, och hennes ögon glittrade under gatlyktorna, som om hon hade väntat på det här ögonblicket lika mycket som jag hade behövt det.

"Du är inte härifrån va?"

"Nope, jag flyttade hit från Vermont för ett tag sen." Jag visste inte riktigt vad mer jag skulle säga, men hennes närvaro kändes faktiskt... lugnande, trots att jag var ovan vid den här typen av situation.

Vi gick i tystnad ett par meter innan hon pekade mot ett litet kafé i hörnet. "Hit brukar jag gå när jag bara vill få vara ifred en stund."

Det var lugnt inne på caféet, en skön kontrast till ljudet och rörelsen på McDonald's. Doften av nybryggt kaffe och nybakade croissanter blandades med den mjuka belysningen som gav hela rummet ett varmt, nästan inbjudande sken. Mjuk jazzmusik spelades svagt i bakgrunden, och de andra gästerna pratade lågt, mest i små grupper. Vi valde ett bord längst bak vid fönstret, där vi hade utsikt över gatan utanför, där regnet började falla lätt. Det lät som små trummor mot fönstret.

Jag kände hur Emma fortfarande studerade mig medan vi väntade på våra beställningar. Hennes blick var fäst på mig på ett sätt som fick mig att känna mig både sedd och granskad på samma gång. Det var som om hon försökte läsa mig, som om hon såg något under ytan, kanske en hemlighet jag inte ens själv ville erkänna.

"Så, Sam... du är lite av ett mysterium, vet du det?" sa hon och lutade sig framåt, med en liten glimt i ögonen. Hennes rörelse var mjuk, nästan inbjudande, och jag märkte hur hon snurrade en rosa hårslinga mellan fingrarna som för att hålla sig sysselsatt medan hon väntade på mitt svar. "Du är alltid tyst på jobbet. Som om du har tankarna nån annanstans."

Jag visste inte vad jag skulle svara på det. Emma såg på mig, och hennes leende var både varmt och nyfiket, som om hon verkligen ville förstå. Och på något sätt kändes det som om jag inte behövde ha något färdigt svar.

Jag ryckte på axlarna och lutade mig tillbaka i stolen. "Inte så mystisk egentligen. Jag ville se mig om i världen, göra nåt annat än spela hockey för en gångs skull. Jag är bara ovan med allt folk."

Emma skrattade mjukt och nickade, som om hon förstod precis. "Jag kan tänka mig att det är en rätt stor omställning," sa hon och snurrade den rosa hårslingan runt fingret igen. "Men du gör ett bra jobb. Du verkar alltid ha koll, även om du inte är så... öppen, kanske." Hon såg på mig som om hon försökte få mig att öppna upp, men ändå ville ge mig utrymme.

Jag tog en klunk av mitt kaffe för att ge mig själv lite tid att tänka. "Kanske. Eller så försöker jag bara smälta in," svarade jag till slut och log snett. "Det är svårt att vänja sig vid det sociala när alla pratar och skämtar runt en."

Emma lutade sig framåt och höll min blick. "Kanske. Men du verkar vara mer än bara en tyst kille som dyker upp och gör sitt jobb." Hon log nästan hemlighetsfullt, som om hon redan visste något jag inte var beredd att erkänna. "Du borde gå ut med oss nån kväll, lära känna oss lite bättre. Tror du skulle trivas, om du ger oss en chans."

Jag skakade på huvudet och log för mig själv, på något sätt trygg i min egen tystnad. "Kanske. Fast... det är enklare att bara... göra sin grej."

Emma såg inte ut att bli helt avskräckt. "Jag fattar," svarade hon tyst och såg nästan besviken ut, men ändå förstående. Hon bet sig i läppen och tittade ner mot bordet, som om hon vägde sina ord. "Men om du ändrar dig," fortsatte hon och drog fram en penna från ryggsäcken, helt dekorerad med lila paljetter, och sträckte sig efter min hand för att skriva ner sitt telefonnummer på huden, "så vet du vart du ska ringa."

Kvällen avslutades med att vi båda var lite mer avslappnade, men också med en känsla av osagda ord som hängde i luften. Vi hade pratat om småsaker— om kaffet, om vädret, om något oviktigt som ändå på något sätt kändes betydelsefullt i stunden. Den busiga kollegan Emma var fortfarande där, den där flirtiga, oskyldiga men ändå magnetiska närvaron, och jag kände att jag kanske hade öppnat mig lite mer än jag tänkt. Inte mycket, men tillräckligt för att jag skulle känna att det var okej att vara där med henne.

När vi reste oss för att gå, var det som om vi båda dröjde vid bordet lite längre än vi behövde.  Jag sträckte mig efter min jacka och satte på mig den, medan Emma gjorde samma sak, men när hon såg på mig fanns det en stilla, nästan nyfiken förväntan i hennes blick. Det var som om hon väntade på att jag skulle säga något mer, något annat. Men jag var inte riktigt där ännu.

"Vi ses i morgon," sa jag till slut, och min röst lät lite mjukare än jag trott.

"Absolut," svarade hon och gav mig ett leende, det där blyga men ändå äkta leendet som jag hade sett förut. "Det var kul. Vi borde göra det här igen."

Jag nickade, men sa inget. Bara ett enkelt leende, som om jag erkände att jag inte var helt emot tanken. Jag följde henne ut ur caféet, och när vi gick mot parkeringen utanför McDonalds sa jag inte så mycket mer. Regnet speglade gatorna som nu var tomma och lugna, som om världen omkring oss var ett stilla ögonblick som inte ville störas.

När vi var framme vid hennes bil, stannade jag för ett ögonblick och såg på henne. Hon var söt, men hon var inte riktigt min typ, men kanske var det precis det här jag behövde för att gå vidare? Hon stod där med den där lilla glimten i ögonen, och för en kort sekund kände jag att det var okej. Jag var okej.

"Vi hörs," sa jag och kände hur det lät mer som en inbjudan än ett farväl. Men Emma, som om hon visste vad jag inte sa, nickade och svarade.

"Vi hörs," sa hon, och så hoppade hon in i bilen och körde iväg.