Det gick rykten om att Adrian Voss drack människoblod. Varje frukost åt vi tillsammans. Han sa att det förde oss närmare varandra, att det fick oss att känna oss som en familj. Varje morgon kunde jag inte låta bli att snegla på hans glas och undra över innehållet.

Alla fick blod. Den distinkta smaken av gris var motbjudande, men effekten välbehövlig. Under frukosten gick vi alltid igenom dagordningen. Det var en rutin, en konstant påminnelse om vad som väntade oss. Mr. Voss hade alltid olika möten, alltid något att förhandla, något att ordna. Ibland behövde han oss som livvakter, ibland skickades vi på uppdrag. Och varje dag var det något nytt, något som krävde vår fulla uppmärksamhet, vår beredskap.

Maten var knappt något att tänka på. Det var bara en paus mellan dagens aktiviteter, en tid för att samla oss innan vi kastades in i nästa krav, nästa order. Mr. Voss var inte den som gav oss mycket ledig tid. Han såg till att vi var ständigt på tå, att vi hela tiden var en bit bortom vår komfortzon. Varje uppdrag var en ny möjlighet att visa lojalitet, att bevisa vår plats. Det var det vi gjorde bäst – vi exekverade.

Jag kunde känna hans blick från andra sidan bordet, som alltid, som om han förväntade sig något av oss. En snabb nick, ett tyst godkännande, och så var vi igång. Inget utrymme för tvekan. Inget för misstag.

Mr. Voss gick igenom dagens schema med en metodisk precision, hans röst låg och stadig, utan spår av stress eller osäkerhet. Han började alltid på samma sätt, genom att förklara vad som skulle hända under dagen, var varje uppdrag skulle äga rum, och vem som behövde vara på plats.

"Vi har ett möte med en potentiell allierad vid nio," sa han utan att titta upp från papperet framför sig. "Se till att vara beredda. Cicero, du och jag hanterar förhandlingarna. Boris, du håller dig på avstånd, men var redo att ingripa om situationen kräver det." Hans ögon fladdrade kort över oss innan han fortsatte.

"Vid ett kommer vi att ha ett säkerhetsmöte med våra kontaktpersoner i området. Silvian, du och Sorin tar den här. Jag vill ha en detaljerad rapport på allt vi behöver åtgärda." Hans röst var stadig, men hans blick var alltid skarp, och han förväntade sig att vi alla skulle reagera på rätt sätt.

"Efter det, ett kort möte med personalen på lageret, Marius, du och Boris ser till att säkerheten är i topp. Carl, du och Silvian ser till att vi har all logistik på plats. Vi kan inte ha några svagheter." Han pausar en kort stund, blickar över oss en gång till innan han tillägger, "Och håll ögonen öppna. Det finns alltid risk för att någon försöker något."

Orden föll över oss som kalla, beräknade kommandon. Ingen frågade varför. Ingen ifrågasatte något. Vi var där för att genomföra, inte för att diskutera.

"Frukosten är över, och ni vet vad som väntar. Inget utrymme för misstag," avslutade han. "Vi följer en tidslinje. Se till att ni lever upp till den."

Och så, utan något mer att säga, reste han sig och började gå mot dörren, som om vi alla bara var delar i ett större maskineri som inte behövde mer än en enkel instruktion för att fungera.

"Du har skött dig," viskade Silvian i mitt öra när vi lämnade rummet. Hans röst var låg, och där fanns en hint av beröm, "Du blev just befordrad."

Jag såg på honom, men hans ansikte var lika svårt att läsa som alltid. Det var en konstig känsla att se honom så här, så annorlunda från den bror jag kände. En befordran var både ett erkännande och ett ansvar. Men den här sortens befordran var inte som andra. Här handlade det inte om att stiga i rang för att man förtjänade det. I vår värld fanns det alltid ett pris..

"Befordrad?" upprepade jag, inte helt säker på om jag skulle känna mig glad eller orolig.

Silvian sneglade på mig, ett litet, nästan osynligt flin på hans läppar. "Ja. Du är inte en springpojke längre. Du är en av hans verktyg." Hans ord hängde i luften som en förmildrad varning. "Det betyder att du kommer behöva fatta beslut du inte gillar. Och du kommer inte ha några ursäkter."

Jag kände en obehaglig värme sprida sig i bröstet, en blandning av nervositet och något som liknade ilskan som kokade under ytan. Att vara befordrad inom Familjen Voss betydde inte frihet. Det betydde mindre utrymme för egna mål och önskningar.

"Jag vet," sa jag tyst och försökte hålla rösten stabil.

"Grattis," flinade han och dunkade mig i ryggen. Den här gången var leendet genuint. Som att han faktiskt var stolt över mig.

Vi kom fram till dörren som ledde till garaget, och innan jag hann öppna den, stoppade Silvian mig. Hans hand på min arm var fast, som om han ville säkerställa att jag verkligen hörde vad han hade att säga.

"Sam och Marcus är i Stowe. Du kan vara lugn, de är säkra där."

Jag frös till en sekund, hans ord landade som en blyertspenna mot papper, snabbt men med en märkbar tyngd. Det var som att hans röst inte riktigt passade med vad han sa, eller kanske det var jag som inte passade in i situationen.

"Varför berättar du det för mig?" frågade jag, kanske hårdare än jag tänkt. Jag ville inte att han skulle tro att jag var någon som behövde vara skyddad eller påminde om dem, om Sam och Marcus. De var inte mina problem längre.

Silvian såg på mig, och för en gångs skull kändes det som om han var min bror igen. Men det var bara en sekund, och sen var hans ansikte tillbaka till sin vanliga, neutrala mask.

"För att du inte är så kall som du försöker vara," sa han enkelt, och släppte mig tillräckligt för att jag skulle kunna öppna dörren. "Och för att du fortfarande bryr dig om dem. Om du inte gjorde det, skulle du inte vara här."

Jag tänkte på hans ord medan vi steg in i garaget, och för första gången på länge kände jag en tvekan i mig själv, en oro för vad jag faktiskt hade blivit.