Jag ligger på sängen i rummet, som har blivit mitt, men det känns inte riktigt så. Här finns inget som speglar mig, inget som får det att kännas som en plats jag hör hemma på. Väggarna är kalla och tomma, förutom några gamla tavlor som inte tillhör mig. Sängen är stor, men den känns ändå obekväm. Den är inte min, och det var något med att vara omgiven av möbler som inte var mina, i ett rum som jag inte riktigt kunde göra till mitt.

Tankarna snurrade. Sam och Marcus. Var de kvar i Chicago? Eller har Sam åkt hem? Jag hoppas på det senare, även om jag inte riktigt ville veta. Jag borde vara glad för honom, men något i mig skrek att det inte var rätt, att han inte borde ha... varit med Marcus på det sättet. Varför kändes allt som en julafton där man bara fick skuggan av det man önskade sig? 

Jag låg där och stirrade i taket och undrade om de verkligen hörde ihop på det sättet, eller om det bara var något snabbt, något förvirrat. Marcus hade alltid varit där för mig, men nu var han förmodligen någon annanstans. Hos Sam, eller tillbaka hos Jasper? Var han i Boston? Kunde de båda vara här?

Jag slöt ögonen, drog in ett andetag. Allting kändes förlorat.

I dagar hade jag följt order. Silvian var min överordnade för tillfället, och jag hade inget val. Jag behövde honom, för nu var han den enda som höll oss samman, även om det inte kändes så. Han visade mig hur allt fungerade, hur vi skulle ta oss fram i den här nya världen vi var i. Vi skulle bli ett team, och vi såg mer identiska ut än vad vi någonsin gjort. Klädda i mörka kostymer, nästan som speglar, men med en distans mellan oss som jag inte riktigt visste om jag skulle kunna överbrygga. Bakåtslickat hår, raka axlar, allt för att se ut som vi hade kontroll.

Den enda skillnaden var att jag alltid hade en cigarett i mungipan. En liten gest, men en som skiljde mig från honom. Kanske var det för att påminna mig om att jag inte var helt som honom, att jag fortfarande hade något som var mitt eget, något för mig själv i en värld som nu var styrd av någon annan. Det var inte mycket, men det var mitt.

Jag studerade min bror när vi var ute på uppdrag. Han alltid var lugn, beräknande. Hans blick var fokuserad, hans varje rörelse metodisk, och jag undrade om han någonsin tvivlade. Om han någon gång kände det jag kände – den där obehagliga känslan av att inte riktigt passa in, av att vara förlorad i någon annans skepnad. Men jag visste att han aldrig skulle visa det. Och jag då? Jag var inte säker längre.

Hur länge skulle det ta innan alla känslor försvann? Jag visste att de inte kunde vara för evigt, inte om jag ville klara av det här. Jag ville vara lika kall som min bror, så beräknande, så distanserad. Kanske skulle jag känna mindre om jag bara stängde av allt, om jag lät hjärtat bli som en maskin. Då skulle världen bli enklare. Mer mekanisk. Jag skulle bara följa order, agera utan att känna.

Jag längtade efter den dagen. Det var som en dröm långt bort, en plats där allt var klart och tydligt, där jag inte behövde känna mig svag eller överväldigad av känslor jag inte kunde kontrollera. När man slutar känna, slutar man också att vara sårbar. Det var det jag försökte intala mig själv.

Men varje gång jag såg Silvian – hans maskerade ansikte, hans kalla blick – var det som om jag blev påmind om att det kanske inte var en lösning. Han hade blivit vad jag trott att jag ville bli. En som inte behövde känna för att vara stark. Och ändå, när jag såg på honom, såg jag den där tomheten också. Kanske var han inte så kall som han såg ut. Kanske var han bara bättre på att dölja det än jag var.

Cicero var ännu värre. Han visade inte ett uns av tvekan, inte en enda känsla som störde hans perfekta fasad. Han var som en maskin, formad för att utföra, för att manipulera, för att vara... effektiv. Det var skrämmande på ett sätt jag inte ville erkänna. Det fanns ingen värme i hans blick, inga spår av empati, ingen känsla av någon slags mänsklig svaghet. Bara is.

Jag såg på honom ibland, undrade hur han blivit så, och vad det skulle ta för att bli som honom. Kanske var det den här världen som hade förändrat honom. Eller kanske hade han alltid varit så. En varelse av kall logik, helt fri från något så trivialt som känslor. Det var något förvridet i det. Något som skrämde mig mer än jag ville erkänna.

Och ändå, där var han, rakt framför mig, och jag tvingades följa hans exempel. Kanske skulle jag också bli som han – en skepnad av precision, en kropp utan hjärta, någon som bara gjorde vad som behövdes för att överleva. Men jag undrade om det var värt det. Om det verkligen var något att sträva efter.

Cicero strävade efter att bli som sin far, hans ideal, hans förebild. Jag kunde se det i sättet han rörde sig på, i hur han pratade om honom med en respekt som nästan gränsade till dyrkan. Mr. Voss var den perfekta bilden av kontroll och makt, den typ av man som styrde med en hand av järn utan att någonsin behöva lyfta ett finger. Han var en maskin, men en maskin med en oerhörd förmåga att manipulera världen omkring sig. Och Cicero, med all sin förmåga, ville vara just som han. Han ville vara en sådan man, någon som inte bara hade makt, utan som var makt. Det var hans mål, hans strävan.

Silvian strävade efter att bli som Cicero. Jag såg det klart och tydligt. Han hade alltid sett upp till honom, trott att Cicero hade något han saknade – en styrka, en skärpa, ett sätt att vara som Silvian trodde skulle ge honom kontrollen han så gärna ville ha. Jag var inte alls förvånad att Silvian hade sökt sig tillbaka till honom. Men vad Cicero inte förstod, eller kanske inte ville förstå, var att han aldrig kunde bli Mr. Voss. Och Silvian var inte Cicero. De var bara delar i ett spel som ingen riktigt förstod, och när vi alla var så fokuserade på att vara något vi inte var, vad hände då? Vad skulle bli kvar när vi förlorade oss själva på vägen?

Jag undrade om Silvian någonsin skulle inse att hans strävan var förlorad. Att försöka vara någon annan var inte svaret. Men jag sa inget. Det var inte min plats att säga något.

Jag slöt ögonen och försökte tvinga bort bilderna från dagens jobb. Ännu en idiot som trott att han kunde undkomma Familjen Voss regler. Det var alltid samma sak. De trodde att de kunde spela sina egna spel, att de kunde hålla sig utanför vårt nät. Men de lärde sig snabbt att vår värld inte fungerade så. Den här gången hade han varit för kaxig, för säker på sin egen förmåga att komma undan. Nu var han bara ett namn i en lång lista av folk som inte följde instruktionerna, som inte förstod var deras plats var.

Jag hörde hans panik i minnesbilderna. Hans försök att förklara, att slingra sig, men ingen kunde undkomma oss. Familjen Voss var inte något man bara kunde ignorera. Och ändå var det alltid någon som försökte, någon som alltid tänkte att det skulle gå den här gången.

Jag suckade och öppnade ögonen. Bilderna var omöjliga att släppa. Det var så här det var nu. Den jag var nu. Och när vi var klara med någon, när vi hade rättat till saker, fanns det ingen plats för tvivel, ingen plats för att känna något för dem. Det var bara regler. Regler vi alla behövde följa.