Huset hade varit tomt när vi vaknade, tyst på det där sättet att det nästan känns för stort för två personer. Pappa och mamma var på jobbet, och det var bara vi kvar i ekot av en morgon som saknade vuxnas prat och vardagliga rutiner. Vi åt frukost i köket, med fönstret mot trädgården där snön fortfarande låg som ett tunt täcke över gräset. Det var lugnt, bekvämt. Nästan normalt.

Efteråt hade jag bestämt mig för att visa Marcus samhället där vi bodde. Han hade inte protesterat, bara dragit på sig sin jacka och följt med, lika avslappnad som alltid. Men jag kunde känna hans nyfikenhet när vi började gå.

Samhället var litet och familjärt, det visste jag. Men det blev ännu mer påtagligt när vi mötte andra längs vägen. Folket vi passerade hälsade glatt, vissa med stora leenden och andra med små, diskreta vinkningar. Vissa välkomnade mig tillbaka med varma ord och en överraskande mängd entusiasm. Några, äldre och bekanta ansikten från min barndom, gick till och med så långt som att ge mig kramar.

De hälsade artigt på Marcus också, men deras blickar dröjde ofta någon extra sekund. Förvåningen i deras ansikten var tydlig, men de försökte maskera det så gott de kunde. Jag kunde se det i de små, knappt märkbara höjningarna av ögonbrynen och i de snabba, nyfikna blickarna som gled mellan oss. En människa, Marcus, som gick bredvid mig, som om han hörde hemma där – det var något de inte riktigt visste hur de skulle hantera.

Marcus märkte det också. Jag kände det i sättet han ibland sköt blicken åt sidan, låtsades vara helt upptagen med att studera omgivningarna. Han verkade oberörd, men jag kände honom tillräckligt väl nu för att se hur han tog in allt, bit för bit.

"Det är annorlunda här," sa han till slut när vi hade gått en bit. Hans ton var låg, nästan tankfull.

"Annorlunda hur?" frågade jag, även om jag trodde att jag redan visste vad han menade.

Han ryckte på axlarna, stoppade händerna i fickorna och såg på mig med ett snett leende. "Inte dåligt, bara... annorlunda. Folk tittar inte på mig som om jag ska hugga dem i ryggen. Det är ju en uppgradering."

Jag skrattade lågt, men jag kunde inte låta bli att känna en viss sorg bakom hans ord. För honom var det här något nytt – att bli sedd som en person, inte ett hot eller ett problem. "Du vänjer dig," sa jag. "De är inte vana vid... sånt här."

"Sånt här?" retades han, och hans leende blev bredare.

Jag himlade med ögonen men kunde inte låta bli att le tillbaka. "Du vet vad jag menar... folk utifrån."

Han nickade, fortfarande med det där luriga leendet, och vi fortsatte gå. Och trots blickarna, trots att det kändes som om jag såg mitt hem med nya ögon, kändes det inte fel. Marcus var där, bredvid mig, och det var allt som betydde något. Jag tog chansen och lät min hand glida närmare hans, tills våra fingrar snuddade vid varandra. Det var en trevande rörelse, nästan som om jag väntade mig att han skulle dra sig undan. Men det gjorde han inte. Istället sökte han mina fingrar, och när jag slutligen grep tag om hans hand, märkte jag hur kalla hans fingrar var mot mina. Han sa inget, men hans grepp hårdnade en aning, nästan som ett ordlöst tack. Jag kände hur han långsamt lät sin hand slappna av i min, som om han lät sig själv lita på att jag skulle hålla kvar den.

"Kallt?" frågade jag lågt, med ett snett leende.

Han flinade tillbaka, men det fanns något mjukt i blicken, något som vanligtvis var dolt bakom hans lättsamma fasad. "Du har alltid varit varmare än jag," sa han enkelt, och hans tonfall var så rakt att det fick mig att stanna upp för ett ögonblick.

"Där ser man," mumlade jag, och vi fortsatte att gå, handen fortfarande fast i hans.

Det kändes... naturligt. Inte ansträngt, inte forcerat, bara som om det var där våra händer hörde hemma.

"Sam!" Gordons röst skar genom den kalla, stilla luften och ekade längs den öde gatan. Jag kunde redan se honom stå vid ladan, nära torget, där minnet av spökhuset från Halloween fortfarande dröjde kvar som en svag, nostalgisk skugga. Hans breda leende lyste upp ansiktet när vi närmade oss. Som en äldre kopia av Tyler, men med mer hår, skägg och ölmage.

"Mr. Sone," hälsade jag artigt och släppte Marcus hand för att skaka den äldre mannens. Hans grepp var fast, precis som jag mindes det, men det varade inte länge. Han skrockade och drog genast in mig i en varm kram som luktade svagt av vedrök och jord.

"Gordon," muttrade han med en låg men vänlig ton och klappade mig i ryggen som om jag fortfarande var tonåringen han en gång hjälpt att bygga en skateboardramp.

Jag log och drog mig undan en aning för att introducera Marcus, men Gordon hade redan vänt blicken mot honom. "Och vem har vi här då?" frågade han, och det låg en ärlig nyfikenhet i hans röst. Han lutade sig fram lite, som om han försökte läsa Marcus på avstånd.

"Det här är Marcus," svarade jag snabbt, och en viss stolthet sippade igenom mitt tonfall innan jag kunde stoppa det. "En... vän."

Marcus nickade artigt, kanske lite avvaktande, och sträckte fram handen. "Trevligt att träffas, sir."

Gordon tog hans hand med samma fasta grepp som han givit mig och skrockade igen, hans ögon glittrande av värme. "Sir? Nu känner jag mig gammal," sa han och släppte taget. "Men trevligt att träffa dig också, Marcus. Du är en vän till Sam, alltså? Då är du en vän till mig också."

Marcus log snett, det där leendet som jag visste kom fram när han försökte spela cool men var lite obekväm. "Tack, det uppskattar jag."

"Så, vad för er hit?" frågade Gordon, och såg från mig till Marcus som om han redan visste svaret men ville vara artig.

"Visar Marcus runt," sa jag med en axelryckning. "Han behövde se något annat än Chicago."

Gordon hummade, som om han förstod mer än vad jag sa, och hans blick fastnade på oss båda igen. "Tja, det här är ett bra ställe att börja på. Välkomna hem, Sam. Och Marcus, välkommen till vår lilla del av världen."

Jag nickade, kände hur Marcus hand försiktigt sökte min igen när vi började dra oss vidare. Gordons vänliga ord värmde, men jag kunde inte undgå att undra vad han egentligen såg när han tittade på oss, och hur mycket pappa hade berättat.

"Håller du alla vänner i handen?" flinade Marcus och såg roat på mig.

Jag suckade, försökte dölja hur hans kommentar fick kinderna att hetta. "Du är speciell," svarade jag, men min ton var kanske lite för försiktig, lite för osäker för att vara övertygande.

"Speciell?" Han höjde ett ögonbryn, ett spelat förvånat uttryck som jag redan visste att han använde för att retas. "Det låter som nåt man säger till en idiot, Sam."

"Du kanske är en idiot," kontrade jag snabbt och knuffade till honom i sidan, vilket bara fick honom att skratta ännu mer.

"I så fall borde du verkligen börja ta bättre hand om mig," sa han med ett brett flin och ställde sig lite närmare, precis tillräckligt för att jag skulle känna värmen från hans kropp. "Vad är nästa steg, då? Lära mig att uppföra mig bättre?"

Jag himlade med ögonen men kunde inte hindra leendet som kröp fram. "Omöjlig uppgift om du frågar mig."

Han skrattade igen, men det fanns något mjukare i hans blick nu, något som bröt genom det eviga retandet. "Så... vän?" Hans röst hade sänkt sig, nästan som om han ville testa vattnet men inte visste hur djupt det var.

Jag mötte hans blick, kände hur orden jag inte vågat säga låg på tungan, redo att slippa ut. "Jag ville inte göra det... komplicerat," erkände jag till slut, och jag såg hur han nickade, som om han redan visste.

"Jag gillar komplicerat," sa han efter en stund, och hans röst var låg och ärlig. Han såg på mig som om han ville försäkra sig om att jag verkligen hörde det.

Jag ville säga något, något smart eller roligt för att bryta spänningen, men istället stod jag bara där, fast i en förvirring av känslor. Den här gången var det han som tog initiativet. Hans händer greppade om min jacka och drog mig närmare, tills våra röda nästippar nästan nuddade varandra. Jag kunde känna hans andetag mot min hud, en elektrisk gnista mellan oss.

"Säg till om du vill att jag slutar..." viskade han, hans röst låg och suggestiv. Minnena från natten vi delat sköljde över mig som en snabb ström av känslor – värme, osäkerhet, längtan. Kinderna hettade, men jag stod tyst och väntade.

Hans kalla läppar pressades mot mina med en intensitet jag inte hade förväntat mig. Jag slöt ögonen och förlorade mig i kyssen. Jag höll den länge, tills jag till slut var tvungen att dra bort, andfådd och med ett rusande hjärta. När jag öppnade ögonen igen var han bara en centimeter från mig, hans blick lika intensiv som alltid.

"Nästa gång kan du presentera mig som den jag är," flinade han. "Din pojkvän."