Maten var uppäten, men det var ingen stress att lämna bordet, ingen hast. Min mamma rörde sig lätt och ledigt mellan bordet och diskbänken, medan pappa satt vid den andra änden av bordet och småpratade med Marcus. Det var som en vanlig middag här hemma, inget konstigt med det.

Jag såg på mamma när jag lutade mig fram för att hjälpa till att skrapa bort rester från tallrikarna, hennes ansikte mjukt i den skymmande kvällsljuset. Hennes rörelser var fulla av rutin men ändå omsorgsfulla. Det var något tröstande med det. Här fanns inga skarpa kanter, inget mörker. Bara värme.

Jag gick fram till diskbänken och började plocka ihop glasen. Mammas leende mötte mig när hon sträckte sig efter en servett för att torka bort några smulor från bordet. Det var alltid så här efter middagen, inget märkvärdigt. Men för mig, just nu, var det nästan en slags fristad. Jag behövde det här.

"Så du är född och uppvuxen i Boston?" Pappas röst skar genom lugnet och min puls ökade genast.

Jag vände mig om för att söka Marcus blick, men han såg förvånansvärt lugn ut där han satt vid bordet. "Nåt sånt. Min brorsa har tagit hand om mig större delen av livet." Det låg något osagt över Marcus svar, men min pappa var tillräckligt förstående för att inte fråga mer.

"Så hur träffades ni? Du och Sam?"Han höjde ögonbrynen mot Marcus, som fortfarande satt kvar vid bordet och rörde om i sitt kaffe.

"Pappa..." jag stönade högt.

Ett roat leende letade sig fram i Marcus ansikte, "jag och Sorin har en historia, han letade upp mig i Boston och resten är bakom oss."

"Vad hände med Sorin?"

Marcus sneglade mot mig och vi utbytte blickar. "Han drog tillslut. Länken var bruten och vi kunde gå skilda vägar," svarade jag med en axelryckning.

Pappa nickade, men jag se den lilla gnistan av oro han försökte dölja. "Och du mår bra? Du känner inte av några effekter av länken längre?"

"Inga." Och det var sanningen. Jag kände ingen dragning till Sorin längre, inte på det sättet.

Han verkade nöjd med mitt svar och såg till och med lättad ut.  Jag fortsatte att hjälpa mamma med disken, kände hur vattnet rann över mina händer när jag sköljde tallrikarna. Kanske var det bara för att jag behövde något att fokusera på, något tryggt. Pappa och Marcus fortsatte prata, men jag hörde inte riktigt vad de sa längre. Tankarna drev åt andra håll. Hur min framtid skulle bli. Om våra problem var lösta nu, eller skulle de komma efter oss?

"Sam, du kan väl visa Marcus övervåningen?" Mammas röst var mjuk, "ta in era saker och bädda i ordning."

Hon sa aldrig något om gästrummet, och frågan hängde i luften. Hon var lika osäker som jag på vad jag och Marcus var. Ville han dela rum, dela säng med mig. Eller ville han ha ett eget rum att fly till? Jag nickade och avbröt det lättsamma samtalet vid bordet. Min hand landade på Marcus axel. "Ska vi hämta väskorna innan de fryser till is?" Marcus nickade, reste sig från bordet och tackade för maten.

Ute hade bilen redan täckts av ett tunt vitt täcke. Hjärtat slog lite snabbare när vi  steg ut i den kalla luften. Vi var tysta, båda fyllda med våra egna tankar. Snön knarrade under fötterna, och den mörka himlen var fylld med stjärnor som såg ut som små, kalla ögon.

Marcus gick ett steg bakom mig, och varje gång våra händer råkade vidröra varandra pirrande värme genom min kropp, som snabbt ersattes av en isande osäkerhet. "Så vad tycker du? Pappa kan vara lite väl... frågvis."

VI nådde bilen, och jag öppnade bagageutrymmet. Det var en av de där stunderna som kändes både för långsamma och för snabba på samma gång. Jag hade massor av frågor, men de kändes för privata, för intima att ställa. Istället började jag ta ut väskorna, och försökte få handen att sluta darra när jag stötte till Marcus axel.

"Jag fattar," svarade han lugnt. "Han är alfa, vad det nu är. Han har ansvar för dig och hela det här stället. Han vill veta vem jag är." Jag nickade lite, men sa inget mer. Jag ville att han skulle fortsätta. "Din mamma är allt en mamma ska vara," han skrattade, men det fanns en bitter underton när han fortsatte, "en sån mamma som alla barn önskar att dem hade."

"Jag har haft tur," medgav jag och fyllde famnen med prylar och väskor.

"Jag fattar att du ville hem..." han suckade och kastade ett snabbt öga på mig, "var Sorin en del av familjen?"

"Han och Silvian bodde här ett tag," svarade jag undvikande.

"Idiot," muttrade han och slängde en väska över axeln. "Han kunde ha fått allt han önskat sig, här med er. Jag fattar inte varför han drog tillbaka till Boston."

Våra fötter följde spåren i snön och tog oss tillbaka till dörren. Vi krängde av oss de snötäckta kängorna och jag ledde vägen upp för trappan till mitt rum. "Där är mamma och pappas rum, där är badrummet...här är mitt rum." Jag öppnade dörren och tände lampan. Rummet var städat, men annars såg det ut precis som jag lämnat det. Det var som att flyga bakåt i tiden.

Bakom mig hörde jag ett lågt skrockande. "Precis som jag föreställt mig. Du är rätt förutsägbar Acker."

Jag himlade med ögonen åt honom, något i mig ville visa honom att jag inte alls var den han trodde. Jag släppte ner väskorna som landade med en dov duns på golvet. Vände mig snabbt om. Tog tag i hans tunna långärmade t-shirt och drog in honom i rummet. Mina läppar pressades hårt mot hans. Jag hann skymta en sekunds förvåning i hans ögon innan han svarade. Händer letade sig upp i mitt hår och plötsligt var jag pressad mot väggen och kyssen blev hetare och hetare.

"Jag gillar den här sidan av dig" Flinade han och släppte taget om mig för att se sig om i rummet. Han gled undan från mig med det där flinet fortfarande lekande över hans läppar. Hans blick svepte över rummet som om han försökte kartlägga varje detalj, som om han försökte hitta något som sa mer om vem jag var när jag var ensam. Jag stod kvar och följde honom med blicken.

Hans hand snuddade vid bokhyllan, där böckerna stod i en halvkaotisk ordning – romaner, gamla skolböcker och en sliten pocket jag egentligen inte ens gillade men aldrig orkat kasta. Fingrarna gled över ryggarna, men han drog inte ut någon. Bara läste titlarna tyst för sig själv.

"Inget med varulvar?" frågade han utan att se på mig, med ett tonfall som balanserade mellan genuin nyfikenhet och lekfull retlighet.

Han vände sig bort från hyllan och gick mot skrivbordet. Jag såg hur hans ögon fastnade på min senaste medalj som låg slängd bland anteckningsböcker och några hopskrynklade papper bredvid. Han plockade upp ett av dem, rätade ut den och log svagt när han såg de klottrade skisserna jag gjort under ett telefonsamtal för länge sen.

"Nåt du gör ofta?"

"Inte direkt," muttrade jag, plötsligt medveten om hur mycket av mig som låg utspritt över rummet, som om jag lämnat kvar fragment av mig själv på varje yta.

Han fortsatte vidare, stannade vid sängen. Väggarna var fortfarande tapetserade med affischer av mina barndomshjältar från NHL. Han satte sig på kanten av sängen, vilade armbågarna mot knäna och såg upp på mig. Blicken var lugn, men det fanns något busigt i ögonen. "Det här är så du," sa han till slut, och skrattade till. Det lät som både ett konstaterande och en komplimang.

Jag visste inte vad jag skulle svara. Istället stod jag kvar, oförmögen att avgöra om hans ord var bra eller dåliga, och undrade vad han såg när han såg sig om i mitt liv. "Det var jag. Innan jag drog efter Sorin."

Han skakade på huvudet och reste sig upp igen. Tog några steg mot mig och log. "Det är fortfarande du," mumlade han och virade händerna runt min midja. "Det är inget dåligt. Tvärt om."

Jag skulle just svara honom, eller kyssa honom. Jag var på väg att göra nånting, men avbröts plötsligt av snabba steg som skyndade sig upp för trappan.

"SAM!"

Det var Tyler.