Jag klev ur bilen och drog den tunna skinnjackan tätare om mig när den isande vinden svepte genom gatorna. Boston i vinterkylan var som en annan värld – skarp, obarmhärtig, nästan klinisk. Snön låg kvar i fläckar på trottoarerna, omvandlad till grått slask som smälte långsamt i stadens puls. Luften var klar, men jag kunde inte skaka av mig en metallisk underton som stack i näsan. Det kändes som att andas in rost.

Jag såg mig om, som om jag förväntade mig att någon skulle följa efter mig. Ingen gjorde det, förstås. Ändå kunde jag inte bli av med känslan av att vara iakttagen. Det var inte första gången jag var här, men den här gången var allt annorlunda. Det kändes som om staden visste vem jag var, vad jag bar med mig. Som om den höll andan, precis som jag.

Jag rundade hörnet och fick syn på Silvian. Han stod lutad mot väggen utanför ett litet café med immiga fönster. Trots kylan hade han bara på sig sin vanliga rock, händerna nedstoppade i fickorna. Han såg ut som han alltid gjorde – rakryggad, trygg, som om inget i världen kunde rubba honom. Bara att se honom där fick något att släppa inom mig, som om jag äntligen kunde dra ett riktigt andetag.

Han höjde blicken när jag närmade mig. Våra ögon möttes, och jag såg hur hans ansikte mjuknade, om än bara en aning.

"Du kom," sa han. Hans röst var låg och stadig, men jag kunde höra undertonen av lättnad. Han hade tvivlat. Det hade jag också.

"Som om jag hade något annat alternativ," svarade jag och försökte få fram ett leende. Det kändes tunt, nästan genomskinligt, men det var det bästa jag kunde åstadkomma.

Silvian rätade på sig och korsade armarna. "Hur mår du?"

"Som vanligt," sa jag och ryckte på axlarna. "Trött. Sliten. Trött på allt det här."

"Och ändå är du här." Han lät nästan anklagande, men det låg något annat där också – oro. Han tittade snabbt över axeln, som om han också kände det osynliga hotet i luften. "Vad hände?"

Jag såg bort, fixerade blicken på en spricka i asfalten framför oss. "Det är komplicerat. Det är alltid komplicerat."

"Sorin," sa han lågt, och jag hörde hur hans röst skärptes. "Om du följer med mig så finns det ingen väg ut."

"Kanske lika bra?" Jag höjde blicken och såg rakt på honom. "Jag behöver din hjälp, Silvian. Och jag behöver den nu."

Orden hängde kvar mellan oss, tunga som vinterns kyla. Silvian stirrade på mig, hans mörka ögon sökte i mina efter något – kanske sanningen, kanske en anledning att säga nej. Men jag visste redan vad han skulle svara. Han var min bror. Vad det än kostade, skulle han hjälpa mig. Han hade alltid varit den som ställde upp, oavsett vad.

"Okej," sa han till slut och sköt ifrån väggen. "Men vi gör det på mitt sätt."

"Som alltid," muttrade jag med ett svagt leende. För en gångs skull kändes det bra att inte behöva ha kontroll. Att låta honom ta över.

Vi gick in på caféet tillsammans, och värmen slog emot mig som en våg. Lukten av kaffe och något sött, kanske kanel, fyllde luften. Det var nästan tillräckligt för att jag skulle glömma kylan utanför. Nästan. Jag följde efter Silvian till ett bord längst bak, borta från de andra gästerna.

När vi satte oss såg han på mig igen, och jag visste att han hade fler frågor. Men jag var inte redo att svara. Inte än. Jag behövde samla mig, få ett ögonblick att andas. För även om jag var med honom nu, även om det kändes lite lättare, visste jag att det här var början på resten av mitt liv.

Familjen Voss hade ett rykte som ingen annan. De var familjen som styrde Boston med järnhand. Familjen som vår far beundrade och hatade på samma gång. Adrian Voss var allt min pappa ville vara men aldrig lyckades bli.

"Har du hört nåt från Stowe? Är de kvar i huset?"

Silvian nickade. "Pappa hörde av sig, han är rasande för att jag lämnade familjen och anslöt mig till Cicero."

"Han har inte en chans mot Voss," muttrade jag och sjönk tungt bak i stolen.

Silvian nickade. "De håller ett öga på honom, men ingen är direkt bekymrad."

"Kan vi lita på Voss?" frågade jag, och den lätt irriterade tonen i min röst var omöjlig att dölja. "Tror du att han bara kommer att stå och titta på när pappa rör om i grytan? Både du och jag vet att han inte kommer att låta oss vara."

Silvian såg ut som om han funderade på frågan. Hans blick gled bortom mig, som om han försökte se något långt borta. "Nej. Voss är smartare än så."

Jag suckade och drog handen genom håret. Allt kändes så jävla komplicerat nu. Jag ville bara ha svar, något att hålla fast vid, men varje gång jag trodde att jag visste vad som skulle hända, vändes allt upp och ner. "Så vad händer nu?"

"Du kommer bli en i Voss-familjen, lyda order och följa hans ord som om det vore lag," sa Silvian och såg på mig med en blick som var både trött och beslutsam. "Det är vår framtid Sorin, vi bygger något nytt. I en starkare familj."

Jag kände hur en kall, tung känsla började sprida sig i bröstet. Det var så mycket jag inte visste om Voss, vad han var kapabel till. Jag visste att han inte var som pappa– han hade sina egna regler, och de var inte något att leka med. Tystnaden mellan oss var tung, fylld av allt vi inte sa. Jag försökte samla mig, men det var som om allt inuti mig var på väg att brista. "En ny framtid. Du och jag."

Han såg på mig ett ögonblick till innan han lutade sig tillbaka, knäppte fingrarna och släppte ut en lång suck. "Det blir inte lätt, men de kommer att ha våra ryggar. Det finns en hederskod och det finns regler." Han tystnade en stund, som om han funderade på det hela, och sedan såg han på mig igen. "Lova mig att du följer dem Sorin. Du måste göra allt han ber dig om."

Jag nickade. Silvian visste vad han snackade om. Det var allvar, men något i mig längtade efter regler och struktur. Att någon annan tog över rodret.

Han reste sig och  lyfte mobilen mot örat. En djup röst svarade på andra sidan luren. "Han är med mig," svarade min bror och släppte ut ett tungt andetag. "Bra, vi kommer."

Jag följde efter honom och kände hur vikten av vad vi precis hade bestämt drog mig ner. Det här var bara början. Och vi visste båda två att den här vägen inte skulle vara lätt att gå, men den var vårt enda val.