Det var som om staden aldrig sov, och jag kände mig som en del av den där oändliga rörelsen, men ändå så långt ifrån den. Chicago var större än jag någonsin föreställt mig – men på något sätt kändes det fortfarande som att vi inte riktigt hörde hit.

Jag rullade ut ur sängen och gick fram till fönstret. Den kalla morgonluften stack mot min hud. Jag hade alltid varit bra på att passa in, och det kändes som att jag var på väg att förlora mig själv i allt det här. Bilarna på gatan under mig var en konstant ström av rörelse, en ständig påminnelse om att vi alla var på väg någonstans, men ingen riktigt visste vart.

Sorin var borta, han var alltid vaken innan mig, alltid redan ute— som om något drog i honom. Även när han var hemma växte känslan av avstånd mellan oss. Han var inte riktigt här. Han var inte riktigt med oss längre.

Marcus betedde sig som om allt var som det skulle. Han jobbade nattskift som väktare på nån ödslig parkering, kom hem tidigt på morgonen och sov hela dagarna.

Jag stod där vid fönstret, såg på hur gryningsljuset sakta började sprida sig över stadens silhuett, och försökte greppa känslan av att vara en del av något så stort, så främmande. Chicago var en labyrint av betong och stål, en stad som inte förlät dem som inte anpassade sig. Det var förvirrande, överväldigande, men på samma gång så enkelt att förlora sig i.

Men jag kände att jag höll på att tappa greppet om mig själv, som om jag var på väg att bli en del av denna anonyma massa, utan att riktigt förstå var jag hörde hemma.

Det var svårt att inte tänka på Sorin. Jag visste att han var ute någonstans i den mörka staden, kanske på jakt efter något något att sysselsätta sig med. Det var så han var – alltid på väg, alltid på jakt, aldrig riktigt stilla. Jag ville förstå honom, ville vara där med honom, men det kändes som om avståndet mellan oss bara växte för varje dag som gick. Han var inte bara fysiskt borta, han var också mentalt och känslomässigt avlägsen. Och jag... jag var kvar här, fastklamrad vid den version av vårt liv som vi en gång hade. Jag ville inte förlora honom, men hur mycket skulle det egentligen kosta?

Marcus var en annan historia. Han var bra på att spela rollen av någon som inte hade några problem, någon som bara gled genom livet. Jag hade svårt att förstå honom. Han verkade som om han levde i sin egen värld, i sitt eget rum av isolering, där det bara fanns plats för hans nattliga skift och de få samtalen vi hade när han var vaken. Vi pratade sällan om något viktigt, och när vi gjorde var det alltid för att slippa prata om det som verkligen gnagde i oss.

Jag tittade på klockan. Det var för sent för att vara tidigt men för tidigt för att vara morgon. Och ändå visste jag att jag inte kunde vänta längre. Jag var tvungen att göra något. Kanske inte för att det var rätt, utan för att jag inte visste hur jag skulle klara mig utan att göra något alls.

Jag öppnade dörren till Marcus och Sorins sovrum, det var tomt. Marcus skulle inte komma hem på ett par timmar och hur och när Sorin skulle komma hade jag ingen aning om. Så jag sate mig ner på sängkanten och väntade. Jag tänkte inte bli ignorerad längre.

Jag hann slumra till men plötsligt bröts stillheten av ljudet av dörren som öppnades med ett lätt knarrande. Jag såg hur en trött kropp föll ner på sängen bredvid mig, och jag kände doften av duschgel och nytvättat hår innan jag ens såg Marcus. Det blöta håret hängde över ögonen, han var klädd i slitna rutiga pyjamasbyxor och en helt vanlig t-shirt. Hur killen kunde se så sjukt bra ut i alla lägen var utom mitt förstånd, men jag slog genast bort blicken så fort tanken dök upp.

Marcus rullade upp på sina armbågar och såg på mig med en slö blick, som om han just hade vaknat. Hans blick var trött men ändå skarp. "Gått vilse?" hans röst var låg, men den bar på något som jag inte riktigt kunde placera.

Jag drog in ett djupt andetag och lät de flesta av mina osagda ord rinna av mig. Jag behövde inte ge honom allt på en gång. "Vi måste snacka," svarade jag enkelt och kände hur min egen röst lät främmande för mig själv, som om jag inte riktigt ville säga det högt.

Marcus grymtade något ohörbart och lät sig sjunka tillbaka i kudden, hans händer knöts om de mjuka kanterna på lakanet. "Det här är inget nytt Sam, han kanske var annorlunda när du lärde känna honom, men det här är samma kille som jag var med i Boston." Hans ord var som en varning, men inte på det sätt som jag förväntade mig. Det var mer som ett konstaterande, som om han hade lärt sig att inget kunde förändras när det gällde Sorin.

Jag visste inte om jag ville höra det.

"Vad gör han där ute?"

Marcus ryckte trött på axlarna. "Ingen jävla aning. Vad fan gör vampyrer om nätterna?"

Jag suckade tungt och la mig ner bredvid honom och kände genast doften av Sorin från lakanen. Ett hugg av saknad värkte i bröstet—men jag ignorerade den. Marcus ögon synade mig intensivt.

"Dags att gå vidare," muttrade han tillslut och slöt ögonen. "Sluta plåga dig själv."

Jag suckade tungt och la händerna bakom huvudet för att stirra upp i taket, "så det är okej med dig? Att han aldrig är hemma och att han aldrig säger vart han är eller vad han gör?"

Marcus tystnade för ett ögonblick och rörde sig inte, som om mina ord hade träffat honom på ett sätt han inte var beredd på. Jag kände hans blick på mig, men jag höll fast vid taket framför mig. Jag ville inte möta hans ögon just nu, inte när jag var så här öppen, så sårbar.

När han till slut talade var hans röst låg och nästan ursäktande. "Han kommer aldrig vara den du vill att han ska vara." Hans röst var allvarlig, som om han försökte få mig att förstå något som han själv redan hade accepterat för länge sedan. "Det här... han var aldrig den du hoppades på. Det var en illusion, det var det där jävla bandet ni hade."

Jag lät hans ord sjunka in, men de brände. Jag ville så gärna tro på något annat, något bättre. Jag ville tro att det fanns en möjlighet, en chans att den Sorin jag lärt känna fanns kvar innanför murarna, att vi skulle vara... nära igen. Men varje gång jag tänkte på det, kändes det som om allt jag ville var långt bortom räckhåll.

Jag släppte ut ett trött andetag och vände mig mot honom. "Så jag ska skita i allt och bara leva på utan att bry mig?" Min röst var skarpare än jag hade tänkt mig, och när jag såg hans ansikte var det som om han hade förväntat sig den här frågan, den här reaktionen.

Marcus såg på mig med en blick som var både förstående och trött. "Du har redan gett upp hoppet om dig själv, Sam," sa han tyst. "Och det är därför du håller fast vid honom. För att du tror att han kan rädda dig från den här jävla cirkusen vi har hamnat i."

Jag kände hur hans ord borrade sig in i mig. Det var svårt att andas, svårt att finna en väg ut ur det här hålet jag själv hade grävt. Och ändå kände jag en slags förvirrad bekräftelse i det han sa. Jag var fast, både i min längtan efter Sorin och i den verklighet vi nu levde i.

"Så vad fan gör vi nu?" frågade jag tyst, mer för mig själv än för honom. Men hans svar kom snabbt, utan tvekan.

"Låt honom va, Sam. Låt honom gå, och gå vidare."

Jag stirrade på honom, men hans ord klingade i mitt huvud, som en röst jag inte kunde undvika. "Är.. är allt okej mellan er?"

Han ryckte på axlarna och spelade nonchalant, men något sa mig att det låg mer under ytan. "Det är vad det är. Jag tänker inte jaga honom igen. Han kommer tillbaka när han är redo."

Det tog inte länge innan Marcus hade somnat, och jag låg kvar i sängen, stirrade upp i taket. Hans ord hängde kvar i luften, som viskningar jag inte kunde skaka av mig. "Låt honom gå, och gå vidare." Det ekade i mitt huvud, men ju mer jag försökte ta in det, desto mer omöjligt kändes det.

Det var som om hela mitt väsen var fast i Sorin. Varje minne, varje ögonblick, hade satt sig fast i mig, som bläck på papper. Att bara släppa honom? Det var som att bli ombedd att släppa taget om en del av mig själv, som om det skulle lämna ett hål jag aldrig kunde fylla.

Men samtidigt fanns det en tyngd i Marcus ord, en skärpa som skar genom mitt försvar. Vad skulle jag egentligen uppnå genom att hålla fast? En del av mig förstod att Marcus pratade från egen erfarenhet. Och han hade förmodligen rätt – att jag kanske aldrig skulle få det jag sökte om jag klamrade mig fast vid någon som bara försvann när mörkret föll.

Jag drog in ett djupt andetag, försökte känna in friden i rummet, det tunga andetagen från Marcus bredvid mig. I det ögonblicket kändes han som en påminnelse om allt jag fortfarande hade – vänner, familj, någon som brydde sig. Det kändes helt sjukt att det var han—exet som Sorin gått tillbaka till, som var den som fanns där för mig när allt annat gick åt helvete. Kanske var det där jag behövde börja, inte genom att jaga det omöjliga, utan genom att vara kvar i det jag faktiskt hade.

Sakta slöt jag ögonen, lät tankarna sjunka undan. Kanske var jag inte redo att släppa helt, men för nu skulle jag försöka vila. Sorin och allt han innebar skulle finnas kvar i mitt bakhuvud, men för en natt, bara en enda natt, skulle jag försöka låta honom vara.